Ett glänsande sekel

Jacobsson slår vad och slår till

« Jag slår vad om att Svenska Metallverken inom ett år äger ett aluminiumverk som är minst lika bra som Finspongs » sade C.A. Jacobsson.

Det blev tyst vid middagsbordet på Royal i Stockholm. Alla förstod att Jacobsson hade blivit en smula stött över allt prat om Finspongs ledande position på aluminiumområdet.

Finspongs försäljningschef Per Odéen var inte sen att uppfatta den lite spända situationen. För att avleda sin bordsgrannes irritation gick han denne till mötes. « Jag accepterar vadet. Ska vi säga en tusenlapp?» sade Odéen.

C.A. Jacobsson lät snabbt samtalsämnet falla. Han ville inte visa hur säker han var på att vinna vadet.

Det var i början av 1942 som C.A. Jacobsson, ny vice VD på Metallverken, åt middag på Royal med Per Odéen. De båda kunderna hade bjudits in av Sigurd Klouman, som var chef för Svenska Aluminiumkompaniet Sako. Klouman hade byggt upp den norska aluminiumindustrin på 10- talet. Sako bildades 1933, med A/S Norsk Aluminium Company som huvudintressent och leverantör av aluminiumoxid till den svenska fabriken i Månsbo utanför Avesta. Där tillverkades råaluminium som vidareförädlades av Svenska Metallverken och Finspong.

Klouman och Odéen visste inte vad Jacobsson visste och redan var djupt inblandad i efter bara en kort tid på sin nya befattning. Svenska Metallverken försökte i hemlighet att köpa Finspong.

C.A. Jacobsson har själv tecknat bakgrunden till denna 'kupp', där bara en mycket liten krets var invigd i planerna. Till och med Metallverkens avgående VD Erik Falk hölls utanför. Jacobsson hade i praktiken redan tagit över som företagets ledare.

« Den 14 oktober 1941 på revisor Arvid Erikssons 50- årsfest, som firades på Kevinge Golfklubb, kom revisor Fritz Tjus fram till mig och gratulerade mig till min utnämning som chef för Svenska Metallverken. Vid det samtal, som då utspann sig, påpekade revisor Tjus lämpligheten av att Svenska Metallverken köpte Finspongs Metallverk. Han nämnde för mig, att Göteborgsbanken, som innehade 51% av Finspongsaktierna, troligen voro intresserade av att sälja, en är direktör Ivar Olsson, som var chef för Finspongs Metallverk, haft ett slaganfall och någon påtaglig efterträdare till honom fanns icke » berättar Jacobsson.

Fritz Tjus hade varit revisor i Metallverken sedan 1933. Han hade med största sannolikhet fått i uppdrag av Göteborgsbanken att agera budbärare. Göteborgsbanken hade varit med om att rädda Kopparbergsbanken och Finspong, när Ernest Thiels bräckliga finansimperium kollapsade på 20- talet. Göteborgsbanken såg ett gynnsamt tillfälle att sälja sina aktier och få betalt för räddningsinsatsen.

Metallverken ville framförallt komma över Finspongs tillverkning av aluminiumprodukter, eftersom man såg vilken tillväxt den marknaden hade. Finspong hade satsat på aluminium under det ovissa 30- talet, medan Metallverken bedömt tillgången på råvara alltför osäker för att våga göra nyinvesteringar.

Någon tid efter 50- årsfesten på Kevlinge fick Jacobsson tillfälle att tala med Sten Westerberg. Westerberg satt i Metallverkens styrelse. Han ägde stor industriell erfarenhet och hade tidigare erfarenhet av fusionsarbete. Sammanslagningen av den svenska jästindustrin var hans verk. Westerberg skulle 1944 bli styrelseordförande i Industrivärden vilket identifierar honom som en företagsledare inom Handelsbankens maktsfär.

Jacobsson var styrelsens kronprins i företagsledningen. De båda blivande huvudrollsinnehavarna fann varandra direkt. Jacobsson berättade vad Tjus hade sagt. Westerberg svarade, att han själv hade varit inne på liknande tankar.

«Sedan jag tillträtt befattningen som vice verkställande direktör den 1 januari 1942 togs frågan upp till allvarlig diskussion mellan Sten Westerberg, Olof Hjorth / avgående styrelseordförande / och mig, och även med Ingemar Follin som den 1 december 1941 tillträtt befattningen som överingenjör i Svenska Metallverken men förut varit anställd som avdelningsingenjör i Finspong. Däremot informerades icke direktör Falk om planerna vid denna tidpunkt » skriver Jacobsson. Det finns onekligen en stor dramatik i 'sammansvärjningen'. Falk, som i 30 års tid hade kämpat för att behålla Metallverkens dominans på den svenska marknaden, fick inte som VD veta att dramat närmade sig upplösning! Hemlighetsmakeriet var stort i det första skedet. Finspong skulle tas med överraskning genom ett förvärv av Göteborgsbankens aktiepost.

