Hjalmar Bergs tal vid hundraårsjubileet här i Finspång fick aldrig den publicitet som det förtjänade. Talet följer här in extenso.

Bilder ur
Risinge församlings skolhistoria av
Hjalmar Berg

Föredrag, som skulle ha hållits i Risinge vid folkskolans 100-årsjubileum 1942, men måste inställas på grund av förhinder för författaren.

"I tankarna förflytta vi oss fem århundraden tillbaka till en gudstjänst i Risinge gamla kyrka. Det är katolsk gudstjänst. Mässa och böner sjungas och läsas på latin och äro obegripliga för åhörarna. Men så håller prästen också en kort predikan på svenska. Han berättar kanske något ur Kristi lidandes historia och visar därvid på de bilder till denna, som äro målade i kyrkans valv. Därefter läser och förklarar prästen något av budorden, trons artiklar eller fader vår. När han upprepar dessa stycken varje gudstjänst, lära sig åhörarna dem så småningom. Det var den tidens folkundervisning.

Vi flytta oss nu framåt i tiden till en söndag i slutet av 1600-talet. Redan tidigt på morgonen ringa kyrkklockorna, och skaror av ungdom vandrar till kyrkan och samlas där för att erhålla undervisning före högmässan. År 1686 hade nämligen utfärdats en ny kyrkolag, och i den föreskrevs, att "ungdomens förhör uti sin kristendom skall med största flit idkas uti alla församlingar". Strax efter ringningen börjar prästen med en psalm och morgonbön. Under en kvarts timme förklarar han sedan några stycken i katekesen, och därefter förhör han de ungdomar, som förra söndagen blivit tillsagda från predikstolen att till denna söndag inlära de katekesstycken, som då blivit förklarade. Det hela skulle vara avslutat före högmässan kl 9. Denna undervisning i kyrkan avsåg i främsta rummet, att de unga skulle inlära Luthers förklaringar till katekesens huvudstycken. Den skulle framställas så, att åhörarna inte bara lärde katekesens stycken utantill utan också kunde med bara lärde katekesens stycken utantill utan också kunde med egna ord uttrycka, hur de förstodo deras rätta mening och hur de anvisats att "tillämpa dem sig till lärdom, tröst och förmaning". Ingen fick gå till nattvarden, stå fadder eller gifta sig utan att vid förhör ha visat sig kunna åtminstone budorden, trons artiklar och fader vår. Den som utan skäl inte infann sig i kyrkan och deltog i söndagsundervisningen där fick böta.

I samma kyrkolag stadgades också, att klockaren i församlingen skulle "med all trohet och flit driva barnaläran". Det betyder, att han framför allt skulle undervisa församlingens barn i katekesen, men att han dessutom skulle lära barnen läsa i bok, "så att de med egna ögon kunna se, vad Gud i sitt heliga ord bjuder och befaller". Till klockare skulle därför utses "en boklärd man", och denne borde också kunna sjunga och skriva, så att han däri kunde undervisa församlingens ungdom. För den undervisning, som klockaren sålunda hade att meddela, använde han vanligen sin egen bostad eller också sockenstugan i närheten av kyrkan.

Under stormaktstiden på 1600-talet tillkommo också skolor av annat slag. Det var män av högadeln, som upprättade skola för de underlydandes barn på sina sätesgårdar. Axel Oxenstierna och
Carl Carlsson Gyllenhjelm grundade sådana skolor i Södermanland, Johan Skytte i Småland och Västmanland, ja t o m uppe i Lappland för lapparnas barn. I dessa skolor undervisades både gossar och flickor. Främst gällde det också här att inlära katekesen, men eleverna undervisade också i andra ämnen. I den Gyllenhjelmska skolan skulle de sålunda lära sig "läsa och skriva svenska och desslikes räkna samt sjungande, på det de må varda skickliga till att prisa Gud i sin församling med sånger och psalmer och att sin ekonomi och hushållning bättre förestå".

