1940 års skolkommission
1946års skolutredning

1940-talet blev skolutredningarnas decennium. Den sittande samlingsregeringen under Per-Albin Hansson, (s), fick ta ställning till många viktiga skolfrågor. Ecklesiastikministern, professor, Gösta Bagge (m) tillsatte redan 1940 en stor utredningskommitté med uppgifter att omgestalta det svenska skolväsendet. Det var en kommitté av experter. I utredningsdirektiven för 1940 års skolutredning, SU, säges bl a att ett litet folk som det svenska i den skärpta konkurrensen mellan folken i längden inte kan hävda sig enbart med kvantitativa resurser. Vad som brister härvidlag måste ersättas med kvalitet. Vi måste därför inrikta oss på att tillvarataga och utveckla vårt folks andliga tillgångar "och då ligger närmast till hands att förbättra ungdomens anliga och fysiska fostran och utbildning genom att främja undervisningsväsendet. "Gösta Bagge var själv ordförande i denna utbildningskommitté. Under åren 1943-1947 publicerades flera omfattande betänkanden tillsammans ca 4000 sidor. Man tänkte sig en enhetlig 8-årig skola, modern och demokratiserad. Utredningsarbetets resultat förutsattes vara en gedigen och stabil grund för fortsatt politiskt arbete för en skolreform.

Denna politiska skolkommitté tillsattes i januari 1946 på initiativ av dåvarande ecklesiastikministern Tage Erlander i den nya socialdemokratiska regeringen. Även Tage Erlander blev ordförande i den kommittén som i övrigt bestod av två moderater, en folkpartist, en center, sex socialdemokrater, en vänster, en opolitisk för föräldraintresset och det blev redaktören fru Märta de Laval. Sedan Erlander blivit statsminister lämnade han skolkommissionen och efterträddes av vice ordföranden Josef Weine, som även utnämnts till ny ecklesiastikminister. Att den politiska kommittén tillsattes innan expertkommittén slutfört sitt arbete berodde närmast på att det tillkommit en ny dimension i arbetet. Nativiteten, de stora barnkullarna under andra världskriget skulle innebära behov av flera lärare och mera skollokaler i bostadsområdena, medan befolkningsomflyttningen å andra sidan gav tomma skolor i glesbygden. Strax före mitten av 1930-talet hade födelsesiffrorna gått ner till 85000 barn om året. 1930-talets senare hälft visande stigande siffror, men först under krigsåren blev födelsekurvan bättre och vid krigets slut nåddes maximum med 105000 födda.

Skolkommissionen (SK) behandlade alla tänkbara avsnitt av det svenska skolväsendet t o m gymnasienivå inklusive lärarutbildning och kostnadsnivå. Arbetet försiggick i början inom delegationer: Jag nämner de två första som exempel:

a) "Delegation för lärarutbildningsfrågor, ordförande professorn J.H. Düring (m)."

b) "Delegationen för inventering och granskning vid in- och utländsk vetenskaplig forskning och pedagogisk försöksverksamhet framkommet material för betydelse vid utformning av kursplaner, schemata och de olika ämnenas inre metodik mm." Ordförande fru Alva Myrdal (s).

Skolmissionen hade till sitt förfogande även att månghövdat expertråd. Som skolkommissionens sekreterare förordnades rektorn Stellan Arvidsson och Per Åsbrink. 1946 års skolkommission lämnade i juni 1948 sitt förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

Efter remissbehandling beslöt 1950 års riksdag om försök med en enhetsskoleorganisation och pedagogiskt försök inom de äldre skolformerna. Den nya skolan skulle bli nioårig uppdelad på tre stadier, lågstadiet: klass 1-3, mellanstadiet: klass 4-6, högstadiet: klass 7-9. Niondeklassen skulle vara uppdelad i linjer 9g, som skulle utgöra gymnasiets första ring, 9a som skulle utgöra avslutningsklass och förbereda för fortsatt utbildning av icke gymnasial art, samt 9y som skulle ge upptakten till egentlig yrkesutbildning.

1950-talet blev försöksverksamhetens decennium framför andra. Läsåret 1949-50 så var det försöksverksamhet i 14 kommuner. Läsåret 1956-57 försöksverksamhet i 71 kommuner. Finspång sonderade hos SÖ, där var man mycket intresserad av våra inbyggda verkstadsskolor hos dåvarande STAL och SM, Finspångverken. Enär lärarkollegierna ej var helt eniga om försöksverksamhetens värde ströks vi på listan över lämpliga kommuner. (Finspångs kf § 10/1949).