« Under januari månad beslöts att Sten Westerberg skulle uppsöka Jacob Wallenberg och bedja honom att antingen själv eller genom ombud och utan att ange köparens man kontakta Göteborgsbanken och begära en option på Finspongsaktierna på en månad. J. Wallenberg uppdrog då åt direktör Carl Trygger att utföra uppdraget och denne lyckades den 13 februari erhålla en option på 3 dagar, vilken skulle förlängas till en månad om direktör Trygger inom 3- dagars- perioden kunde visa att han hade en vederhäftig köpare bakom sig. Sedan Metallverkens namn nämnts, förlängdes optionen.»

Göteborgsbanken ville ha 150 kr styck för aktierna och var beredd att låta en representant för Metallverken få besöka Finspong och besiktiga anläggningarna. Göteborgsbanken var redo att lägga alla sina kort på bordet- på ett villkor: att optionsavtalet skulle hållas hemligt.

Jacobsson begav sig själv rakt in i lejonets kula: « Jag besökte själv Finspong under februari månad och togs emot av Ivar Olsson, som själv tog mig runt i vilken och beredvillig lämnade alla upplysningar, som jag begärde. Jag åt sedan lunch hemma hos Ivar Olsson tillsammans med fru Olsson, vilken icke lyckades dölja sin absoluta olustkänsla inför den påtänkta transaktionen. Med glädje bröt jag upp tidigt för att taga eftermiddagståget från Norrköping till Stockholm. Direktör Olsson meddelade mig att han kände till optionen i egenskap av styrelsemedlem i Göteborgsbanken, men icke i egenskap av verkställande direktör i Finspongs Metallverk.»

De båda herrarna träffades snart igen. Efter en middag på Anglais i Stockholm i början av mars gick de hem till Sten Westerberg för att diskutera köpet.

« Direktör Olsson gjorde därvid allt för att övertyga oss om hur olämpligt det vore för oss att utnyttja situationen. Han framhöll, att om det endast bleve metallverk i Sverige, skulle det bliva mycket svårare att möta konkurrensen från utländska verk, då de svenska köparna skulle reagera mot att endast ha med en svensk tillverkare att göra. Han underströk på alla sätt hur olämplig det bleve med en monopolställning. Situationen var onekligen unik, då säljaren gjorde allt för att avstyra en försäljning » skriver Jacobsson.

Några dagar senare sammanträdde Metallverkens styrelse och beslöt sig för att genomföra köpet. På morgonen den 13 mars fick Göteborgsbanken en check på 9,2 miljoner kronor.

Vreden och bitterheten var stor i Finspong. « Samma dag var det styrelsesammanträde i Finspong Metallverk kl. 10, från vilket sammanträde följande berättas. Landshövding Hasselrot, styrelsens ordförande, öppnade sammanträde, varefter Ivar Olsson omedelbart begärde order och meddelade, att samma morgon hade aktiemajoriteten i bolaget övergått i Svenska Metallverken ägo. Ordförande förklarade omedelbart sammanträdet avslutat, varefter en redogörelse från Ivar Olsson, som härvid framhöll att han hållits underrättad om förhandlingarna endast i egenskap av styrelseledamot i Göteborgbanken. Därefter upplöstes sammanträdet, och direktör ( Gunnar ) Dillner, vice ordförande, lär ha varit mycket häftig i sina utgjutelser mot Ivar Olsson » skriver Jacobsson.

Enligt Jacobsson ägnade Dillner resten av dagen åt att kritisera « allt och alla som haft med aktieöverlåtelsen att göra ». Han säger till och med att Dillner blev « häftigt illamående » och avled samma dag under ett styrelsemöte i Skandinaviska Banken. Men det var första under ett sammanträde någon månad senare som han drabbades av detta öde. I alla händelser måste känslorna ha svallat höga den 13 mars.

Jacobsson hävdar att han vid något tillfälle informerat Erik Falk om vad som var på gång. Det må vara hur det vill med den saken. Det finns ett närmast rörande brev från den 20 mars, alltså någon vecka efter affären, från Falk till styrelsen i Metallverken. « Alla » visste det som Falk var okunnig om.

