Ett glänsande sekel

Jacobsson på styva linan

Den unge mannen steg in i Thomas Edisons Laboratorium. Han hade väntat sig att möta en 86- årig gubbe. Edison utstrålade trots sin höga ålder en oerhört vitalitet.

-Vi var tillsammans en stund en eftermiddag, varvid han berättade, att han höll på med en viktig uppgift och icke hade varit ifrån sitt kontor sedan klockan 8 föregående morgon. Han meddelade som förbigående, att han aldrig hade kunnat släppa en uppgift förrän han funnit en lösning eller misslyckats. Detta var utan tvivel en lärdom i att ivrigt fullfölja arbetet för att nå ett särskilt mål.

Det är C.A. Jacobson som berättar denna episod från sina år i USA som ung ingenjör.

Den envisa tron på en idé- det var en av Jacobssons kännemärken i livet och i arbetslivet. Det andra kännemärket var en oräddhet på gränsen till fräckhet.

De båda egenskaperna förenades, när Jacobsson bakom ryggen på sin åldrade chef drev igenom fusionen 1942. Han såg fördelarna i en sammanslagning mellan det ekonomiskt starka Västerås och det tekniskt avancerade Finspång. Han insåg att det krävdes djärva, okonventionella grepp för lyckas med den sammanslagning som diskuterats i drygt ett decennium utan resultat.

När Jacobsson fyllde 50 år berättades en historia om hans karaktär. Under militärtjänsten hade han och de andra studentbeväringarna fått sin tjänstgöring förlängd till 500 dagar.

« Det behövs inte mycket fantasi för att förstå den heliga ilska som drabbade den unge mannen och hans olycksbröder. Men den unge mannen hade redan då en egenskap, som senare skulle föra honom långt i livet- han var orädd och envis » heter det i porträttet av jubilaren.

« Han lät inte sin rättmätiga ilska endast ta sig uttryck i den 'i- byxfickan knutna- handens- politik', som förr eller senare tar sig uttryck i resignation- han handlade. Han fick med sig några gelikar och så bar det av till Per Albin Hansson, på den tiden redaktör i Stockholm och känd som inte precis någon militärälskare. Om PA inte kunde göra något annat så kunde han åtminstone skriva i tidningen. Deputationen fick företräde och den leddes av vår unge man. Per Albin hörde välvilligt på och lovade att göra sitt. De missnöjda värnpliktiga tog adjö. Precis när han var i dörren vände sig den orädda och envise om, med en redan förhandlingsvan glimt i ögat, och sade:

-Nämn inget om mitt besök för mina överordnade.
-Varför det då?
-Jo, saken är den att jag har bonnat!!!»

Carl August Jacobsson föddes i Tanum i Bohuslän 1897. Fadern var veterinär, flyttade runt i landet och Carl August tog studenten i Västerås. En lärare mindes både 'Kajje' och hans bror 'Pejje' (Per Jacobsson, som längre fram i livet blev chef Internationella Valutafonden i Washington). När 'Kajje' fyllde 50 år konstaterade den gamle magistern om mannen som hade blivit en av samhällets stöttepelare:

« Han har blivit profet i sin hemstad och det är ju det verkliga konststycket. Men en filur var han. Jag minns så väl när han klädde ut sig i plommonstop och lösmustasch och gick till lärarinnorna och sa, att han var pappa till en av flickorna i gymnastiken och nu ville han titta på flickornas gymnastiklektion. Fult var det men förbaskat påhittigt » sade läraren med motvillig beundran i rösten.

C.A. Jacobsson tog civilingenjörsexamen på Tekniska Högskolan i Stockholm. Han har själv berättat hur han påverkades i valet av yrkesbana.

-När jag började som ung student, så valde jag mellan två yrken, varav det enda gällde tjänst och det andra privat verksamhet. Jag frågade då dåvarande chefen för Götaverken, Hugo Hammar- banbrytare för svensk varvsindustri- till råds. och hans svar var: « Ger Du Dig in i statlig tjänst så gäller det att göra så lite som möjligt, så Du inte gör några tjänstefel. Ger Du Dig in i privat tjänst, skall Du göra så mycket som möjligt, för då gör Du alltid någonting bra.

