Curt Nicolin tittar tillbaka på Sitt över fyra decennier långa engagemang i Stal

För den breda allmänheten är han främst känd som omdanaren och effektiviseraren av Asea och SAS samt därefter som en kärv men respekterad ordförande för Svenska Arbetsgivareföreningen. På senare tid har hans namn, vid sidan av ett flitigt deltagande i samhälls- och näringslivsdebatten, aktualiserats av samgåendet mellan Asea och Brown Boveri i det nya bolaget Asea Brown Boveri.

Det är ingen hemlighet att folkpensionären Curt Nicolin var en av arkitekterna bakom samgåendet mellan två ledande europeiska koncerner till världens största grupp av företag på området elektrisk ingenjörskonst. ABB, Asea Brown Boveri, har 180 000 anställda i över 140 länder och en omsättning på ca 110 miljarder kr. För folk i den av industritradition mättade bruksorten Finspång, och då särskilt de anställda i platsens största företag, Asea Stal (som nyligen blev ABB Stal), är Curt Nicolin i första hand Mr Stal. När detta skrivs i början av 1988 har Curt i Nicolin i olika former varit knuten till Stal i snart 43 år, dvs i hela sitt yrkesverksamma liv. Att det gått bra för Stal under den tiden är naturligtvis en följd av de mångas insats, men Curt Nicolins omgivning är enig om att Stal inte varit det är i dag utan den tidigare verkställande direktören och nuvarande ordförande, tekn dr Curt Nicolin.

I den här intervjun tittar han rapsodiskt tillbaka på sitt engagemang i Stal.

Det började på försommaren 1945. Teknologen vid KTH i Stockholm Curt Nicolin höll på att avsluta sin flygtekniska utbildning vid flygflottiljen F 17 i Kallinge inför sin förestående civilingenjörsexamen, då han blev inbjuden av sin lärare i flygmotorteknik att föreläsa om jetmotorteknik för sina egna kurskamrater vid KTH i Stockholm.

Bland åhörarna vid den aktuella föreläsningen: turbintillverkaren Stals konstruktionschef Oskar Wiberg, som dagen därpå erbjöd Curt Nicolin anställning vid Stal.

"Det var ett smickrande erbjudande. Jag var egentligen inställd på ett par års tjänstgöring som flygingenjör vid Flygvapnet. Ett sådant jobb var nämligen ekonomiskt fördelaktigt, lämpligt för en nybakad civilingenjör med en önskan att raskt kunna återbetala sin studieskuld", erinrar sig Curt Nicolin.

Trots att Oskar Wiberg bara kunde fresta med två tredjedelar av flygingenjörslönen, valde Curt Nicolin efter konferens med sin fästmö att börja jobba på Stal.

Den första uppgiften för den nybakade civilingenjören blev att med placering i Stockholm fungera som assistent åt turbinsnillet Birger Ljungström. Denne hade tillsammans med sin bror Fredrik drygt 30 år tidigare grundat Stal och fungerade vid den här tidpunkten som konsult åt företaget. Curt Nicolin hade redan 1944 som ett led i sin utbildning jobbat för Birger Ljungström, som då var anställd vid Flygförvaltningen.

Den nya sejouren hos Ljungström blev emellertid kortvarig. Redan efter knappt tre månader, i augusti, hörde Oskar Wiberg av sig igen. Denna gången undrade han om Curt Nicolin var villig att vikariera för den insjuknade chefen för Stals gasturbindivision i Finspång.

"Efter att ha förvissat mig om att Birger Ljungström inte skulle ta illa upp - det visade sig att han redan var vidtalad - tackade jag ja. Före avfärden frågade jag Wiberg hur länge vikariatet skulle vara, främst med tanke på hur mycket ombyte jag borde ta med mig. Jag fick rådet att ta med ordentligt med ombyte och det visade sig klokt. Tjänsteresan till Finspång varade nämligen i 15 år. Så länge dröjde det innan jag lämnade Finspång och flyttade till Asea i Västerås."

Det var en på yrkesverksamhet ganska oerfaren ung man som oförberedd fick träda till som chef för gasturbindivisionen. Men den praktik Curt Nicolin hade skaffat sig var å andra sidan av yppersta kaliber.

