Finspång förr och nu
Text: Projektet

Låt oss göra en vandring tillbaka i tiden, till 1870- talets Finspång, för att se hur människorna hade det då och för att få en jämförelse hur vi har det nu. Inte så, att vi med vår tids mått kunna mäta den gamla brukskulturen, som präglades av sociala motsättningar och traditionella vanor, men vi kunna jämföra hur långt vi hunnit i utvecklingen.

Yrkes och bostadsförhållanden hade då ett intimt samband med varandra, ty karakteristiskt för brukstiden var, att fri bostad ingick i arbetarens lön. Därav följde, att vissa grupper av arbetare sammanfördes till särskilda bostadsområden.

Smederna och en del andra yrkesmän hade först och främst rätt till en egen bostad på då den ganska förnäma Bruksgatan, vars låga grå hus vardera inrymde fyra bostäder om ett rum och kök. Lägenheterna låg två och två i bredd på vardera sidan om den gemensamma "gången" eller "farstun", som gick rakt genom byggnadens bortre vägg. På vinden fanns kammare åt smedens drängar, ty det ingick i smedernas åtagande att hålla två drängar, vilka hos smeden hade sitt kosthåll.

Däremot fick masugnsarbetare ,"hyttkarlar", och jämställda bo i Högbyområdet, där bostadstypen utgjorde ett enda rum som dessutom var kök. Den öppna spisen dominerade köket. Det romantikens skimmer, som den öppna spisen tycks ha i vår tid, var säkerligen inte tilltalande då , när den inte skulle värma upp det stora rummet, utan vara matlagnings- och diskplats, torkplats för skor och kläder samt inte allra minst lysa upp under mörka kvällar, ty på fotogenlyset måste man spara.

Vilka svårigheter matmodern hade att med den ojämna värme som en öppen låga lämnar, få kosten till vällagad, kan lätt tänkas, ävensom den mängd bränsle som gick åt för att värma upp de mycket stora köken. Att stå i "schövet" eller på vedbacken och hugga veden till den stora vedslukaren hörde till mannens men ofta också till kvinnans lott och tog säkerligen sina dryga del av den dåtida "fritiden".

Kring spisen hade som regel barnen sin liggplats, som mestadels reddes på golvet med halmmadrasser och hemstickade täcken. Sällan kunde man i dåtida arbetarhem se sängar för barnen. Så länge som värmen stod som en sfär kring spisen gick väl detta an, oavsett de mängder värme som följde med som sällskap åt röken upp genom skorstenen. Men när det var kallt ute var det värre så snart brasan hade brunnit ned. I rummets andra hörn envisades kylan att vara kvar trots att det brann i spisen från arla morgon till särla kväll.

För de arbetare som hade ett rum förutom köket blev hemlivet i alla fall hög grad koncentrerat till köket, allrahelst under den kallare årstiden för att spara på bränslet. Det stora rummet eller "kammaren" uppvärmdes medelst en sk. Brasugn och det blev ej dagligdags som en brasa tändes i denna för såvitt inte man hade sin nattskiftvecka, då han, om barnskaran var stor, skulle sova på dagen i kammaren.

Det blev oftast trångt, trots de stora köken, när nattbäddarna breddes ut.Lillminsten, om han var mycket liten, fick oftast plats i ett såll som hängdes upp från taken, om han eller hon inte rentav bestod med vagga, vilket dock var mera sällsynt i arbetarhemmen.

Bohagen var på 1870-talet enkelt men stabilt. Det bestod mestadels av en gustaviansk långsäng, som om dagen stod uppbäddad pösande av halmmadrasser, flockdynor, kuddar och hemskickade täcken. Ju högre den var uppbäddad, ju finare ansågs den vara. intog chiffonjén hedersplatsen bland övriga bohaget, som i regel bestod av ett stort slagbord, träsoffa och några stolar. Stilen var saklig och enkel och det råder ett visst tycke mellan 70- talsstilen och våra dagars standariserade möbler. Den gamla tidens stil förlorar i varje fall inte på en jämförelse.

Snickardynastien Holmberg från Bråten invid sjön Bönern har även idag en och annan gammal chiffonjé kvar i gamla Finspångbors hem. Det var främst den gamle Holmberg som på 1850- 60 talen tillverkade sina kvalitetsmöbler.

Smakförändringen inom möbeltillverkningen inträdde först på 1890-talet i och med den fabriksmässiga framställningen, som mest lade an på svarvade och med allehanda krusiduller försedda möbeldelar.

En möbel som ofta fanns uppställd i köket var vävstolen, ty utöver de dagliga sysslorna med att sköta barnen och matlagningen skulle matmodern också hinna med en myckenhet slöjd för husbehov.
Alltifrån de färgglada gardinerna som hängde för de låga fönstren, handdukarna, lakanslinnet,det vita drällöverkastet på sängen till de brokiga trasmattorna som låg glest över golvet var det produkter som utgick från hennes vävstol. Likaså tyget till familjens helgdagskläder, till vilka hon köpte garnet spunnet samt satte in det hos färgaren, som gav det den önskade kulören.

Till bilden av 1870-talets arbetarbostad hör också mängden av tavlor på de vitkalkade väggarna- tapeterna kom först på åttio-talet. Ju fler tavlor, ju finare. Men alltid inom hemgjorda ramar eller inramade från bruksnickarens konstförfarna hand.