Nu gäller det att få ut den beslutade reformen till landets kommuner, en viktig uppgift för folkskoleinspektörerna.

Det skulle även skapas en ny mellaninstans för skolväsendet - länsskolnämnderna. Som följd härav modifierades inspektörernas geografiska områden men alltid inom länsgränsen. Detta förde med sig att Finspångs kommunblock i sin helhet fördes till Östergötlands östra inspektionsområde med skolinspektör i Norrköping. En avgjord fördel. Vår skolinspektör från början av 1950-talet, Sven Hedby, en handlingskraftig man. Vid ett informationsmöte vid Högbyskolans matstuga - nuvarande ABF:s träslöjdssal - informerade Hedby om den kommande enhetsskolan för folkskolestyrelsen och annat kommunfolk och när han siade om "att Finspång kommer att få bygga skolor för flera 10-tals miljoner" så liksom bleknade kommunstyrelseordföranden Fritz K Skeppsstedt och man kunde likasom läsa i hans anletsdrag - detta är ju alldeles omöjligt!

För att på bästa sätt utnyttja lokaler och andra resurser i skolan, tillsatte kommunfullmäktige en samarbetsdelegation för de tre skolstyrelserna - folkskolestyrelsen, lokalstyrelsen för samrealskolan, och styrelsen för Finspångs skolor för yrkesundervisning - sju ledamöter (Kf § 4+19/52). Vid samarbetsdelegationens första sammanträde, den 12 maj 1952, yttrade rektor för samrealskolan, Erik Persson, i den inledande fria diskussionen bl a "så får vi ju tänka oss att Finspång inom några år också är moget för eget gymnasium". Och så blev det, studentexamen 10 år senare precis den 12 maj 1962.

1950 och 60-talet var säkert Finspångs guldålder i modern tid. De två storindustrierna hade orderböcker och behövde arbetskraft, det var bra konjunkturer för småindustrin och bruksorterna i området. Handeln blomstrade. Risinge församling noterade både inflyttningsöverskott och födelseöverskott. Skattekraften ökade. Det behövdes bostäder och det behövdes skollokaler. Bostadsproduktionen omfattade ca 250-300 lägenheter per år.

Genom ett utmärkt gott samarbete med Stiftelsen Vallonbygden kunde man planera in provisoriska skollokaler i suterrängvåningen vid byggnationen. Så skedde t ex i kvarteren Ekkällan och Tegelbruket. Vidare fick skolan hyra lokaler i frikyrkornas fastigheter, i pensionärshemmens samlingssalar och i Folkets Hus, yrkesskolan hyrde även lokaler på industriområdet. Men det behövdes permanenta skolor. Risinge var duktiga att bygga skolor på 1860-talet men även på 1950- och 1960-talen var byggandet av skolor mycket stor. Titta gärna på förteckningen över skolorna i Risinge församling längre fram i artikeln.

Man hade planer på att Ekmanska skolan skulle byggas till det var omkring 1920. Men planerna fick skrinläggas p g a dåliga konjunkturer i samhället. Först 1931 var flygelbyggnaderna färdiga och vid invigningen sade skolrådets ordförande kyrkoherde Pontus Leander ungefär så här: "Att visserligen kan väl förhållandena ändras men, som man nu kan se har både folkskolan och högre folkskolan och yrkesskolans teorilinjer nu tak över huvudet i överskådlig tid. "Befolkningen i centralorten ökade, tillströmningen till realskolan ökade ännu mer och så byggdes samrealskolan - nuvarande Högalidskolan - i kvarteret Hammaren vid Kapellvägen-Mertens väg. Skolan invigdes 16 mars 1946 av dåvarande ecklesiastikministern Tage Erlander. Också upprepades det som sades 1931 att nu hade man en egen skola att växa i den borde räcka för realskolans behov. Så gick några år till sist fick inga folkskoleklasser längre plats i Ekmanska skolan. Samtidigt som realskolan växte blev kravet på heltidsläsande årskurser i yrkesskolan stor. Heltidsläsning inrättades: Jag nämner några exempel, fordonsteknik 1956-57, handelundervisning 1957-58, makinritning 1961-62 och hemkunskap 1963-64.