Ett glänsande sekel

Kopparbanden erövrar världen

-Mitt påhitt var rent kriminellt, säger Bo Brinkman. Han vet att 'brottet' från början av 50- talet sedan länge är preskriberat.

Det som Bo Brinkman kallar 'påhittet' var en innovation som fick till resultat att Outokumpu Coppers dotterbolag Strip idag är internationellt ledande tillverkare av kopparband i bilkylare. Ungefär var tionde personbil i världen har kylare med de supertunna kopparbanden. Det handlar om 25 tusendels millimeter, varken mer eller mindre frestas man tillägga. Kraven från beställarna rymmer inga större toleranser.

Kopparbanden har fått konkurrens av aluminium. Men det var kopparn som visade vägen. Den började i ett valsverk för nysilver och har idag hunnit fram till en teknologi som provas ut med metoder som hämtats från flygindustrin.

Gammalt och nytt fortsätter att mötas i valsverkshallen i Finspång. Valsverk med snart ett halvsekel på nacken ännu sitt arbete, renoverade och upptrimmade, men i grunden av samma konstruktion som från första början.

Hantverksskickligheten hos personal behövs ännu. Det är ett slags gehör för metallens klanger och tonart under olika led i processen. Men ögon, öron och händer har assistans av spektralanalys och datorer som övervakar gjutning, valsning och skärning. Allt styrs från kommandocentralen PQR. PQR står för de engelska orden Productivity, Quality och Relations. Nyckeltalen för dessa tre framgångsfaktorer granskas varje morgon på ett möte 07.45- 08.00. Produktiviteten är imponerande. Idag tillverkas ungefär 1000 ton kopparbandet per vecka. Det är mer än anläggningen fick fram under ett helt år vid andra världskrigets slut. Kvaliteten utvecklas vidare i anläggningens Technical Centre med vindtunnel och andra testmöjligheter. Kundrelationerna illustreras kanske bäst av det faktum att de japanska företaget Nippon Denso har en helt egen tillverknings metod i Finspång.

Denna märkliga historia börjar- om man så vill- en majdag 1944. Då klev en ung bergsingenjör av tåget från Norrköping. Han hette Gunnar Jonason och skulle börja sin första anställning vid Finspongsverken. Egentligen hade han tänkt sig att hålla på med järn och stål. Men under studietiden hade han gjort sitt examensarbete i ämnet aluminium med Vilhelm Christiansen som sin speciallärare på KTH. Christiansen var till vardags laboratoriechef i Finspång. Uppenbarligen hade Jonason röjt något av sin märkliga talang och lockades till Finspång efter examen.

Vilhelm Christiansen hade studerat koppar- och aluminiumtillverkning i USA och Kanada under en intensiv studieresa 1938. Han gjorde 31 industribesök på 41 dagar, skrev 196 tätskrivna dagbokssidor, redovisade noggrant specificerade utgifter på 4 788,38 dollar- men var inte över sig imponerad.

« Folievalsarna gingo anmärkningsvärt långsamt » noterade han på Aluminium Company of Toronto.

På ett annat ställe skrev han om ett valsverk: Ytan på plåten och banden dock dålig, sämre än hos oss…»

Christiansen hade uppenbarligen förmåga att utveckla kvalitet hos både material och människor.

Herman Unckel anställdes som en av de första hösten 1930. Laboratoriet var då inrymt i en nedlagd kvarn. En av Unckels första besökare var en bonde, som blev tvärförbannad när han inte fick leverera sina spannmålssäckar till malning. Senare expanderade verksamheten till en gammal lagård. Där fanns den hemmabyggda apparaten för olika slags korrosionsprov. Mässingsprover hängdes upp i kostallet det fanns kvar en alldeles naturlig atmosfär av ammoniak.