Bröderna Ljungström var Föregångsmän och sanna uppfinnare. De hade redan under det förra seklet uppfunnit den s k Svea- cykeln, som emellertid, trots speciella kvaliteter, inte blev en marknadsframgång. 1908 grundade de AB Ljungströms Ångturbin AB i Stockholm och 1913 förvärvade de Svenska Artilleriverkstäderna i Finspång och döpte samtidigt bolaget till Svenska Turbinfabriks AB Ljungström- Stal. Notera fabriks i namnet. Bröderna var mäkta stolta över att ha en fabrik för tillverkning av deras banbrytande uppfinning, dubbelrotationsturbinen.

Om deras verksamhet i stort berättas mer på annan plats i denna skrift, men Curt Nicolin - som är den ende fortfarande industriellt verksamme person som arbetat tillsammans med bröderna - kan se tillbaka på personliga erfarenheter av Ljungströmarna.

"Det var en förmån för mig som ung tekniker att få tillfälle att assistera Birger Ljungström. Jag fick syssla med beräkningar som hörde till en intressant utveckling, som Birger Ljungström gjort av en multispoljetmotor. Han lärde mig att se till huvudsak och bortse från detaljer för att få ett mentalt gripbart koncept.

I korthet innebar hans konstruktion att man hade dubbelrotation mellan varje steg i turbin och kompressor. Det var en banbrytande lösning, varigenom vissa positiva effekter uppnåddes som konstruktionen blev mycket komplicerad mekaniskt. I verklighetens handfasta värld kom den här uppfinningen att utföras som en twin spool, vilket därefter blev det vanliga.

Mitt samarbete med Birger Ljungström fortsatte sedan jag kommit till Finspång och när han gick bort anlitade vi brodern Fredrik som konsult med mig som företagets kontaktman. Tack vare dessa relationer med grundarna av Stal, som 1916 avlöstes av Asea som majoritetsägare, fick jag tidigt ett perspektiv på turbinutveckling, som varit en tillgång vid ansträngningarna att förfina produkterna genom åren."

Curt Nicolin hade alltså varit ute Teknis i ca 2,5 månader när han sattes i ledningen för ett team av 20-25 ingenjörer på gasturbindivisionen. Det som skulle bli ett tillfälligt inhopp drog ut på tiden och permanentades.

Det var inte bara divisionschefen som var färsk. Stal sin helhet hade en ingenjörskader med förhållandevis hög medelålder efter de hämmande krigsåren, som i sin tur hade kommit efter det likaså rekryteringssvaga 1930-talet. När efterfrågan sköt fart i krigsslutet fanns det därför bara ett begränsat internt rekryteringsunderlag för gasturbindivisionen.

"Vi övertog ett fåtal äldre Stal - ingenjörer, resten värvades utifrån och kom att bli den nya framgångsrika generationen på Stal. Två av dem blev så småningom VD i företaget", berättar Curt Nicolin.

Gasturbindivisionen hade två huvudsakliga uppdrag;
*att utveckla en liten jetmotor;
*att ta fram en mobil gasturbin för transport på järnväg.
Efter en tids arbete insåg Curt Nicolin att det krävdes en del konstruktionsförändringar, som han behövde få förankrade hos Oskar Wiberg. Den mäktige konstruktionschefen gav klartecken till 24- årige då ännu vikarierande divisionschefen. "Det handlade om en betydande omdimensionering av turbinens värmeväxlare. Men det var inte det som var det väsentliga utan att jag fick göra vad jag trodde på."

Jetmotorprojektet var en beställning från Svenska Flygvapnet, som hade lagt ut motsvarande uppdrag med samma specifikation på det sammanhanget rutinerade svensk Flygmotor AB i Trollhättan.

"För oss som var nya i gamet var jetmotorn, som vi kallade 'Skuten' efter en av sjöarna i Finspångs - trakten, en oerhört inspirerande uppgift. När vi 1948 var färdiga med utvecklingen visade det sig att 'Skuten' fungerade utmärkt, medan Flygmotors version inte lyckats lika väl", erinrar sig Curt Nicolin med viss belåtenhet.

