Kort redogörelse för de olika bolagens verksamheter genom åren

Text och bild från Finspångsboken

1913 började den tredje expansionsperioden i Finspångs historia. Befolkningstalet i Risinge hade varit nästan konstant 7000 under det svåra decenniet 1900- 1910 men år 1920 fanns i Risinge 8833 invånare trots nedläggningen under perioden av järnverket i Lotorp.

Finspångs Metallverk AB

I Finspångs Metallverks AB första styrelse ingick disponent Kristoffer Huldt som representant för de tidigare ägarna. Förutom järnverkets anläggning med tillhörande bostadsbestånd övertog bolaget Finspångs lantbruk och betydande markområden väster om kraftverkskanalen och Finspångsån.

Ett omfattande arbete började med att ställa om järnverkets produktionsapparat, valsverk, ugnar, gjuteri etc, för att kunna starta den nya produktionen av koppar, mässing, brons och nysilver.

Personalen skulle tränas för nya uppgifter med ny teknik och materiel. Erfarna metallverksarbetare värvades också från annat håll, främst Västerås.

Omställningsarbetet från järnverk till metallverk bedrevs under ledning av överingenjören James Forsstedt, som var väl kvalificerad för sin uppgift. Efterfrågan på metallprodukter var stor och företaget fick god start under första världskriget.

Till platschef i Finspång kallades år 1915 överingenjören Andreas Johansson, som kvarstod i sin befattning till 1931. Antalet anställda ökade, nya lokaler tillkom och modernare utrustning.

Efter Andreas Johansson blev verkställande direktören i bolaget Ivar Olsson även platschef i Finspång.

1942 köptes Finspons Metallverks AB av AB Svenska Metallverken i Västerås och namnet ändrades till Svenska Metallverken, Finspångsverken.

Jämsides med de hävdvunna metallprodukterna hade Finspångsverket lagt ned ett betydande forskningsarbete på lättmetallen aluminium. Under mitten av 1930- talet började tillverkningen av aluminiumfolie för förpackningar av livsmedel. När den svenska flygplansindustrin startade med SAAB i Linköping kunde Finspångs Metallverk leverera erforderlig plåt samt flygplansprofiler.

Under1940-, 1950-, 1960- och 1970-talen fortsatte företagen att expandera. Nya verkstadshallar byggdes liksom nytt forskningslaboratorium och ett nytt kontorshus. År 1963, då företaget varit verksamt i Finspång under 50 år, omfattade industriområdet 200 000 m2, varav 120 000 m2 utgjorde verkstadsyta.

Ägandeförhållandena växlar inom den svenska industrin. SM-företagen förvärvades av Grängeskoncernen, som efter några år i sin tur köptes av den ännu större Elektrolux-koncernen. Finspångsverkets verksamhet är idag uppdelad på tre produktionsenheter: Gränges Aluminium, Gränges Metallverken och Wirsbo Bruk. 1985 såldes Gränges Metallverken och Wirsbo Bruk (tubverket) till det finska företaget Outokumpo.

ASEA-STAL

Svenska Turbinfabriks Aktiebolaget Ljungström med aktiekapital på 1,5 miljoner kronor bildades i Stockholm den 13 februari 1913. I den första styrelsen ingick Kristoffer Huldt som kännare av den tidigare verksamheten. Verkställande direktör i det nya bolaget blev Birger Ljungström.

Bolaget hade, som tidigare nämnts, köpt AB Nordiska Metallverkstädernas anläggning. Här fanns bra verkstäder utrustade för tillverkning av produkter som krävde precision och noggrannhet. Här fanns en arbetarstam, 180 man, som sedan generationer hade måttnoggrannhet i både huvud och händer.

Förutom verkstäder, bostäder och betydande markreserver öster om kraftverkskanalen och Skutbosjön köptes även Finspångs slott med tillhörande park. Slottet skulle användas som affärs- och ritkontor.

De första svenska kunderna var Skärblacka Pappersbruk AB och Sandvikens Jernverk AB. Förutom tillverkning i Finspång hade man licensavtal i flera länder. Bolaget hade god orderingång och hög produktion i verkstäder och kontor, inte minst beroende på lyckade konstruktioner och leveranser för marina ändamål.