Alla levde mitt uppe i produktionen. « Själv påminner jag mig med glädje hur Bernt Arvidsson och undertecknad svettandes klättrade på glödgningsugnarna med kontrollpyrometern och jag ser fortfarande vännen (Sven- Ivar) Seurin när han, svart som en neger, kom från gjuteriet om kvällarna, där han höll på med kontinuerlig gjutning. Också Allan Lund och jag tog gasprover på den då vedeldade götvärmugnen i valsverket. Det var den så kallade Thappers ugn, den sköttes nämligen av den sedermera som riksdagens talman kände Fridolf Thapper » skriver Unckel i några minnesbilder från uppbyggnadsåren.

Christiansen var outtröttlig i sin modernisering och rekrytering. Flera av hans anställda och adepter visade kapacitet också i andra sammanhang. Ingvar Eriksson läste på Hermods, kom in på Karolinska Institutet och blev hjärtkirurg. Lennart Bäckerud läste teknik per korrespondens, blev professor och utvecklade den gjuteriteknik, som ligger till grund för företaget Sintercast. Gunnar Jonason, 'Jonas' till vardags, blev uppfinnare, entreprenör och teknisk förgrundsgestalt inom Metallverken. 1977 fick han IVAs guldmedalj och blev hedersdoktor vid KTH 1983.

Vid tiden för Jonasons ankomst hade Finspång som de flesta andra tillverkare kört aluminium och koppar i samma verk och fått problem med korrosion. Koppar och aluminium har många gemensamma egenskaper. Men de trivs inte särskilt bra tillsammans. Finspång blev 1943 en av de första tillverkarna som separerade tillverkningen.

1940 byggdes en ny verkshall med ett modernt valsverk och ett mycket stort kallvalsverk. Det var avsett för kopparbearbetning. Men kopparbristen var stor under kriget och efterfrågan på lättmetallplåt ökade. Det blev därför aluminiumsidan som lade beslag på den nya anläggningen. Koppar valsades istället i en anläggning, som hade tillkommit i etapper 1914- 35. Jonason blev chef för denna gamla och ständigt nedläggnings hotade avdelning 1949.

Det var meningen att all kopparhantering skulle ske i Västerås, medan Finspång tog hand om aluminiumbearbetningen. Men i början av 50- talet visade uppdelningen sina brister. Biltillverkningen i Sverige började skjuta fart. De tunna kopparband som användes i bilarnas kylare hade huvudsakligen importerats från England. Nu ville Volvo och andra, mer specialiserade småtillverkare av kylare köpa mer bland i Sverige.

I Stockholm satt försäljningschefen Bo Brinkman och märkte allt tydligare att anläggningarna i Västerås inte klarade efterfrågan. Det brast i både kvalitet och kvantitet.

Brinkman kände Finspong ända sedan 1930, där han hade börjat som försäljare. Han visste att Finspongsverken hade ledig kapacitet, eftersom blixtlåstillverkaren Gusum hade börjat producera sina mässingsband själv. Han kände också Gunnar Jonason och tog kontakt med honom- mer eller mindre i hemlighet.

« Kan ni göra kopparband? » frågade Brinkman.
«Vad är det för något? » svarade Jonason och lovade att försöka.

«Jonason var ett lyckokast utan like. Han var ett geni » säger Brinkman idag.

Gunnar Jonasons genialitet bestod i förmågan att göra det omöjliga. Han började göra tunna kylarband i fel valsverk på fel plats och utan budget.

Valsverket var egentligen avsett för att valsa nysilver till LM Ericssons reläer.

Den beställningen hade gjorts på den årliga kräftskivan på Bruksgården. LMs tekniske chef utmanade Finspång.

« Vi har många kvinnor som justerar reläerna i våra produkter. Får vi snävare toleranser på nysilverfjädrarna behövs inte det arbetsmomentet. Jag är beredd att betala en krona mer per kilo » sade han.

Utmaningen var formidabel. Det handlade om att halvera toleranserna. Gunnar Jonason hade aldrig byggt valsverk förut. Han kontaktade konstruktören Oskar Pihl som aldrig hade ritat valsverk. De hittade ganska snart en lösning. Då kom kallduschen: LM Ericsson hade ändrat sig och ville inte betala för bättre kvalitet.

Året var 1954. Då gjorde Volvo I Olofström en beställning på avsevärt tunnare kylarband i koppar. Jonason fick en idé. Det nya verket kunde Användas till detta istället.