Detta är naturligtvis en överdrift, men det ligger mycket i hans yttrande. Man skall inte avskräckas från att handla, när man finner tillfället lämpligt, av rädsla för att kanske göra ett misstag. Den som aldrig har gjort något fel, han har nog heller aldrig åstadkommit något. Fel är dessutom ofta oerhört lärorika. Det gäller emellertid att utnyttja dem rätt. Den som försvarar ett fel, han spiller tid, men den som förklarar ett fel, han gör en god gärning » sade C.A. Jacobsson i ett föredrag om ledarskap i början av 50-talet. Det är ganska uppenbart att Jacobsson inte bara förändrade branschens struktur genom fusionen. Som chef förde han in nya idéer i organisationen.

Han fick sin första anställning hos Ruuths Vaporackumulator, där han arbetade under den skicklige Johannes Ruuths. En av 50- årsanekdoterna är ytterligare en illustration till Jacobsson fräcka framåtanda.

« En dag kom chefen in och frågade: -Är det någon som kan engelska?

Snabbt som tanken fattade den unge ingenjören, som vi förut lärt känna hos Peter Albin Hansson, sin chans och svarade ja.

Han fick ett brev att översätta, gick i land med saken- med vederbörlig hjälp, säger malisen- och lyckan var gjord.

Kort efteråt sade chefen: -Vi ska skicka en man till Japan, vi tar Jacobsson för han kan engelska.» Till Japan kom han visserligen inte. Det blev USA, den första resan i en lång rad av besök där . I USA hamnade han på ett originellt pensionat för svenska affärsmän. Det kallades ömsom Maple Hill House Academy, ömsom Home of Business Failures. Det förefaller som om Jacobsson gjorde fler lärdomar än misstag. Inom kort hade han sålt två stora vaporackumulatoranläggningar.

Han berättar själv: « Som ung ingenjör kom jag ut till Amerika för att introducera en svenska nyhet hos en stor amerikansk koncern, och av en händelse kom jag i nära kontakt med högste chefen för denna koncern, en åldrig förtjusande människa. Efter någon tids arbete där ute fick jag en order, som enligt min uppfattning var synnerligen kort och enkelt formulerad, och utan att egentligen innehålla några bestämda fordringar om garantier eller dylikt. Då jag framhöll min förvåning över detta förhållande, fick jag till svar från nämnde chef att 'jag har det intrycket att Ni och Er firma har kommit till Amerika, inte för att göra affärer en gång, utan för att fortsätta göra affärer, och detta är för oss den värdefullaste garantin'. Detta var en lärdom i att söka erhålla ett uppriktigt och värdefullt samarbete mellan kund och leverantör, som jag aldrig har glömt.»

1923- 31 var han anställd vid AB Ljungströms Ångturbin. De första tre åren var han dotterbolagschef i USA och han avslutade sin anställning som chef för dotterbolaget i Tyskland. 1931 41 var han VD för Hesselman Mot. Corp. Ltd med placering i Stockholm och London.

Jacobsson hade med andra ord rik internationell erfarenhet . Han hade haft tre inspirerande mentorer- för att tala modernt managementspråk: Johannes Ruuths, Fredrik Ljungström och Jonas Hesselman. Han hade lärt sig att goda uppfinningar kräver goda företag för att utvecklas. Han hade tidigt en bergfast övertygelse om ledarskapets betydelse- och levde därefter.

« Ju mer vi ser på den utveckling som har ägt rum inom affärslivet, åtminstone under den period som vi kan överblicka, ju mer ser vi, hur mycket enstaka individer har betytt. Vi kan bara se på ett antal av våra storindustrier här i landet. Tag SKF till exempel, som har utvecklats till ett storföretag med marknader över hela världen, ett relativt ungt företag som startas av Dr Winqvist på basis av hans uppfinning av det sfäriska kullagret. Vi har Asea, som gjorde sin första frammarsch på växelströmsområdet. de Lavals Ångturbin och Separator, /var/ två storföretaget som grundades på de Lavals uppfinningar » sade han i det tidigare omnämnde föredraget.