« Under gårdagen sammanträffande jag i Stockholm vid Sancte Örjens Gillestämma med många, vilka ryktesvis försport, att Aktiebolaget Svenska Metallverken inköpt Finspongs Metallverks Aktiebolag, och som nu vände sig till mig för att få bekräftelse härpå » skriver han.

Falk kunde bara svara, att sådana rykten brukade förekomma då och då.

« Jag måste betrakta det som anmärkningsvärt, att Asea- herrarna… påstodo sig 'idag' hava hört om 'inköpet', vilket förhållande jag tolkar så, att Marcus Wallenberg J:r icke hemlighållit transaktionen.

Även om jag icke deltager i ärendes behandling, har jag emellertid dock ansett det vara min skyldighet att meddela det inträffande. Högaktningsfullt E F.»

Han var formellt VD för Metallverken ännu en månad. Men det var nya krafter som hade tagit över. C.A. Jacobsson åkte till Finspång och mötte många bittra reaktioner mot « ockupationen ». Ivar Olsson framhärdade i sitt motstånd mot affären. På den traditionella midsommarfesten i Finspång fick Jacobsson höra ett tal, där han framställdes som det stygga trollet som hade kommit och rövat bort de vackra Finspongsverken.

Men han fick stöd i den nya ledningen till och med av den person som hade förlorat en tusenlapp på vadslagningen under middagen på Royal. « Den som var mer än någon behjälplig att jämna ut misshälligheterna mellan de båda verken var Per Odéen. Han insåg på ett tidigt stadium fördelen av sammanslagningen, och med den pondus han hade inom Finspongs Metallverk var han till ovärderlig under organisationsarbetet» skriver Jacobsson.

Det brukar heta att segraren skriver historien. Från bildandet av det nya Svenska Metallverken 1942 finns också förlorarens version.

Erik Falk skrev ett avskedsbrev till sin gamle antagonist Ivar Olsson. Det var ett försök till försoning. « Broder! Just i den stund jag är färdig att lämna min befattning såsom bolagschef har detta bolag beslutat att vidtaga åtgärder för att åstadkomma ett samarbete med ditt företag…» börjar brevet. Erik Falk försvarar sin egen strategi, att samarbeta genom prisöverenskommelser. Men 'Metallavtalet' hade en uppenbar brist, konstaterar han.

« I detta fick emellertid icke aluminium- och lättmetallprodukterna ingå, och denna uraktlåtenhet har just fört fram till den situation, som är förhanden, nämligen den ena partens ansträngningar att undanskjuta den andra.

I en stark känsla av, att det vore allt annat än välbetänkt att över hövan öka produktionsanläggningar, vilka sannolikt ändock kunna komma få det svårt nog att hava sysselsättning, har Aktiebolaget Svenska Metallverken valt att köpa in sig i Finspong och på så sätt få vara med om att genomföra den uppgiftsfördelning, som med hänsyn till verksavdelningarnas utrustning och belägenhet kan anses vara lämplig.

Visst kan jag förstå, att Du, som nedlagt så mycket möda för att föra fram Ditt företag i ledareställningen, skall känna en besvikelse över att detta Ditt arbetes frukter skördas av andra, men jag tror dock, att Du ur svensk synpunkt finner det vara lyckligt, att anläggningarna på området ifråga anpassas efter ett mera normalt behov, och att produktionen ordnas så, som marknaden kräver.

Jag har velat avgiva denna deklaration, då jag som sagt står i begrepp att avträda från skådebanan, men jag önskar och att dessförinnan hava fått säga Dig ett riktigt hjärtlig tack för den vänskap, som kommit mig tilldel från Din sida.

Med detta tack förenar jag en varm tillönskan om god och snar förbättring i Ditt hälsotillstånd. Din tillgivne Erik Falk.»

Falk blev vederbörligen hyllad vid sin avgång i mars 1942. Styrelsen och tjänstemännen vid företaget ordnade en fest på Stadshotellet. Falk fick Pro Patrias stora guldmedalj och en minnesgåva från de anställda. Ett porträtt i olja av honom skulle hängas i styrelserummet. Det var en erkänsla som säkert passade en man som gick till eftervärlden som en brukspatron av den gamla stammen.

1942 framstår i många avseenden som ett märkesår i Metallverken. Det är en ny tid som bryter in. VD-skiftet från brukspatronen Falk till den moderna managern Jacobsson och fusionen med Finspong är de stora händelserna. Också andra, mindre förnyelser och förändringar bidrar till denna bild. 1942 togs det nya laboratoriet i Västerås i bruk. Där arbetade 40 personer under ledning av Folke Petrén. Petrén kom till företaget 1941. Han blev 1943 överingenjör och platschef i Västerås. Han var också riksdagsman för folkpartiet.