Småningom grundades liknande skolor på flera tättbebyggda orter såsom t ex bruksanläggningar, bl a vid Finspångs järnbruk. Detta kronobruk överläts i början av 1600-talet till holländaren Louis de Geer. Denne hade lärt känna den tidens främste skolman, den bömiske biskopen Amos Comenius. År 1642 inbjöd de Geer honom till Sverige för att inför Axel Oxenstierna och Johan Skytte redogöra för, hur hans lands skolväsen enligt hans mening borde ordnas. Om hans vistelse här, har det bl a meddelats, att han blev hjärtligt mottagen på Finspång. Säkerligen talade väl de Geer därvid med honom också om en skola på bruket. Därom vet man dock intet. Ej heller vet man, om någon skola då fanns vid bruket eller när någon sådan upprättades. Det finns dock en uppgift om att vid slutet av 1600-talet brukets barn i 10-12 års åldern kunde "läsa berömligt i bok och svara på katekesfrågor". Hur de förvärvat dessa färdigheter nämnes dock inte. Från långt senare tid finns en uppgift, att Risinge bruksskola grundades 1714. Enligt en rapport till Växelundervisnings-sällskapet 1830 "grundades skolan sannolikt under senare hälften av Karl d. XI:s regering. Intill 1830 hade säkerligen nära 2000 barn varit inskrivna i skolan". I församlingens skolarkiv lär finnas en katalog för denna skola från år 1784. Då undervisades där 31 barn av brukskapellanen Johan Klingberg. Troligen var skolan inrymd i det s k hospitalet ("spettaln"). Vad man vet härom är , att i början av 1800-talet ett gavelrum i detta hus var upplåtet till skola för brukets barn.

I de s k kyrkskolor, som voro förlagda i närheten av kyrkorna och i vilka klockaren undervisade, kunde man mottaga endast de barn, som bodde i den närmaste trakten. De som bodde i de avlägsnare delarna av församlingen hade för lång väg dit. För dem började man i en del församlingar inrätta skolor, som flyttade från by till by, s k byskolor. De hade inga egna lokaler utan fingo hålla till i de vanliga bondstugorna. I samma rum, där skola hölls, skötte värdfolket samtidigt sina sysslor med matlagning, tvätt slöjd och annat. Det kunde också hända, att höns, lamm och killingar höllo till därinnne. Såsom lärare i dessa byskolor anställde man ofta personer, som voro oförmögna till vanligt kroppsarbete, t ex ofärdiga och klena, ibland också gamla avskedade soldater eller båtsmän. Mitt i stugan stod vanligen det stora matbordet. Vid dess ena ända satt läraren eller "mäster", som han vanligen kallades. Närmast kring honom sutto nybörjarna på pallar och bänkar - och något längre bort de äldre barnen på bräden, som voro lagda på bockar. Sina böcker hade de i knät. Deras böcker voro ABC-bok med tupp, som värpte godsaker eller slantar till barn, som voro flitiga, men kom med ris till dem, som voro lata, samt därjämte katekes och psalmbok. När barnen lärt sig läsa i dessa tre böcker och därtill kunde både lilla och stora katekesen utantill, då fingo de sluta skolan. Några få, mera begåvade barn av välmående föräldrar, kunde få fortsätta och lära sig räkna och skriva. De fingo då sitta vid mästers bord. När skolan pågått på så sätt det bestämda antalet veckor, så packade mäster ner böckerna och de andra skolsakerna och bar eller körde dem till en annan by och höll skola med barnen där.

Vid sidan av skolundervisningen hade men också hemundervisning. Ofta lärde modern sina barn att läsa. Ibland sände man barnen till någon "skolmoster", som i sitt hem tog emot några stycken barn och gav dem deras första undervisning. Barnen kunde därför ofta läsa, när de sedan kommo in i skola.

I slutet av 1700-talet lär det i vårt land ha funnits omkring 200 folkskolor med egna lokaler, sk fasta folkskolor. Men det behövdes mångdubbelt flera, om alla barn skulle kunna få undervisning. I allt vidare kretsar av vårt folk började man också inse, att vår folkbildning var alltför torftig. Genom det nya statssticket av år 1809 fingo alla dåtida samhällsklasser, också bönder och arbetare, möjligheter att ta del i och ansvar för de allmänna angelägenheterna inom kommunen och staten. Det var då också nödvändigt att genom en undervisning göra dem skickade härtill. I riksdagen framfördes därför, särskilt inom bondeståndet och adeln, allt starkare krav på en förbättrad folkundervisning.

Den frimodige bonden Sven Heurlin yttrade vid en överläggning härom i riksdagen: "Bildning och upplysning är för människan detsamma regnat är för jordens fruktbarhet. Vi kunna inte åtnöja oss med den upplysning, som våra fäder undfått. Vi vilja ta ett steg längre. Vi vilja lära våra barn att känna sina medborgerliga plikter och rättigheter och lära dem känna, till vilket stort ändamål de äro skapade. Med detta nya steg skulle staten, som hittills vårdat sig endast om den högre undervisningen, påtaga sig undervisningen också för gemene man."

Inom befolkningen, särskilt på landsbygden, rådde under de första årtiondena på 1800-talet stor fattigdom. Och denna försvårades genom husbehovsbränning och därmed följande dryckenskap. Många hoppades, att en bättre och mera allmänt genomförd folkundervisning skulle kraftigt bidraga till allmän uppfostran, nykterhet och sedlighet. Genom att ge menige man bättre kunskaper skulle man också för dem öppna nya vägar till försörjning.