« Man kan nämna många flera där en mans arbete lyckats grunda företag av mycket stor omfattning. Det har varit män, ofta en uppfinnare, som haft icke endast den ursprungliga idén utan även kraften och förmågan att omsätta sina idéer i praktiken. Det är emellertid fel att i detta sammanhang endast omnämna uppfinnarna. Man bör även nämna de män, som trodde på dem och var villiga att satsa kapital på från början ofullständiga idéer och sedan kämpa igenom många år av hårt arbete innan idéerna blev ekonomiskt bärkraftiga. En ekonomisk historia, som skildrar våra storföretags tillkomst, skulle vara en både intressant och lärorik litteratur. Det bleve i regel en skildring av några få stora mäns kamp för en idé, som de blint trott på » sade C.A. Jacobsson.

Sådan ekonomisk historia har sett dagens ljus sedan dess, bland annat när de klassiska svenska uppfinnarföretagen har fyllt 100 år. Men C.A. Jacobsson kunde lika gärna ha tagit ett åskådningsexempel från Svenska Metallverken. Också där fanns uppfinningar som krävde hårt arbete innan de blev framgång. Feral- linan är ett sådant exempel. Feral- linans framgång visar Jacobsson bredd som företagsledare- hans förmåga att satsa på nya produkter, exploatera marknader och utveckla produktionsmetoderna.

Där fanns förstås också en Jacobssonsk portion fräckhet med i bilden om vi får tro den muntliga traditionen i Västerås. Den gör gällande att feral- linans genombrott berodde på en felbedömning hos en av företagets orutinerade försäljare långt bort i fjärran land.

Feral- lina är den fyndiga förkortningen för stålaluminium- lina. Första delen av ordet är förkortningen av ferrum, det latinska namnet på järn. Det är en kraftledning som förenar aluminiumets ledningsförmåga och stålets hållfasthet. Aluminium leder inte elektricitet lika bra som koppar. Men genom sin lägre specifika vikt blev feral- linan ändå bara hälften så tung som kopparledningen. Materialet var dessutom billigare och sparade ytterligare pengar genom att färre ledningsstolpar behövdes, när kraftledningarna byggdes.

Redan 1897 kom aluminium för första gången till användning som elektriskt ledningsmaterial. Det rörde sig om 800 meter telefontråd, som hängdes upp över rangerbangården i Chicago, när den gamla koppartråden hade frätts sönder av röken från ångloken.

Tio år senare hade aluminiumtråden fått en stålkärna över vilken hade slagits flera trådar av ren aluminium. Den praktiska användningen ökade avsevärt denna förstärkning. Men det dröjde ända till slutet av 1920- talet innan stålaluminiumlinor började tillverkas i Sverige. Produktionen var blygsam. Bara ett par hundra ton aluminium kom till användning under hela perioden 1926- 36. 1937 gjorde Vattenfallsstyrelsen sin första beställning på 900 ton, « för dåvarande förhållanden en fantastisk kvantitet » som det hette i en tidningsartikel om feral- linans 'success story'. 1947 satte utvecklingen fart på allvar.

Det året gjorde Vattenfallsstyrelsen en förfrågan hos Svenska Metallverken om man kunde åta sig att inom ett klara behovet av feral- linor för den 1000 km långa kraftledningen mellan Harsprånget och Hallsberg. Överföringen krävde totalt 6 000 km feral- linor med en aluminiumvikt av cirka 9 000 ton och en stålkärnsvikt av 3 000 ton. Det var med andra ord en tiodubbling av « den fantastiska ordern » från 1937.

Tidningsartikeln berättar: « Tillverkningskapaciteten var helt otillräcklig, Metallverkens ledning var på det klara med, att en för det gigantiska åtagandets genomförande, blixtsnabb utbyggnad av tillverkningsresurserna skulle ge företaget en utökad kapacitet, som man aldrig mera skulle få användning för inom landet. Men varje timme var dyrbar. Det gällde att fatta ett lika snabbt som betydelsefullt beslut, utan många diskussioner och sidofunderingar. Och Metallverken beslöt- att antaga ordern.»