Ytterligare en av den nya tidens män knöts till företaget under denna omdaningsperiod. Det var Ingemar Follin. Han var son till den framgångsrike valsverksteknikern Gustav Jansson på Munkfors Bruk. Ingemar gick i faderns fotspår och kom till Finspong, där han utvecklade valsverken. 1941 flyttade han till Västerås och verkade där som teknisk chef fram till 1948.

1942 är också året då Svenska Metallverkens Arbetarepensionsanstalt börjar sin verksamhet. 1935 hade tjänstemännen anslutits Svenska Personal- Pensionskassan SPP. 1941 stod att läsa i förvaltnings- och revisionsberättelsen: « åtgärder för pensionering av kroppsarbetare hava under året vidtagits. Den beslutade pensionsordningen avser att genom anslutning till Pensionsstyrelsen frivilliga försäkring åstadkomma en påbyggnad av folkpensionen av 300:- för varje arbetare. För täckandet av övergångskostnader för de äldre arbetarna har tillskapats en stiftelse, benämnd Svenska Metallverkens Arbetarepensionsanstalt, vilken styrelsen av årets vinstmedel avsatt ett belopp av kr. 300 000:-.» Det är vid denna tid som arbetarskyddet förbättras. 1941 ombildades säkerhetstjänsten. Den gamla organisationen ersattes av en central säkerhetskommitté med en deltidsanställd säkerhetsingenjör. Allmänna regler för den lokala säkerhetstjänsten fastställdes 1943.

1942 försvann också en gammal regel ursprung i en gammal alltmer förlegad bruksmentalitet. Arbetarna behövde inte längre hälsa arbetsledningen genom att ta av sig huvudbonaden. Det räckte med en nick eller något jämförligt.

Det kan vara av intresse att notera hur en utomstående bedömare såg på 'Metallfusionen'.

Tidskriften Affärsvärlden gjorde en analys i april 1942, det vill säga innan alla uppgifter om sammanslagningen blivit kända.

Men tidningen tyckte att ett högt pris på Finspongsaktierna, som man hade antytt, kunde accepteras: « En kurs av bortåt dubbla pari för Finspongsaktierna, vilka lämnat 6% utdelning, kan givetvis synas hög, men det är bekant att Finspong liksom de flesta andra välskötta svenska industriföretag har vissa betydande dolda reserver i sin balansräkning. Dessa reserver framkomma ju i allmänhet föga i börskurserna, men det är naturligt att de skola fullt göra sig gällande när det är fråga om försäljning av en aktiemajoritet.»

Affärsvärlden betraktade uppenbarligen Finspong som ett företag som var värt ett högt pris. Satsningen på aluminium fick beröm, inte bara av tidningen själv: « Det är av betydelse i detta sammanhang att de svenska metallverken ha en hög industriell standard. Det kan i detta sammanhang möjligen intressera att speciellt Finspongs nyanläggningar de senaste åren varit föremål för stor uppmärksamhet hos metalltekniker i olika länder. Vi befinna oss nu i varje fall i ett bättre läge än under förra världskriget, bl. a. därför att vi fått större självförsörjning av metaller genom den starka expansionen inom Bolidens Gruv AB.»

Metallfusionen skedde uppenbarligen vid en lämplig tidpunkt och hälsades med belåtenhet av det vi idag kallar Marknaden. Värderingen av de båda företagen ansågs rimlig.

Men det saknades ingalunda problem och svårigheter. Två gamla ärkerivaler med helt olika tradition och kultur skulle försonas och samarbeta. Det pågående världskriget skapade stor osäkerhet kring varje större beslut.

Men i praktiken fanns inget val. Det gällde att vinna eller försvinna. Metallverkens styrelse var fullt medveten om att Sverige aldrig mer skulle vara en skyddad hemmamarknad, där producenterna kunde göra upp om priserna. Den 15 april skrev styrelsen till bolagsstämman, att den hade för avsikt « att med bibehållande av Finspongsbolaget som självständigt företag genom lämpliga åtgärder söka åstadkomma ett sådant förbilligande av produktionen, att den svenska metallindustrien skall bättre än eljest kunna möta den utländska konkurrensen ».

På bolagsstämman klubbade landshövding Walter Murray igenom beslutet om samgående. Nästa kapitel i de båda företagens verksamhet kunde börja.

Nästa kapitel.