Det gick emellertid trögt med att upprätta nya skolor. Det kostade för mycket, tyckte man, att bygga nya skolhus och att år efter år betala löner till lärare. Men så hittade i början av 1800-talet en engelsman, Lancaster, på ett nytt lärosätt, varigenom undervisningen blev mycket billigare. Det lärosättet, lancastermetoden, började användas hos oss 1819.

Det väsentliga i den metoden var, att läraren själv undervisade endast de äldre, kunnigare barnen och att dessa sedan i sin tur fingo undervisa sina yngre och mindre försigkomna kamrater under tillsyn av läraren. De som sålunda utvaldes att hjälpa läraren med att undervisa kallades monitörer. När undervisningen ordnades på det sättet blev den mycket billig. En enda lärare kunde samtidigt handleda flera hundra barn, det behövdes då inte så många lärare, och man sparade där med på löner åt lärarna. I lancasterskolorna i vårt land hade man dock sällan mer än 200 barn, vanligen ett mycket mindre antal. Eftersom eleverna växlade om med att ibland undervisas av läraren och ibland själva undervisa, kallades detta lärosätt också växelundervisning.

Ett skolrum i en lancasterskola såg helt annorlunda ut än i en skola i våra dagar. På en plattform vid ena kortväggen satt läraren i en hög kateder. Framför katedern stodo långa, smala bord med fastsittande bänkar utan ryggstöd. I dem sutto eleverna, när de skrevo och räknade. På främsta bänkarna fanns i stället för bord en lång ränna med fin sand. I den skrevo nybörjarna med fingret eller en liten pinne. Sedermera fingo de flytta till bänkarna bakom och skriva med griffel på skiffertavla och till sist sutto de på de bakersta bänkarna och skrevo med bläck och gåspenna på papper. När de läste, stodo de i halvcirklar framför tabeller, som hängde på väggarna, och en monitör pekade med en käpp på tabellen, vad de skulle läsa. Alla dessa "cirklar" läste högt på en gång, och därvid uppstod ett stort oväsen. Som belöningar eller straff fingo eleverna bära på bröstet små brickor av metall med inskrifter, t ex Förtjänst för läsning, Förtjänst för skrivning och Förtjänst för räkning, men det kunde också stå Skam, Lat och Oren. Monitörerna buro särskilda brickor som tecken på sin värdighet.

Arbetssättet i lancasterskolorna var sålunda mycket olika det, som brukas i våra skolor. Och det förefaller oss nog på många sätt konstigt och besynnerligt. Där hölls vanligen en sträng militärisk ordning, och straffen voro många gånger alltför hårda. En god sida hos arbetet i lancasterskolan var dock den, att eleverna vandes vid att hjälpa varandra, utan att detta blev fusk. Den undervisning, som monitörerna gav, var dock ofta mycket bristfällig. Det blev klena kunskaper, och någon fostran gav den inte alls. Lancastermetoden övergavs därför småningom och avskaffades slutligen helt och hållet år 1864 genom en förordning, i vilken stadgades, att läraren så mycket som möjligt själv skulle undervisa sina elever.

Vid Finspångs bruksskola infördes lancastermetoden 1830 och i samband därmed förklarades skolan av brukets dåvarande ägare, excellensen af Wetterstedt, vara fast folkskola. En redogörelse för skolan insändes år 1831 till Växelundervisnings-sällskapet i Stockholm. I denna meddelas, att barnantalet i skolan förut vanligen varit omkring 30 men efter lancastermetodens införande betydligt ökats, så att där år 1830 undervisades 38 gossar och 19 flickor. Undervisningsämnena äro, heter det vidare, inga andra än de för blivande bruksarbetare oundgängligen nödvändiga. Likväl är tillfälle öppnat för barn med utmärkt lyckliga själsförmögenheter att komma längre i skriv- och räknekonsten liksom i Christendomskunskapen, Bibliska och Svenska Historien mm. "Skolornas tillgångar vila i Ställets Ägares hand, som med ädel frikostlighet avhjälper dess behov."

År 1834 insändes till Växelunder-visningssällskapet följande utförliga redogörelse för verksamheten i skolan under det föregående året.

"Utom de vanliga tabellerna och Lindbloms Förklaring över Luthers minde Catekes bagagnas Hübners av Cnattingius sammandragna Bibliska Historia samt den sistnämndes större och mindre Läsebok. Efter förrättad morgonbön läses alltid av de längst försigkomna barnen ett kapitel i Gamla och ett i Nya Testamentet. Psalmodikon nyttjas. Men resultatet därav motsvarar ingalunda förhoppningarna, vartill förnämsta orsaken likväl torde få sökas i barnens dels alltför korta, dels även mycket ojämna skolgång, en olägenhet, den varken skolans Lärare eller dess Inspector med bästa vilja och bemödande kan avhjälpa. Man har därför företagit sig att låta barnen sjunga efter gehör, vilket företag härstädes synes lova bättre framgång.

