Livet och undervisningen i 1800-talets bruksskola

Typiskt för brukstidens patriarkaliska styresätt var att patron drog försorg om de underlydande från vaggan till graven så att säga. Även om försörjningen varit knapp, kan dock sägas att ingen egentlig nöd rådde bland Finspångs bruksbefolkning, även efter att de voro uttjänade som arbetare. Till undantagen hörde att en bruksarbetare kunde för sin ålderdom lägga undan något kapital, därtill var lönen allför knapp och barnantalet alltför stort i de flesta fall. De gamla fingo i regel flytta hem till sina barn eller övriga anhöriga när de icke längre kunde försörja sig själva eller ock fingo de en fristad på Spetaln, där brukspatron Ekmans privata fattigvård inrymdes intill år 1880 då den övertogs av Risinge socken och förflyttades till Ingelstad. Tidigare hade socken sin fattigstuga ute vid kyrkan och det ansågs för en förmån att slippa denna för Ekmans mera humaniserade Spetaln.

Fast skola 1830

Om än Ekmans intresse för en nödtorftig försörjning på ålderdomshem är frapperande, så är hans insatser för att göra de unga dugliga för livet genom att ge dem en efter dåtida begrepp ovanligt god undervisning i skolan ännu mera anmärkningsvärd. År 1830 hade redan Excellensen Gustaf af Wetterstedt, grundat en fast skola i Spetaln, där brukspredikanten med hjälp av klockaren lärde det unga Finspång att nöjaktigt läsa och skriva samt svara på katekesfrågor. Sedermera medelade dessa även litet undervisning i biblisk historia och räkning. Men i och med att Carl Ekman år 1856 blev ägare till bruket fick han möjligheter att efter sin liberala åskådning ge nya linjer för att rikta framåtskridande. Redan år 1858 lät han slopa den skolreformen , Lancastersystemet, som dittills tillämpas, samtidigt som han genom bistånd av Torsten Rudenschöld förvärvade Anders Berg som lärare.

Då Berg tillträdde befattningen som lärare fanns omkring etthundra skolpliktiga barn. För en efter de moderna idéerna nödvändig uppdelning av dessa i klasser fodrades flera skolrum utöver den förutvarande stora skolsalen och sådana inreddes efterhand och flera lärarkrafter anställdes. De flesta av dessa stannade dock endast en kort tid då lönen var avsedd för ogifta lärare och omöjliggjorde giftermål. Sedermera uttog Berg de mest begåvade barnen ur de högre klasserna och lät dessa tjänstegöra som lärareelever, samtidigt som de fingo fortsatt utbildning av honom.

"Ett välförtjent anseende"

För undervisningen skaffade Berg på Ekmans uppdrag en rikhaltig samling undervisningsmaterial såsom mineraler, fysikaliska maskiner och apparater , växter, planscher o.d. samt ett rätt omfattande lärarbibliotek. År 1862 förrättades av en tillförordnad folkskoleinspektör inspektion av skolorna inom Linköpings stift, varvid denne i sin avgivna berättelse omtalar Finspångs bruksskola, samt tillägger "att liksom brukets egare gjort sig känd för sin ovanliga liberalitè i avseende på skolan, så har dess föreståndare gjort sig känd för öferlägsna läraregåfvor och berömvärt nit i utöfvningen av sitt kall; hvadan denna läroanstalt i trakten åtnjuter ett välförtjent anseende".
Vid skolan var då enligt samma berättelse anställda förutom föreståndaren, tre lärare, två examinerade och en oexaminerad samt tre oexaminerade lärarinnor, som tillsammans undervisade 136 barn. De längst komna av dessa undervisades i de till högre folkskolan hörande ämnena. Ekmans intresse för sitt folks undervisning tog sig uttryck i den åren 1874-75 uppförda ståtliga skolan, som han och hans hustru på deras silverbröllopsdag i juli 1874 tillsammans med 50,000 kr. donerade till Risinge församlings skolstyrelse.

Dagg och rotting hjälpmedel

Schemat för undervisningen var ej så väsentligt olika våra dagars, men sättet att undervisa därefter var naturligtvis helt annorlunda. Disciplinen tycks även ha varit svår att upprätthålla under Anders Bergs första år som lärare, ity han måste ta i med ganska hård hand, stundom med dagg och rotting som hjälpmedel. Säkert hjälpte det föga att i hemmen björkriset ständigt låg på spishyllan som varnagel, om det icke brukades. Allmänhet tillämpades ordspråket: " Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli ", på barnen, så fort de visade sig ha en egen vilja. " Din vilja växer i skogen " kommenterat med handpåläggning, hörde också till hemmens och skolans uppfostringsmetoder.
Hemmens tillvaratagande av barnen för hjälp i hushållets arbete hindrade nog också i sin mån skolarbete. Förutom att barnen skulle hjälpa till i köket eller se efter småsyskon skulle de bära in de icke föraktliga mängder ved som förbrukades, plocka bär om hösten eller "blecke" ur kärren åt grisen. De kunde också skickas att rensa rotfrukter på herrgården, valla får och kor m.m. Man förstår att slika uppfostringsmetoder i bruksbarnens hem och i skolan skapat en kärv och trotsig, men också oöm generation, som kom att överta det hårda arbetet på bruket eller följde med emigrationsströmmen till det lockande landet i väster.