Det fanns ännu rester av den gamla rivaliteten mellan Västerås och Finspång. Jonason insåg att den måste stämmas i bäcken, om han skulle kunna fortsätta. Han formulerade arbetsfördelningen mellan de två orterna i skickligt diplomatiska ordalag, när han 1954 redogjorde för ambitionerna i KVA (kopparvalsverket i Finspång): « När för några år sedan företagets kommande tillverkning av valsat material i tunga metaller planerades, skedde en uppdelning av produktionen mellan valsverken i Västerås och Finspång. Västeråsverkens valsverk fick i uppgift att tillverka 'standardprodukter' i koppar och mässing, medan KVA i Finspång på sin lott fick alla 'specialprodukter' i bronser, nysilver etc. Det förekommer ofta att kunderna fordrar särskilt snäva tjocklekstoleranser på de sistnämnda produkterna, och i de fall liknade fordringar förekommer på koppar och mässing, är det meningen att även dessa skall kunna tillverkas i KVA. Detta för denna tillverkning ej skall verka störande på produktionen i standardavdelningen.

Avsikten med produktionsuppdelningen är att uppnå ett rationellt tillverkningssätt för de stora kvantiteterna av mässing och koppar och samtidigt för de mindre kvantiteterna av specialprodukter uppnå önskvärd kvalitet och säkerhet i tillverkningen » skrev Jonason i Essem- tidningen. Han ville på det sättet förbereda opinionen på att Finspång tänkte använda det gamla 'LM Ericsson- verket' för helt nya uppgifter.

Genombrottet var snart ett faktum. Metallverken tog den svenska marknaden och bröt in i Tyskland. Det kom en prestigefylld order från företaget Julius Behr i Stuttgart.

« Schwedenbände, gute Bände » sade de anställda på Julius Behr, när Jonason kom på besök, och gnuggade tummen och pekfingret för att visa att de gjorde förtjänst genom att det var få produktionsstörningar. Snart såldes 1 500 ton av verkets årsproduktion på 2 000 ton i Stuttgart.

Personaltidningen berättade 1956 om en kraftsamling för att klara efterfrågan från Julius Behr: « ett vackert prov på god SM- anda gav ett lag förmän och arbetare vid KVA vid Finspongsverken veckorna före semestern. Förhistorien var den att en tysk kund uttryckte önskemål om leveransen av kylarband trots det svenska semesteruppehållet. Då verksledningen av olika anledningar ansåg det angeläget att i detta fall tillmötesgå kundens önskemål gjordes en förfrågan hos berörda parter vid KVA om de genom övertidsarbete ville hjälpa till säkerställa leveransen. Efter att ha orienterats om situation förklarade de sig villiga att genomföra leveransen före semestern. Det innebar att 3 förmän och 12 arbetare de fyra närmaste veckorna före semestern arbetade i 12- timmarsskift och på det sättet fick fram den kvantitet kunden önskade. Som tack för denna hjälp bjöd bolaget på en enkel middag och utdelade dessutom 50 kr. till var och en som gratifikation.»

Finspongsverken började framgångsrikt konkurrera med de amerikanska tillverkarna, eftersom man hade band av betydligt jämnare kvalitet.

Det var uppenbart att kapaciteten kunde utökas. Jonasons närmaste chef i Finspång sade blankt nej till planerna. Då kom VD C.A. Jacobsson ner till Finspång i egen hög person, förhörde sig om de olika alternativen och frågade till slut Jonason vad hans nya 4- valsverk skulle kosta.

« Sexhundratusen eller möjligen sexhundrafemtio » svarade Jonason.
«Beviljat » sade Jacobsson och åkte tillbaka till Västerås. Jonason hade gått kurs i personalinformation.
« Jag visade personalen vid det nya verket alla ritningar och uppmanade dem att följa uppmonteringen » berättade han.
Det stod klart 1957. Verket startade. Redan första bandet var perfekt. Produktionen började dagen därpå. Årskapaciteten var snart uppe i 8 000 ton.