I allmänhet hinna barnen icke långt utöver en redig och säker Renläsning: de som någon längre tid och mera oavbrutet få besöka Skolan ernå merendels god färdighet att i vilken bok som helst - tryckt med latinska eller svenska stilar - lära sitt modersmål - Utom i Christendomen undervisas endast några få, som det begära, i Fäderneslandets Historia och Geografi samt i Allmänna Geografien. - I bok skriva 10 på tavla 32, i sandbänk 40. - 42 deltaga i Räkning, och är den vanliga cursen Quatuor Species i enkla tal och i Sorter. Några barn finnas, som även lära sig Bråkräkning och Regula di Tri.

Växelundervisningsmetoden njuter här i orten mycket förtroende bland Allmogen, och skulle Finspång skola av dess barn få emottaga ganska många, om det trånga lärorummet ej därför, lade hinder i vägen. Måhända kommer det snart att utvidgas.

Då Skolmästaren är mindre skrivkunnig, så hava ovanstående uppgifter blivit uppsatta av undertecknad Inspector Scholae, som för dess riktighet ansvarar.

Finspång den 13 januari 1834
J.B. Haglund
Kgl. Hovpredikant - Brukspredikant på Stället.

Lärare vid skolan var då Adolf Österberg.

Av de redogörelser, som insändes under de följande åren, inhämta bl a, att skolan under 1834 måste upplåtas till sjukhus under då råkande koleraepidemi. Lancastermetoden tillämpades i skolan t o m 1847. Under de 17 åren växlade barnantalet från lägst 45 till högst 69.

Men i Risinge socken fanns också en annan lancasterskola: Risinge ambulatoriska Sockenskola. Den flyttade omkring i socknen mellan 4 stationer och stannade på varje ställe i 3 månader. Skolan stiftades på Valborgsmässo Sockenstämma 1834. Den öppnades dock inte förr än 19 januari 1835. Den materiel, som anskaffades till den, utgjordes av 24 Stavtabeller, 24 Renläsnings d:o, Nya Testamentets Biblisk Historie Tabeller, 4 Räknetabeller samt Tabeller för Skrivning. Lärare var Carl Eric Kellner. Han erhöll i lön 1839 dels av Stockenmännen 1 kanna Råg av varje Hemmansägare eller Hemmansbrukare, vilket gjorde omkring 5 Tunnor, dels 1 sk. rgs omdagen för varje barn, som undervisades, dels ock 4 famnar ved och fria Husrum. Fattiga och medellösa barn fingo alldeles fri undervisning. Brukspatron D. Reder på Stjernvik med Börsjö bruk hade förbehållit sig en termin om 3 månader för sina underlydande och betalade för detta till läraren årligen 33 Rdr 16 sk. B:co

Angående undervisningen i denna flyttande skola meddelade skolans Inspector P.1. M. Stenhammar, att nästan alla barn hunnit över Renläsning. I Skrivkonsten hade 47 barn övat sig, först i sandbänk, sedan på papper, 17 barn hade räknat, några utöver Quatuor Species. Dessutom undervisades alla i Christendom, däremot ingen i Historia och Geografi. Vid varje avflyttning från en station hölls examen av någon bland församlingens prästerskap, och denne avgav däröver ett utlåtande, som kungjordes från predikstolen, och vilket hitintills alltid utfallit till fördel för både Skole Inrättningen och läraren. Växelundervisningsmetoden hade, säger Inspector, "bland allmogen ogement förtroende, och hava de flesta fått röna nyttan av denna goda inrättning".

Denna skola varade som lancasterskola i 12 år. Barnantalet växlade under denna tid från lägst 40 till högst 69. Den upphörde 1846. Lärare skolan var då C.F. Hallberg.

Många nya skolor upprättades visserligen i riket i och med att lancastermetoden började tillämpas, men de voro dock fortfarande långt ifrån tillräckliga. År 1839 lät dåvarande kronprinsen, sedermera konung Oscar I, göra en undersökning om folkundervisningens tillstånd i landet. Den visade, att mer än hälften av landets församlingar helt och hållet saknade folkskolor och att endast vart sjunde barn erhöll undervisning i folkskola. På grund av vad man funnit vid denna undersökning, framlade k. maj:t till riksdagen 1840-41 ett förslag till ordnande av folkundervisningen. Efter långvariga överläggningar, mycket motstånd och många sammanjämkningar, förenade sig slutligen riksdagstånden om ett förslag till lag om folkundervisningen. Och följande år 1842, den 18 juni, utfärdade k. maj:t den Stadga för folkundervisningen, vars hundraårsminne vi fira över hela landet i dessa dagar.