För att klara denna stora order på så kort tid fördubblades antalet linslagningsmaskiner i Västerås. Dragmaskinernas antal utökades också. Men efter den stora leveransen till Vattenfallsstyrelsen sjönk den inhemska efterfrågan tillbaka till nivåer kring 5 000- 7 000 ton aluminiumvikt per år. Linslageriets byggnader börjades till annat.

Men i början på 50- talet aktualiserades frågan om ett helt nytt linverk. Utlandet hade öppnat sig som en ny marknad för feral- linan från Sverige.

I den tidens dagspriser blev priset för en feral- lina bara 60 procent av motsvarande kopparlina. Därtill kommer att den är 30 procent starkare och 30 procent lättare än kopparlinan. Det behövdes med andra ord färre stolpar, färre isolatorer osv. När C.A. Jacobsson 1960 intervjuades inför sin avgång som VD för Svenska Metallverken ställde Essem- tidningen frågan: « Vilken har varit den mest glädjande händelsen för bolaget?».

Han svarade: « Skall jag peka ut någon särskild händelse som speciellt glädjande vill jag nog nämna den dag, då vi fick vår första order på feral- lina till Brasilien. Det var 1950. Innan dess hade exportmarknaderna behärskats av några större utländska företag, och vi för vår del hade länge varit avstängda från exportmarknaden genom ett mångårig exportförbud på metaller. Vi lyckades hålla vår anbudsgivning hemlig ända till alla anbud öppnades, och det faktum att vi bland ett 20- talet anbudsgivare låg med det bästa anbudet slog ned som en bomb bland de övriga. Det var en beställning på över 9 miljoner » sade C.A. Jacobsson och ännu tio år efteråt var hans belåtenhet inte att ta miste på.

Enligt den muntliga traditionen i Västerås fick Metallverken orden från Brasilien mer eller mindre på grund av missförstånd. Företagets försäljare Bengt von Stapelmohr lovade den brasilianska beställaren feral- lina i längder som han trodde att anläggningen i Västerås klarade.

Den ovan citerade tidningsartikeln från 1954 berättar men nöje om detta andra kapitel i feral- linans 'success story', men hävdar att Metallverken visste att längderna låg över företagets dåvarande kapacitet. « Brasilien gav napp Metallverken fick en order på Feral- lineleveranser med ett värde av cirka 9 miljoner kr, den största exportordern i företagets historia dittills.

Emellertid fordrade Brasilien längder på kraftlinorna som Metallverken inte kunde prestera i de dåvarande linslagningsmaskinerna. Antigen måste maskinerna byggas om eller nya anskaffas. Man hade endast sju veckor på sig. På så orimligt kort tid var det ogörligt att få nya maskiner levererade.

Här om någonsin blev handling historia. På sju veckor gjordes ett i sin art industriellt- tekniskt rekord hos Metallverken i Västerås. På den otroligt korta tiden konstruerades och byggdes helt revolutionerade linslagningmaskiner inom företaget, på vilka bolaget också sökt världspatent. Bortsett från andra fördelar medförde dessa nya maskiner en tredubbling av maskinkapaciteten och därmed en utökning av effektiviteten, som möjliggjort Svenska Metallverkens stora framgångar i konkurrensen på världsmarknaden » hette det i artikeln.

Det nya linverket var också ett synligt bevis för att Metallverken hade gått in i en ny, modern era.

Arbetsmiljön började präglas av den nya tidens vindar: « Ett uppskattat inslag för den personal som kommer att ha sin sysselsättning i linverket, bör den färgkonditionering bli, som utförts vid målning av såväl maskiner som byggnad. De glada och i hög grad omväxlande färger, som valts, bör bidra till att öka trivseln på denna arbetsplats » skrev personaltidningen med samma smattrande framstegsoptimism som den samtida SF- journalen på stadens biografer.