-Men vi hade redan tidigare haft ett helsicke med mjukglödgningen. Så jag bjöd hem en av mina medarbetare på en grogg, berättar Gunnar Jonason. Samvarons olika beståndsdelar inspirerade honom till en helt ny ugns konstruktion. Han gick till John Lögdö, chef för Metallverkens tillverkning av ugnar i Västerås.

« Jag tror inte på det här » sade Lögdö. En del av hans skepsis byggde säkert på att idén kom från Finspång. Rivaliteten mellan de två orterna skapade en misstänksamhet mot allt « not invented here ».

Ännu en gång fick Jonason leta sig fram på obyråkratiska vägar. Han vände sig platschef i Finspång.

« Kan vi bygga ugnen här? » frågade chefen.
« Inte jag i alla fall » svarade Jonason.
Han fick hjälp av lämplig expertis och ett bidrag på 7 000 kronor .Utvecklingskostnaden sprang upp i 14 000. Jonason fick en avhyvling av chefen och en kalldusch: ugnen fungerade inte!

-Vi hade gjort en dundertabbe. Men vi lyckades rätta till felet på en vecka. Sedan använde vi ugnen i fyra år utan missöden. Kapaciteten steg till 3 000 ton per år. 1957 var vi redo att bygga en ugn i full skala.

Samma år introducerades kopparbanden i USA. Man hade tidigare exporterat takplåt och kopparrör. Men priskriget var hårt. Det hjälpte inte att Västeråsplåten och rören hade högt anseende för god kvalitet. Marknaden försvann nästan helt och hållet. De amerikanska kunderna såg nästan enbart till priset.

Metallverken lyckades på kort tid bli den största utländska leverantören av tunna band i USA. Bilindustrin såg mer till kvalitet än pris. Men det krävdes mer för att lyckas i konkurrensen.

« Man är i USA inte lika öppen för att köpa utländska varor som här, och importvaror betraktas ofta med stor misstänksamhet. Många företag har dessutom en 'köp amerikanska varor'- politik. Trots alla ansträngningar att göra Sverige känt i USA vet det stora flertalet amerikaner granska lite om oss, och det gäller ofta även företagsledare och inköpschefer » skrev Jan- Olof Holm på Metallverkens exportkontor 1965.

« De personliga kontakterna med kunderna är A och O och det gäller att få varje kund att känna sig väl omhändertagen trots att en ocean skiljer honom från leverantören » skrev han. Försäljningen i USA sköttes sedan 1962 av Global Metals Corp i White Plains utanför New York. Metallverken hade med andra ord fördelen av en inhemsk organisation med tre amerikaner i ledningen:

« De stora svårigheterna i början kompenseras ofta av en aktningsvärd lojalitet sedan de fått förtroende för den nye leverantören och så länge hans produkt och service håller måttet » skrev Holm efter ett studiebesök som han hade gjort i White Plains tillsammans med exportchefen Martin Claesson.

Det stora språnget hemma i Sverige kom i början av 60- talet. Då byggdes ett nytt, större fyrvalsverk med glödugn och skärverk, också det av Jonasons fabrikat. Årsproduktionen blev 16 000 ton. Det fanns ännu en uppfattning att kopparn hörde hemma i Västerås. Men den nya investeringen bekräftade Finspongsverkens hegemoni på detta specialområde för lång tid framåt. Alternativet var en fabrik i USA, där kopparbanden hade sin största marknad. Men steget var för stort och osäkert. Istället blev en annan utlandsetablering alltmer nödvändig, trots lika osäkra förutsättningar. Tyskland, Frankrike, Italien och Benelux- länderna hade bildat EEC 1957 (kärnan till dagens EU). Det var en tullunion. Den svenska exportindustrin insåg att Sverige för lång tid framåt skulle ligga utanför EECs tullmur. Företagen försökte till varje pris få ett fotfäste på kontinenten. Hotbilden blev akut, när det stod klart att England, Danmark och kanske också Norge ville ansluta sig till EEC. « Vår naturliga marknad blir inte ens den nuvarande utan reduceras till hemmamarknaden, eftersom våra nordiska grannar kommer att höja tullarna gentemot oss och samtidigt avveckla dem gentemot EEC- medlemmarna » skrev nye VD-n Göran Philipson 1960 i en information till de anställda.