Den viktigaste bestämmelsen i denna stadga är, att i varje skoldistrikt skall finnas minst en, helst fast folkskola med vederbörligen godkänd lärare. Föräldrar äro skyldiga att låta sina barn undervisas i dessa skolor, såvida de inte ge dem motsvarande undervisning på annat sätt. I folkskolan skall undervisas i Kristendom, innanläsning, skrivning, räkning, geografi, historia och naturlära, gymnastik och kyrkosång. Lärarens lön för år bestämdes till 80 rdr kontant och 8 tunnor säd samt bostad och bränsle.

På den anspråkslösa grund, som denna stadga utgjord, har den svenska folkskolan sedermera byggts upp.

Det tog emellertid lång tid att genomföra stadgans bestämmelser, att bygga de många skolhus, som behövdes, att utrusta dem med nödig materiel och att få examinerade lärare för undervisningen. Under de fem första åren 1842-1847 upprättades dock omkring 900 nya skolor. Det skedde dock inte utan svårigheter och motstånd. Mycket berodde härvid på, vilken mening prästerna hade angående denna sak. Såsom skolrådsordförande kunde de utöva stort inflytande på församlingarnas åtgöranden. Bland prästerna rådde emellertid mycket olika meningar. Det fanns en och annan skolrådsordförande, som förklarade, att folkskolestadgan var ett stort misstag och att det snart skulle visa sig omöjligt att tillämpa den. Men så fanns det också andra, som med levande intresse och stort nit arbetade för att den nya stadgans bestämmelser snarast skulle tillämpas, ej sällan under motstånd från oförstående och ovillig allmoge. En av de mest kända bland senare präster var kyrkoherden Lars Landgren i Delsbo i Hälsingland. I den stora socken fanns endast en liten kyrkskola. När Landgren yrkade på, att där skulle byggas ännu en skola, vägrade bönderna beviljas pengar därtill. Landgren svarade: "skolhus skall det bli. Jag bygger väl själv." Och nästa dag tidigt på morgonen var han på plats, där han ville, att huset skulle stå, och stackade ut byggnadstomten. Han fick också skolhuset färdigt. Men samma dag, som det invigdes, brann en av Landgrens hölador upp. Det var mordbrand. När Landgren fick veta det, sade han: "Ja, bränn ni mina lador" För varje brunnen lada skall jag bygga ett nytt skolhus." Och han fortsatte med sina skolhusbyggen utan att bry sig om att det ibland hände, att det som timrades upp under dagen revs ner på natten av illvilliga människor. Till sist hade han uppfört 12 skolhus i församlingen. I en annan församling hände det, att när pastorn meddelade deltagarna i en kyrkostämma om k. maj:ts och riksdagens beslut angående upprättande av folkskolor, så steg en bonde upp och förklarade, att han ansåg det icke överensstämma med en själasörjares kall att oupphörligt tvinga sina sockenbor med nya pålagor; fastmer tillhörde det honom att såsom gamla testamentets profeter träda fram inför konung och myndigheter och säga dem i ansiktet, att deras beslut voro dåraktiga och fördärvliga.

Från Linköpings stift meddelade domkapitlet 1851, att skolor visserligen inrättats i stiftets alla församlingar, men att alla hinder för skolornas fullkomning inte hunnit undanrödjas. Ännu fattades skolbyggnader, särskilt i skärgården och skogsbygden. Ett hinder utgjorde den allmänna fattigdomen bland de klasser, som mest behövde skolgång, och församlingarna kunde föga göra mot detta onda, emedan de förut voro betungade av en kostsam fattigvård. Alla dessa omständigheter hade bidragit att underhålla och stundom öka den ovilja och det misstroende, varmed folkskolan först möttes. Stämningen hade visserligen i det hela blivit gynnsammare, men att betydande svårigheter återstå röjde sig vid förefallande överläggningar i skolfrågor.

År 1858 meddelas från stiftet, att föräldrarnas motstånd mot barnens skolgång i det närmaste upphört.

Även inom Risinge församling gick det rätt långsamt med att ordna skolväsendet på ett tillfredsställande sätt. Folkskolinspektören J.F. Johansson skildrar i sin år 1862 ingivna ämbetsberättelse på följade sätt skolförhållandena inom församlingen 20 år efter folkskolestadgans utfärdande.