Trådvalsverket var till stor del en egen konstruktion. Metallverken hade en tradition av att tillverka sin egen utrustning. Västerås fanns en särskild avdelning för ugnstillverkning. I början av 50- talet hade den tillverkat ungefär 100 av koncernens totalt cirka 300 ugnar. Men vid denna tid började andra industrier visa intresse för ugnarna. Överingenjör John Lögdö, ugnstillverkningens chef, aktualiserade tanken att börja sälja ugnar även utanför SM. Samarbete etablerades med den välrenommerade brittiska firman Birlec Ltd och senare ett franskt företag, Fours Heurtey.

På liknade sätt började andra tillverka att uppmärksamma trådvalsverket, som byggde på ännu ny, oprövad teknik. Intresset från utlandet växte. I början av 1953 skeppades ett monteringsfärdigt valsverk iväg från Västerås. Mottagaren var det franska företaget Tréfileries et Laminoirs du Havre. Sändningen hade imponerande mått: Den vägde 100 ton och var förpackat i 36 lådosr, varav den största var « som en liten sommarstuga ». Enbart träemballaget vägde 15 ton.

Civilingenjör Bengt Hökby ledde igångkörningen, som gick utan problem. Fransmännen imponerades särskilt av den tysta gången och av kvaliteten i konstruktionen som reducerade avbrotten till ett minimum. Högby tackade för komplimangerna och reste vidare- till en ännu mer prestigefylld igångkörning. Det amerikanska företaget Anaconda Wire and Cable Co. Hade beställt ett ännu större valsverk. I maj 1954 rullade 15 järnvägsvagnar med 270 ton valsverk till Stockholm. Där lastades de 120 lådorna på Johnson- båten « med destination Seattle. Därifrån gick transporten på järnväg till staden Black Eagle i Montana.

Essem- tidningen kommenterade: « Vi har anledning att känna oss stolta över det förtroende, som visats oss i och med denna beställning. Amerikanerna är annars inte kända för att så särskilt gärna beställa utrustningar från utlandet och det är av särskilt vikt att allt går i lås vid denna beställning, då man får förutsätta att våra konkurrenter i valsverkskonstruktioner kritiskt kommer att följa utgången av denna leverans. Men våra beställare litar på oss, därför att de med egna ögon kunnat konstatera, att vårt valsverk går bra, och att man litar på att få tillgodogöra sig det kunnande, som har ådagalagts av alla berörda parter… Och nu gäller det alltså att visa amerikanerna, att vi fortfarande kan, och att vi kan t.o.m. bättre än förut. Vi har skaffat oss ett försprång, och det gäller att utnyttja det så långt det går.»

Västeråsarnas eget trådvalsverk klarade den nya konkurrensen. 1953 gick leveranser av feral- lina till bland annat Spanien, Turkiet, Portugal, Indien, Colombia, Brasilien och Grekland. Något år senare kom den första ordern från Sydafrika.

Däremot blev det ingen order från Kina. På hemvägen från USA satt Hökby och hittade på ett skämt för att lura kollegerna hemma i Västerås. Han skrev ett meddelande, att han tänkte fortsätta till Kina för att sälja aluminiumtråd, som skulle användas till rispinnar. En jättemarknad väntade. Hökby gav meddelandet till flygvärdinnan. Hon kom inte ihåg att skicka det förrän hon kom till Honolulu.

Följden blev att en stackars kollega i Västerås rusade in till C.A. Jacobsson med nyheten om den väntade stororden från Kina. Jacobsson frågade vem som låg bakom planerna. När han fick höra att det var Hökby brast han ut i gapskratt.

Men även utan de kinesiska rispinnarna av aluminium exporterade Metallverken 1954 feral- lina till ett värde av 15 Mkr. Som jämförelse kan nämnas att övrigt export drog in 16 Mkr. I början av 1957 lyckades Bengt von Stapelmohr och hans medarbetare vinna en segsliten anbudstävling i Bagdad. Förberedelserna ägde rum under Suez- krisen, då hela Mellersta Östern var en potentiell krutdurk. Men dramatiken var inte slut i och med att ordern var klar.