« I den mån vi önskar behålla vår nuvarande exportmarknad måste vi alltså räkna med att själva bära tullkostnaderna, vilket givetvis medför en starkt försämrad lönsamhet för exporten, om det över huvud taget blir möjligt att konkurrera.

Blir vi hänvisade till den svenska hemmamarknaden, kommer våra möjligheter att hänga med i den tekniska utvecklingen att reduceras. Vi kan helt enkelt inte räkna med att avsätta de kvantiteter som produceras i moderna maskinutrustningar. Vår nuvarande ställning som ett av de tekniskt ledande metallhalvfabrikatverken i världen kan därvid äventyras.

Eftersom vårt tullskydd är lågt, kommer vi att utsättas för hårt tryck från de utländska metallverken, vilka säkert- i likhet med vad som sker idag- kommer att dumpa sina produkter här » skrev Philipson. Det rådde oro, ibland på gränsen till panik, hos de svenska storföretagen under en stor del av 60- talet. Mot decenniets slut inledde Sverige sina förhandlingar med EEC om frihandelsavtal som trädde i kraft 1974. Tullmurarna revs undan för undan i Europa.

I denna nästan desperata stämning i början av 60- talet undersökte Svenska Metallverken förutsättningarna för ett rörverk i något EEC- land. Men planerna ändrades.

I juli 1962 skickade Metallverken ut ett pressmeddelande:
« Svenska Metallverken har beslutat att bilda ett helägt dotterbolag i Holland för tillverkning och försäljning av tunna mässingsband.»

Det gällde att möta engelsmännen. Deras kylarband var den allvarligaste konkurrenten på kontinenten. De hade sämre kvalitet, men fick de tullfrihet, riskerade Metallverken att förlora hela marknaden- även för kopparband från Sverige.

«Den kundkrets som i första hand förbrukar tunna mässingsband, bilkylartillverkarna, förbrukar jämsides med mässing stora kvantiteter av kopparband- en produkt för vilken vi äro väl rustade och utbyggda vid våra svenska verk. Vi räkna med att försäljningen från det planerade verket för mässingsband i Holland skall i hög grad underlätta och öka exporten av kopparbanden från Sverige. Denna senare produkt är mindre känslig för tull och fraktdifferenser » skrev Göran Philipson till Riksbanken, när han begärde tillstånd att få genomföra investeringen i Holland. Sverige hade en sträng valutareglering på den tiden.

Holland var ett populärt land för svenska industrietableringar. Landet hade ett bra läge i Europa, billig arbetskraft och ett investeringsvänligt klimat. « Lika rädda som de svenska myndigheterna tycks vara för utländsk investeringsverksamhet på svensk mark, lika hjärtlig välkomnar holländarna utlänningar, som vill starta industrier i Holland. Lika misstänksamt som människor som göra affärer brukar betraktas i Sverige, lika naturligt finner man det i Holland, att varor som produceras också måste säljas och säljas med vinst » skrev Svenska Dagbladet 1962 i ett reportage från Holland. Ingressens polemiska ton speglar den tidens företagsklimat i Sverige. Den socialdemokratiska regeringen var på väg att lansera sin « aktiva näringspolitik » med Statsföretag som främsta redskap. Partiets kongresser talade allt högre om förstatligande av kreditväsendet, försäkringsbolagen, läkemedelsindustrin. Den nya vänstern demonstrerade mot de multinationella företagen. Holland erbjöd lä för dessa bistra vindar. SvD- artikeln räknade upp 32 svenska företag i landet, däribland Svenska Metallverkens anläggning i Zutphen, ett litet samhälle mellan Amsterdam och den västtyska gränsen. Zutphen hade en fördel- arbetskraft som friställts från jordbruket- och en nackdel- brist på industriell tradition.