Inom socknen finns 1 fast och 3 flyttande folkskolor. Därtill Finspång brukskola, en av bruket inrättad och av detta huvudsakligen underhållen högre folkskola. Undervisningen bestrides vid församlingens skolor av 4 examinerade lärare. Ett skolreglemente finns, stadfäst av Domkapitlet 24 mars 1857. Med H.H. Biskopens medgivande ha i detta gjorts följande ändringar: årliga undervisningstiden nedsatt från 10 till 8 månader, den dagliga undervisningstiden från 7 timmar till 5 1/4, eftermiddagsläsningen är borttagen. Dock läses i de flyttande skolorna 6 timmar om dagen. Årliga undervisningstiden är från 1 mars till 1 november. Skolgången böjar vid 7 års ålder och varar i medeltal 5 år. I hemmen undervisade barn hade icke kallats till förhör. Icke få barn erhålla otillräcklig skolundervisning. Några få barn inhämta kunskap utöver minimum. Inget tillfälle till fortsatt undervisning, sedan folkskolan genomgåtts, är berett. Sockenbibliotek finns och anlitas. Tillsynen inskränkt till att pastorn vanligen besöker skolan vid examen. Samtliga skolor mötas i allmänhet med förtroende. Barnens hemläsning vårdas av somliga, vanvårdas av andra.

Församlingens fasta skola.

Trädde i verksamhet år 1847. Har en examinerad lärare. Skolbyggnaden tillhör församlingen, står på kyrkans grund. Innehåller utom skolsalen med 260 kvadratfots yta och erforderlig höjd, 2 bostadsrum och kök. Längsta skolvägen 1/2 mil eller däröver. Materiel och anteckningsböcker i nöjaktigt skick. Ingen anmärkning gjordes mot lärarens nit och skicklighet.

Vid inspektionen inskrivna 44 barn, som samtidigt undervisas. De flesta pläga vara på en gång närvarande. Vid inspektionen närvoro 33. I stavning och innanläsning undervisas alla, katekes 30, biblisk historia 24, skrivning alla, räkning 20, geografi och naturlära 7, sång alla. De mest försigkomna hunnit i stavning och innanläsning godkänd, katekes och biblisk historia hela, skrivning försvarlig, räkning enkla tal, bråk, decimalbråk och sorter, geografi Sverige efter Winge, naturlära kapitlen 1-2 efter Berlin, sång skalor och choraler. Skolgången tämligen ordentlig. Ordningen inom skolan mindre god.

Södra flyttande skolan.

Inrättades 1850. Undervisningen pågår på 4 rotar och 2 stationer, bestrides av en examinerad lärare. Lokalerna hyrda. Längsta skolvägen ca 1/2 mil. Inom de fyra rotarna 95 inskrivna barn. Av dem undervisas i stavning och innanläsning alla, katekes 89, biblisk historia 45, skrivning alla, räkning 32, sång alla. skolgången tämligen ordentlig. Ordningen i skolan god.

Norra flyttande skolan. Stiftad 1850, 3 rotar på 2 stationer, 1 examinerad lärare, hyrda lokaler. I de tre rola, katekes 97, biblisk historia 60, skrivning alla, räkning 40, geografi 26, sång alla, geografi den fysiska efter Dahm. Skolgången tämligen ordentlig. Ordningen i skolan uppehållen.

Extra ordinarie flyttande skola.

Anordnad av pastor några få år förut, 2 rotar, 1 examinerad lärare, något kortare undervisningstid än de flyttande folkskolorna, daglig undervisning 6 timmar, hyrda lokaler. Besökes företrädesvis av mindre barn. Undervisning i stavning och innanläsning, katekes och biblisk historia, skrivning och räkning. Skolgång tämligen ordentlig. Ordningen nöjaktig.

Finspångs bruksskola.

Icke i gång, då inspektionen hölls. 2 examinerade lärare, 1 oexaminerad, 3 oexaminerade lärarinnor, 136 barn inskrivna. De längst försigkomna undervisas i de till högre folkskolan hörande läroämnena. Bruksägaren känd för sin ovanlig liberalitét i avseende på skolan. Föreståndaren känd för överlägsna läraregåvor och berömvärt nit i utövningen av sitt kall. Läroanstalten åtnjuter ett välförtjänt anseende i trakten.

Bruksägare var då Carl Ekman, skolföreståndare var min fader Anders Berg.

Till denna redogörelse för skolväsendet fogar inspektören följande anmärkningar.

Organisationen av skolväsendet i församlingen motsvarar ej sitt ändamål. En av de största olägenheterna är, att de flyttande skolorna sakna bestående lokaler. Mycken tidsutdräkt och oreda uppkommer, innan den flyttande läraren kan finna lokal. Nya skolhus böra uppföras även för de flyttande skolorna. Församlingen, som nyligen byggt en av de vackraste och dyrbaraste landskyrkor i vårt land, kan dock ej åläggas bygga så många skolhus. En annan utväg är lämpligare. De nuvarande flyttande skolorna omkullslås. I stället byggas 2 fasta skolor, den ena ända av församlingen, t ex Lämmetorp, den andra i den motsatta, t ex Erstorp. Kring var och en av dessa 3 fasta skolor ordnas nödigt antal småskolor.