Fritiden. En ny epok kommer

Förr var arbets- och vilotider lika långa och fritiden blev ganska beskuren. Tillvaron pendlade för bruksarbetaren mellan hemmet och bruket under veckans arbetsdagar. Söndagarna var de angenämare avbrotten i detta grå enahanda. Hur de användes kunde vara lite olika beroende på sinneslag och vanor. Brännvinet var ju ett aktat glädjeämne i männens liv och skulle vara med vi alla högtidligare tillfällen. Men fastän brännvinet var begärligt för många hindrade detta ej att folket också hade religösa behov. Ty kyrkan var en märklig faktor, som ägde människan. De hade i den andliga förankringen. Därför, då söndagen kom och de kunde få lägga bort sina vardagskläder för några timmar, för att bereda sig till kyrkgång antingen det blev slottskapellet eller Risinge kyrka, gjorde de detta mera allmänt. De klädde sig i sina hemvävda helgsdagsdräkter, kvinnorna tog på den svarta silkeschaletten, som bara var avsedd till kyrkgång, bröllop och andra kyrkliga högtider. Mest gick man till slottskapellet, ty dels låg det nära hemmet och dels tyckte de att de mera hörde samman med det och med brukspredikanten, som lärt dem att läsa i Den Heliga Skrift, givit dem vägledning i samlevnadens svåra konst, och framhållit för dem Guds stora kärlek, men desslikes ej glömt att med skärpa inpränta vad som väntade dem om de icke fruktade Gud och levde efter hans vilja.

Ty det var bruksplanens kall att inplanta helvetesskräcken i folkets tänkesätt, Guds straffdom likaså. Det var den kraft som höll folket kvar i dess blinda lydnad mot allt vad överhet hette. - Stannade man hemma under gudstjänsten någon gång så lästes evangeliet ändå ty bibeln, psalmboken och Doct. Martini Lutheri Kyrkopostilla fanns i vart bruksarbetshem. Någon annan litteratur utöver den religösa skaffade man sig inte. Endast tidningen Fäderneslandets halveckoupplaga prenumerade man på genom postverket, dvs. alla som hade råd, de övriga sökte låna av sina grannar. "Fäderneslandet" var ej då det skandalblad det senare sjönk ned till, utan var en radikal frispråkig tidning som hade en betydelse även politiskt sett. Då de gamla berättar om sin barndom och sina föräldrahem tycks det som vore bruksarbetarnaslivsföring enbart vanebunden och färglös. Men säkert hade de sina stunder av upplevelse, som förlänade tillvaron glans och en aning sorglöshet. I musiken fick många sin utlösning. Fiolen och klaveret trakterades av en stor del arbetare, medan andra var med i bruksmusiken, underhållen och omhuldad av Carl Ekman. Det ansågs särskilt storslaget att få vara med och blåsa i den. Den odlade traditioner såsom de årliga återkommande reveljerna och taptona sista söndagen i april, vilka för övrigt lever kvar än i dag.

Från bruksgatans hus hörde man under de varma sommarkvällarna tonerna av då populära "schlagers" liksom även av de mera odödliga traditionella folkvisemelodierna. De vandrade spelmännen hade också här sin givna publik och var alltid välkomna. De kom med nya melodier, gav nya impulser. Hade detta påfallande och allomfattande intresse för musik sin förklaring i den vallonska blodblandningen med vår egen stam?
Med åttiotalets jäsande, oroliga tid, då industrialismen på allvar bröt fram inom landets näringsliv, började en ny kultur. Men som Finspång varit ett gammalt välordnat brukssamhälle påverkades det icke i samma grad som andra samhällen av de hårda stormar, som drog över landet. Folket undslapp sådana sociala missförhållanden, som uppstod på en del nyare industriplatser.

Finspång fick däremot andra drag, som varslade om en ny epok. Det hundradeåriga enväldet över bruk och folk rubbades i och med att bruksdriften omorganiserades till aktiebolag. Brukspatronen blev disponent, vilket kanske icke förändrade hans förhållande till arbetarna så mycket personligt sett, som det utjämnade skillnaden i socialt hänseende. Bostäderna undergick en förändring vid denna tid i och med uppbyggandet av de nya husen av baracktyp. Norra gatan, Svälthagen, Brunnshuset m.fl. Ettrumssystemet började med dem komma på avskrivning och arbetarna fick utan avseende på yrke flytta in i dessa ljusa och höga lägenheter om ett rum och kök. Köken fick också järnspisar, gjutna på bruket och rummen bestods med tapeter. Av de sociala välfärdsinrättningen kan nämnas att lasarettet stod färdigt att tagas i bruk 1880, varefter den gamla sjukstugan lades ner. Fattigvården omhändertogs nu av socknen. Som följd av det alltmer svårartade superiet bildades en loge av National tempelorden år 1889, den första nykterhetsorganisationen på platsen.

Denna var upptakten till den rörelse nykterhetsfrågan som så småningom växte fram och jämnade vägen för arbetsrörelsen. Den lärde arbetarna att livet hade andra värden, och vande dem vid de organisatoriska arbetsformerna, samt inte minst stärkte deras tro på det kollektiva handlandet, som skulle få en sån avgörande betydelse för arbetarna längre fram. Men den gamla brukskulturen hade fortfarande ett otroligt fast grepp om folket. Det fodrades mycket för att kunna bryta de gamla disciplinerna och lösa upp de nya ärvda vanorna. Vi fick först höra det när det nya seklet hade ringats in, innan dem nya idéerna som uppstått efter industrialismens genombrott vann fast insteg hos bruksfolksförvaltningar och som även kan vara olika vid olika avdelningar inom en delförvaltning. Så snart en order satts i arbete, är det givetvis av största intresse, att såväl arbetare som arbetsledare följer givna föreskrifter men också påpekar, där ett annat tillverkningsprogram skulle kunna vara fördelaktigare ur alla synpunkter. Det är inte företagsledningen mening, att dylikt rätt på något sätt skall hindras utan tvärttom. I den mån arbetet färdigställes, noteras tid och lön för det utförda arbetet. Det noteras även, vilket ackord som tillämpas, i vilken maskin arbete utfördes, skrotfall etc.