Nackdelen övervägde. « Situation i Hollandsverket för det närmaste året är synnerligen allvarlig » rapporterade Bengt Hökby till Göran Philipson i augusti 1966, fyra år efter investeringsbeslutet. Produktionen låg långt under anläggningens kapacitet. Det hade tagit tre år att få ordning på processtekniken. Problemen att trimma in den orutinerade personalen kvarstod.

Etableringen i Holland var en utmaning för Gunnar Jonason och hans tekniker. Han hade nu flyttat till Västerås som chef för teknisk utveckling inom hela företaget.

Det var relativt små mängder mässingsband som skulle framställas. Den traditionella storskaliga tekniken skulle aldrig bli lönsam. Modern valsning krävde stora volymer.

Jonasons mycket originella idé var att gjuta en ring av mässing som kunde valsas kontinuerligt till önskad tjocklek.

Bengt Hökby nappade på idén: « OK, vi går in detta » sade han. Jonason invände att ingen hade producerat så förut. Man borde prova metoden i liten skala i Finspongsverken först. Hökby viftade bort invändningen: « Vi kör » sade han . Jonason minns att Hökby hade en slips hängande som en snara i kakelugnsspjället på sitt tjänsterum. Där skulle den ansvarige hängas om Hollandssatsningen misslyckades.

Misslyckats hade man förut och klarat av att rätta till sina misstag. Så skedde också nu i olika omgångar, tills Jonason kom till vägs ände. Det gick inte att gjuta så stora mässingsringar och få en jämn kvalitet genom hela metallen. Av allt att döma stod hela den stolta utlandssatsningen inför ett veritabelt fiasko.

Jonason fick då höra talas om en metallurgisk världsauktoritet på Harvarduniversitetet i USA. Han reste över till professor Bruce Chalmers, som lyssnade vänligt på svenskens problem och skakade på huvudet: « Tyvärr kan jag inte hjälpa er. Som professor på Harvard får jag inte ta konsultuppdrag.»

Frågan är om inte Gunnar Jonasons uppfinningsrikedom i denna sekund firade en av sina största triumfer. Han svarade: « Detta är inte fråga om ett konsultuppdrag. Jag har kommit för ett be er komma till Sverige och hålla en föreläsning om metallers kristallisation.» Dr. Chalmers kunde inte annat än tacka ja.

Han kom till laboratoriet i Finspång och föreläste för laboratoriets personal och ingenjörerna på gjuteriet. Dr. Chalmers beskrev i eleganta formler på svarta tavlan hur metallen stelnar.

« Ett, tu, tre såg jag vad som fattades » berättar Gunnar Jonason. 1964 började processen att fungera i verket. Efter ytterligare några år nådde produktionen de uppställda målen. 1967 gick Zutphen med vinst.

Men var Bruce Chalmers verkligen den räddande ängeln? Eller fanns det andra mässingsänglar med i bilden? För att alla inblandade ska få del av äran måste man konstatera att Metallverkens egen kunskapskedja började i det nära nog infernaliska bullret på valsverket i Västerås och slutade ibland i spröda himmelska toner.

1964 hade Oskar Storm arbetat 14 år på valsverket i Västerås. Varje arbetspass såg han drygt 100 rödglödande göt komma ut från ugnen, 1,5 meter långa och två decimeter tjocka. Efter tjugo omgångar i valsverket var tjockleken bara en centimeter. Sådana halvfabrikat av koppar och mässing gick bland annat till Finspång för vidareförädling. Bland slutprodukterna fanns kylarband till bland annat Chrysler, Opel, Volvo och Saab.

En del av Västerås- produktionen lämnade istället valsverket som material till Primuskök. SKFs kullagerhållare- och änglaspel. Ett reportage i Essem- tidningen berättade om Andersson & Boberg i Hilleby utanför Gävle. Där tillverkades varje år en halv miljon änglaspel i mässing. En stor del gick på export till USA.

De djärva experimenten kan bara lyckas i företag där det finns ett gediget hantverkskunnande i produktionen och en lyhördhet för kundernas önskemål ute på marknaden. I det avseendet hade Gunnar Jonason änglavakt.

Nästa kapitel