Skolstyrelsen bör utökas, så att en ledamot med suppleant kan utöva tillsyn över var och en av skolstationerna.

I norra flyttande folkskolan behövas läsetabeller, svarta tavlor och sångtavlor, i södra kartor, skiffertavlor och innanläsningsböcker.

Anmärkningarna delgivna skolstyrelsen och Domkapitlet. Församlingen sedan ingått med ansökan om statsbidrag, vilket visar, att församlingen är betänkt på en skolreform i ännu större skala.

Den av inspektören antydda reformen genomfördes rätt snart. Under senare delen av 1860-talet upprättades nämligen flera fasta folkskolor inom församlingen. Vid tiden omkring 1870 deltog jag själv i utflykter från Finspångs skola till kyrkskolan samt skolor i Eliantorp, Lotorp, Torstorp och Vistinge. Alla hade egna, för den tiden goda lokaler med ändamålsenlig inredning. Den drivande kraften vid denna reform var helt visst brukspatron Carl Ekman. Vid skolornas utrustande med materiel biträdde verksamt Anders Berg.

Antalet skolor växte allt fortfarande. Enligt det år 1898 antagna reglementet för folkskolorna i församlingen funnos då 8 fasta småskolor vid Häradstorp, Lotorp, Ramstorp, kyrkan, Vistinge, Torstorp och Eliantorp, 2 fasta mindre folkskolor vid Tjuttorp och Näfstorp (nedlagd på grund av ringa barnantal), 11 fasta folkskolor vid Malthult (nu Sandviken), Häradstorp (nu nedlagd), Lotorp (två skolor), Ramstorp, Finspång, kyrkan, Vistinge, Torstorp, Eliantorp och Gomma samt 10 fortsättningsskolor, nämligen en vid varje folkskola utom Malthult.

Bruksskolan vid Finspång utvecklades under Anders Bergs ledning, så att den i flera av seenden kom att stå vida över vad som vid folkskolorna var vanligt på den tiden. Skolans högsta klasser kunde med skäl sägas ha motsvarat en högre folkskola. I dessa klasser tjänstgjorde under flera år Fridtjuv Berg som lärare. År 1881 avgick han från denna anställning, samtidigt med att Anders Berg lämnade sin befattning som föreståndare för skolan.

I den allmänna utveckling, som vårt lands skolväsen genomgått under de senare decennierna, ha också skolorna i denna församling följt med under ledning av skolstyrelser, överlärare och rektorer. Bruksskolan vid Finspång har införlivats med församlingens skolväsen och byggts först till verklig högre folkskola och sedermera till kommunal mellanskola.

En överblick av hur förhållandena vid vår folkskola gestaltat sig under dess nu tilländagångna första sekel visar oförtydbart, att den under detta utvecklats på ett sätt, som man knappast kunde ana, då den första folkskolestadgan utfärdades. Den har växt ut till en vittomfattande och betydelsefull samhällsinstitution. I folkskolan undervisas för närvarande omkring 544000 lärjungar. Det är mer än 91% av alla de skolpliktiga barnen i åldern 7-14 år. Antalet lärare utgör ca 28000. De yttre förhållanden, under vilka dessa utföra sitt arbete, ha väsentligt förbättrats. I hela riket finnas nu ca 14000 skolhus. I de större städerna har man uppfört miljonhus med specialrum för olika ändamål. Men även på landsbygden äro skollokalerna i regel rymliga och ändamålsenliga. Inventarier och materiel förbättras alltmera. Men också i fråga om skolans inre arbete ha påtagliga framsteg gjorts. Lärarutbildningen har höjts upp på ett högre plan. Därmed har undervisningens innehåll inom folkskolan kunnat vidgas. På vissa håll har t ex undervisning i främmande språk införts. Mera naturliga och fruktbärande lärosätt har införts med ledning av för hela landet gällande undervisningsplan. Folkskolinspektionen har vidgats, och i skolöverstyrelsen ha folkskolorna och de allmänna läroverken fått en gemensam ledning.

Samtidigt härmed har folkskolan fått en helt annan ställning i samhället, och den ställer också allt större krav på detta. Kostnaderna för folkskolan äro numer betydande. Genom föreskrifter om skolgång mm griper den också djupare än förr in i folkets levnadsförhållanden. Folkskolan har blivit en samhällsangelägenhet av största vikt och betydelse.