I slutet av 1916 var antalet arbetare 380. Därtill kom cirka 100 på tjänstemannasidan.

Ungefär vid den tidpunkten då STAL bildades hade inom ASEA genom J. Sigfrid Edström förts fram tanken att ASEA skulle alliera sig med en turbintillverkare för att kunna leverera kompletta kraftstationer baserade på ångkraft. ASEA:s konsulter fann att STAL-turbinen var den bästa i marknaden.

Korrespondensen mellan J. Sigfrid Edström och Birger Ljungström gick trögt. Ljungström ville endast gå med på att hans leveransavtal svarade för turbindelar i en kraftstation.

Vid STAL:s bolagsstämma i april 1916 förelåg förslag från styrelsen om nyemission så att aktiekapitalet skulle uppgå till 6 miljoner kronor.

Efter dramatiska förhållande i S:t Petersburg kunde ASEA köpa ingenjör Emanuel Nobels stora aktiepost i Svenska Turbinaktiebolaget Ljungström och därtill några mindre poster. ASEA hade nu aktiemajoritet i turbinbolaget. Birger Ljungström fick lämna posten som VD och efterträddes av ASEA- mannen Ivar Hahne.

Under depressionen efter första världskriget var efterfrågan på ångturbiner ringa och företaget gick på sparlåga. Konjunkturerna gick åter bättre under senare hälften av 1920-talet med god efterfrågan och god arbetstillgång.

Den ekonomiska krisen i början av 1930-talet drabbade STAL liksom hela den svenska industrin. Korttidsarbete och permitteringar blev följden. Under slutet av 1930-talet blev arbetstillgången bättre.

Förutom ångturbiner av allt större format och allt bättre verkningsgrad tillverkades också kylmaskiner för livsmedelsindustrin och varudistributionens behov. Nya verkstäder, monteringshallar och ett forskningslaboratorium togs i bruk. De Geer-verkstaden var klar i sin helhet 1945.

Åren närmast efter andra världskriget liksom hela 1950- och 1960- talen hade man tjocka orderböcker och god arbetstillgång i verkstäder och kontor. En del av tillverkningen måste flytta från Finspång. 1955 flyttade kyltillverkningen till Norrköping, tillverkningen av värmeväxlar till dotterbolaget STAL-LAVAL Apparat AB i Linköping.

Nya verkstäder uppfördes på 1960-talet som en följd av en sammanslagning av de två turbintillverkarna, de Lavals Ångturbin i Nacka och STAL. Man beslöt då att förlägga all tillverkning till Finspång. År 1963, då STAL varit verksamt i Finspång under 50 år, omfattade industriområdet 160 000 kvm med en verkstadsyta på 60 000 kvm. Därtill kom huvudkontor och representationsvåning i slottet.

Ett i mitten av 1940-talet påbörjat experiment med gasturbiner resulterade i en flygande prototyp, Dovern. Flygvapnet, som från början varit intresserat, drog sig dock tillbaka sedan det bestämts att försvarsgrenens motorer skulle tillverkas på licens efter engelska ritningar.

Gasturbiner för den civila marknaden tillverkas fortfarande i både stora och mindre format och säljs främst till oljeproducerande länder.

När det stod klart att uran skulle användas som bränsle i ångkraftanläggningar och att jätteturbiner skulle erfodras för att omvandla till elenergi, behövde STAL nya verkstäder och större bearbetningsmaskiner. Så tillkom Norrmalmsverkstaden och Norrmalmskontoren.

Fiskeby Bolag

Finspångs Styckebruks fastighetsinnehav bestod av jord- och skogsegendomar med sågverk i Yxviken och i Näkna, Kvillinge församling, samt snickerifabrik och hyvleri i Butbro.

Fiskeby Bolag förvärvade allt detta år 1918. Bolaget ägdes under 1930-talet av Munksjö-koncernen i Jönköping. Kooperativa förbundet köpte bolaget år 1942 och sålde det 1986 till Holmens Bruk i Norrköping. Ringen är sluten; På 1640-talet ägde Louis De Geer "Holmens Bruk" och Finspångsskogen.

För Finspång har industriernas verksamhet varit och är alltjämt av
stort och livsviktigt intresse.

Finspongs Styckebruk år 1897

Klicka för större bild