Regeringen i Bagdad nöjde sig inte med kvalitetsgarantierna från det norska Ardalverket, där råvaran tillverkades. Ardalverkens prover måste kompletteras med ett analyscertifikat från en auktoriserad provningsanstalt, lydde kravet från Bagdad torsdagen den 14 februari. Certifikatet skulle vara i Bagdad senast på söndagen eller måndagen. Ingen provningsanstalt hade klarat en analys på så kort tid. Laboratoriechef i Västerås, Börje Bergsman, ringde chefen för Statens provningsanstalt. Det fanns bara en sak att göra: att försöka klara analysen på rekordtid. Provningsanstalten skickade en man till Västerås för att inte förlora tid.

På torsdagseftermiddagen togs proverna. Tidigt på fredagsmorgonen var representanten för provningsanstalten på plats. Ett dygn senare var analyserna färdiga. Sammanställningen av alla data avverkades i flygande fläng. 10.30 startade en av bolagets personbilar färden mot Stockholm med alla papper klara för undertecknade. Chefen för provningsanstalten skrev under och en representant för SMs Stockholmskontor åkte i ilfart till Bromma. Han var framme 12.50- med en timmes marginal. Men när han hade sprungit mellan olika luckor för att få garantier för att papperen verkligen skulle vara i Bagdad på utsatt tid var klockan 13.50. Planet lyfte. Analysen hade genomförts- med minsta möjliga marginal.

Feral- linan är från början till slut en solskenshistoria. Man kan förstå att C.A. Jacobsson gärna nämner den som ett av sina gladaste minnen från nästan två decennier som VD.

Feral- linans framgångar väckte stolthet hos de anställda och satte uppenbarligen fantasin i rörelse hos en och annan.

1953 släptes Fjärrskådare Karlsson loss i personaltidningen. Han såg fantastiska framtidsperspektiv för Metallverken år 2000.

I vissa avseenden är denna Karlsson märkvärdigt säker i sina förutsägelser. Hans enda felbedömning är att framtiden inträffat långt före år 2000.

« Han försjönk snabbt i trans. Efter en stund började han berätta. I hast tillkallad sekretärer nedtecknade hans ordflöde.

-Jag befinner mig i den jättelokal som inrymmer Metallverken. Golvytan är full av maskiner och transportorgan. På ena kortsida ser jag några personer. De sitter i Z- märkta glasburar, uppklängda på väggen som starholkar. Alla personer har stora pulpetrar med massor av manöverknappar framför sig. Ingen rör dock några knappar. Tydligen fungerar allt automatiskt » berättar Fjärrskådare Karlsson.

Han tittar in i kristallkulan igen: « Inom det metalliska halvfabrikatsområdet finns ett dekret, som förbjuder ytterligare teknisk utveckling. Någon gång på 1980- talet var nämligen tekniken så fulländad, att allt manuellt arbete avskaffades. Den oberäkneliga följden av detta blev att arbete, som förr har betraktats som ett mänsklighetens gissel, visade sig vara något av det mest åtråvärda, när det ej längre finns att tillgå i tillräcklig omfattning…»

När det gällde feral- linans tekniska utveckling slog spådomarna inte in med samma träffsäkerhet: « På 60- talet utarbetade företagets tekniker en unik metod att framställa aluminiumlinor. Den framkom som en frukt av förutseendet att jämte industriell verksamhet även bedriva jordbruk. Vid de stora täckdikningarna i Skultuna uppdrogs nämligen åt teknikerna att lösa problemen att forsla bort stora överskot av jord. Det visade sig därvid att man genom en nudistisk atomkravatt direkt kunde överföra den aluminiumhaltiga lerjorden till aluminium, och inte nog med detta- den kunde även omformas till tråd, som sedan med vindens hjälp bringades i roterande rörelse och erhölls som linor. Denna tillverkning blev så lönande att bolaget under en följd av år gratis genomförde en behövlig täckdikning i hela Mellaneuropa mot rätt att använda överskottsjorden för framställning av linor.

För denna dubbelverkande storslagna insats i mänsklighetens tjänst täckdikning: kulturförbättrande fältarbete, och el- ledare: subtil hjärnkoncentratutlösning har Metallverken belönats med såväl Nobelstiftelsens fredspris som fysikpris.» Det var synd att Karlsson inte blev sannspådd i detta avseende istället.

Nästa kapitel.