Inför denna utveckling är det naturligt, att mången frågar: Har då folkskolan verkligen motsvarat de förväntningar, som dess grundare för ett sekel sedan hyste? Och fyller den de fordringar, som man numera med rätta anser sig böra ställa på den? Härom äro meningarna helt visst delade. De finnas nog som anse, att folkskolans målsmän så att säga skjutit över målet och att den utbildning, som dessa nu eftersträva, att folkskolan skall bibringa sina lärjungar, är till stor del onödig, ja t o m skadlig. Emot en sådan uppfattning genmälde en gång en framstående skolman: "Jag kan väl tänka mig, att det inom ett samhälle kan bli för mycken hetta, som gör dess medlemmar oroliga och kommer dem att handla besinningslöst, men jag kan inte föreställa mig, att det inom ett folk kan bli för mycket ljus, för mycket av upplysning och bildning." Ännu flera torde dock de vara, som anse, att vår nuvarande folkskola ger sina lärjungar alltför litet. Och för att göra det möjligt för den att ge mera, har man nu gjort den sjuårig och beredd att utöka skoltiden till åtta, på del orter nio år.

Vilken insats folkskolan genom sin undervisning och fostran gjort i vårt samhällsliv är vanskligt att påvisa. Med åtta torde dock kunna sägas, att folkskolan bibringat sina lärjungar ett så pass stort mått av grundläggande kunskaper och färdigheter, att de därav haft påtagligt gagn i sin framtida gärning. Därvid ha de också fått en träning av sina själsförmögenheter, som gjort det möjligt för många av dem att bedriva fortsatta studier eller begagna sig av de tillfällen till fortsatt utbildning, som det mångskiftande folkbildningsarbetet erbjuder. Därmed har folkskolan också lagt en god grund, på vilken våra stora folkrörelser kunnat bygga. Säkerligen har folkskolan också genom sin insats för allmän upplysning och fostran bidragit till att den demokratiska omdaning av vårt samhällsliv, som genomförts under det senaste halvseklet, kunnat ske utan våldsamma omstörtningar. Under de senaste årtiondena har folkskolan verksamt deltagit i sociala välfärdsanordningar för hälsovård, bespisning, sommarkolonier m m.

Folkskolans målsmän äro emellertid fullt medvetna om att folkskolan behöver förbättras i flera avseenden. Undervisningens innehåll bör mera än hittills anpassas efter lärjungarnas mottaglighet på olika åldersstadier och lärosättet bättre tillgodose deras naturliga behov av självverksamhet och därjämte ordnas så, t ex genom gemensamma grupparbeten, att den bidrar till att fostra lärjungarna till samförstånds- och samarbetsmänniskor.

Med avseende på organisationen framstår det alltjämt som den viktigaste uppgiften ett skapa ett enhetligt skolväsen med folkskolan såsom den för alla gemensamma barndomsskolan. Var och en, som det önskar och äger därtill nödiga förutsättningar, bör kunna nå från enhetsskons lägsta stadier till dess högsta utan något hinder i själva organisationen.

Denna grundsyn på vårt skolväsen framlades klart och åskådligt av dåvarande ecklesiastikministern, Fridtjuv Berg, vid allmänna svenska folkskolläraremötet i Lund 1913 på följande sätt:

"Vi folkskolemän", sade han, "ha alltid varit klart medvetna om vår skolas samband med bildningsväsendet i övrigt. Hävdandet härav har varit själva huvudpunkten i vårt skolpolitiska program. Och detta har ingalunda inneburit, att vi sett uteslutande på vår skolas intressen och förväxlat delen med det hela. Det svenska bildningsväsendet har stått för oss som ett mäktigt träd, som har sina rötter med deras miljoner rottrådar i de svenska hemmen och i den uppfostran, som dessa ge, sin fasta stam i den för hela nationen gemensamma barndomsskolan, folkskolan, sitt grenverk i de högre skolorna med deras mångfaldigt skilda riktningar samt sin lummiga krona med dess grönskande blad och lysande blommor i den svenska vetenskapen, vitterheten och konsten i deras skiftande rikedom. Vi har med kraft sökt betona, att ingen topp sitter så högt, att den får förgäta den stam, genom vilket dess livssafter strömma upp. Men lika klart har det stått för oss, att odlingens träd inte slutar med stammen, att saftstigningen beror på vad som sker ute i bladvävnadens celler och att livet är dömt att gå under, i fall det ej bildas blommor, vilka alstra frukter och frön, som sörja för dess förnyelse."

För oss folkskolemän står såsom ett framtidsmål:

"Ett folk, en ungdom, en skola."

Den 83-årige skolman som var född i skolan i Finspång, och varit med att bygga upp den svenska skolan fick leva med och för sin skola till 1953, då han som 94-åring lämnade jordelivet.