S:ta Maria kyrka
Text: Författare okänd
Bild: Projektet

Risinge

Risinge S:ta Maria kyrka torde vara grundlagd under senare hälften av 1100- talet. Den stod färdig före år 1200., men hade då inte samma utseende som idag. Kyrkan var till en början inte så stor som nu och hade inga valv utan ett platt trätak. Redan på 1200-talet byggde man till kyrkan, både mot öster och väster. Någon gång i mitten på 1300-talet tog man bort trätaket och ersatte det med de nuvarande valven. När valven var färdiga tillkallades en kyrkomålare, som utförde de målningar i valvkapporna, som ännu idag är bevarade i sitt ursprungliga skick. Det betyder att dessa målningar aldrig har varit övermålade.

Vad vi ser här är alltså 1400-talets målningar i verkligt original. Målningarna är kyrkans största sevärdhet. Det finns icke någon svensk kyrka, som i så stor rikedom har bevarat målningar av detta slag. Vem som varit mästare och konstnär, vet vi inte. Han är den okände konstnären. Han kallas i den kyrkliga konstens historia helt enkelt "Risingemästaren" men hans riktiga namn känner vi inte.

Målningarna avsåg inte bara att pryda kyrkan, utan skulle framför allt vara ett medel att bibringa bibelkunskap åt menigheten. Det var en biblisk bilderbok, som framställdes i dessa målningar. Prästen som predikade i kyrkan, anknöt i sin förkunnelse till dessa bilder från både Gamla och Nya Testamentet och på så sätt fick åhörarna bibelns händelser och gestalter presenterade.

Kyrkans äldsta målning är den röda väggmålning "Ryttaren med jaktfalken" som finns på norra väggen. Denna målning går tillbaka till 1200-talet, men man är inte säker på vad den skall symbolisera. Kanske är det en s.k månadsbild.

Krucifixet på norra väggen är kyrkans triumfkrucifix förmodligen gjort i Linköping i mitten av 1300-talet.

Altarskåpet är ett Vadstenaarbete från omkring år 1470.Det har en mycket vacker madonnabild omgiven av fyra helgon, från vänster Katarina av Alexandria (ett helgon från 300-talet). S:t Olov, Norges skyddshelgon, S:t Erik, Stockholms och hela Sveriges skyddshelgon samt S:ta Birgitta av Vadstena. På ömse sidor av altaret står två medeltida stavar (1450-tal). Kyrkbänkarna är 1600- och 1700-talets bänkar, som ger en god bild av dåtida bänkinredning. Predikstolen är provisorisk. Den gamla predikstolen från 1600-talet står numera i Finspångs slottskapell.

Orgeln är ett alster av det berömda Linköpingsorgelbyggeriet, som var grundat under 1700-talets förra hälft av östgöten Jonas Wistenius och upplevde sin högsta blomstring under hans lärjunge den kände Pehr Schörlin, vars gesäll Lorens Lorin byggde orgeln år1808. Den är ett av landets värdefullare orgelverk från äldre tider och dess klang harmonierar synnerligen väl med kyrkans skira och stämningsfulla interiör. Under sommarmånaderna hålles musikandakt i kyrkan varje lördag kl 18.00.

På 1700-talet ansågs kyrkan vara för liten och tillbyggdes med rummet bakom orgeln. På 1800-talet hade man börjat att planera byggandet av ny kyrka i Risinge församling. S:ta Maria var i behov av reparation, som man bedömde alltför kostsam. Det vore bättre att bygga en ny kyrka och förlägga den mitt i församlingen. Den berömde kyrkomålaren Pehr Hörberg gjorde en modell till eventuell kyrka. Beslutade församlingen bygga efter Pehr Hörbergs önskan lovade han att skänka en altartavla till den nya kyrkan. Risinge församling byggde 1845-49 ny kyrka, men inte efter Pehr Hörbergs modell. Den utlovade altartavlan målade han emellertid. Den låg hoprullad till år 1849, då den nya kyrkan invigdes, och fick sin plats som altartavla i korfonden, där den ännu med sitt motiv- "Jesu bergspredikan" - ger ett bestående minne av Pehr Hörberg. Själv fick han inte uppleva den nya kyrkans tillkomst. Han hade, år 1816 gått ur tiden och vigts till sista vilan på S:ta Maria kyrkogård.

Sedan nya kyrkan i september 1849 blivit invigd som församlingskyrka, fick S:ta Maria tyvärr förfalla. Hon blev en "ödekyrka", ända in på 1940-talet, då omfattande restaureringsarbeten åter gjorde henne till en levande kyrka, som nu liksom under föregångna sekler talar om Honom, som är densamme idag och igår och i all evighet.