"Skuten" med sina 1 500 kp var närmast att betrakta som ett övnings objekt inför den beställning på en motor med en effekt av 3 000 kp, som Flygvapnet sedan lagt ut. Hos Stal fick detta nya projekt beteckningen "Dovern" efter en annan lokal insjö.

Uppmuntrade av framgången med 'Skuten' tog vi oss an utvecklingen av 'Dovern', som var tänkt att användas i attackstridsplanet A 32 Lansen. Då som nu låg Finspång litet vid sidan av allfarvägen, men det var aldrig något stort problem att locka kvalificerade tekniker till företaget. Vi kunde ju erbjuda spännande, intressanta uppgifter. De som kom blev inte besvikna, vi hade jättekul.

Vi drog oss inte för att satsa på en del okonventionella lösningar. Vi bestämde oss bl a för att ha stålskovlar i vår kompressor medan de flesta andra tillverkare använde aluminium.

För att bevisa fördelarna med vår konstruktion för militären så tog vi en hink med is och kastade in i motorn. Puff sa det bara, därefter gick motorn lika bra ändå. Sedan föreslog vi militären att göra samma sak med konkurrenternas motorer, väl medvetna om att aluminiumskovlar inte skulle klara en så omild behandling."

Man kan fortfarande höra minnesgoda finspångsbor berätta om flygmotorbyggarnas entusiasm under den här perioden i slutet av 1940-åren och början av 1950-talet. En entusiasm som kanske inte all tid delades av omgivningen. Curt Nicolin berättar dock själv gärna med glädje:

"Det började gå en del historier om oss som var sysselsatta med jetmotorerna, för vi tycktes alltid jobba.

En av historierna handlade om mamman som kom ner med sina barn till fabriksstaketet och pekade bort mot en ingenjör, som var djupt engagerad i en reamotor. Hon sa till sina telningar:" Mina barn, den där mannen, det är far."

Och faktum är att vi ofta var sysselsatta dygnet runt, bl a med provkörning av jetmotorerna.

Det gick till så att vi körde motorerna utan ljuddämpning i en provbock. Det kunde ske även mitt i nätterna. Det var ett herrarnas liv. Ljudet gick möjligen an när vi körde en motor med konstant effekt, men när vi ändrade effekten upp och ner, ja då vaknade säkert halva köpingen. Något liknade hade säkerligen varken skyddsombud eller myndigheter accepterat dag. Men för oss var det då bara roligt."

Efter att ha låtit Stal och Flygmotor vara sysselsatta med parallella, likvärdiga projekt kom Flygförvaltningen med generalen Söderberg i spetsen 1949 med ett nytt bud, som avsåg att koncentrera landets resurser: Stal och Flygmotor skulle samarbeta kring " Dovern "- projektet. I perspektivet låg ett senare projekt till överljudsjaktplanet J 35 Draken på 5 000 kp. Till detta fick sjön Glan släppa till projektnamnet.

Stal och Flygmotor skulle tillsammans svara för utveckling och konstruktion och Flygmotor för tillverkningen. Curt Nicolin utsågs till teknisk chef och samordnare.

"Arbete pågick på bägge ställena och jag for som en skottspole mellan Finspång och Trollhättan. Vi utgick från vår konstruktion, som var en s k axialkompressorlösning och vi gjorde stora framsteg"

Stal flygmotorsatsning fick ändå ett något snöplikt slut, delvis utlöst av ett par tragiska händelser. 1952 sköts två svenska flygplan ner över Östersjön. Flygvapnet ansåg sig därför snarast behöva en jetmotor och när då Rolls Royce kom med ett förmånligt erbjudande, bestämde sig Flygförvaltningen för att lägga ner den inhemska jetmotorutvecklingen och satsa enbart på flygplansutveckling.

"För oss på Stal var flygmotorsatsningen för den skull inte förgäves. För det första fick vi bra betalt. Vi erhöll tom royalty för 300 motorer som vi inte levererat som ett erkännande för att vi löst den uppgift vi åtagit oss.

För det andra blev Stals jetmotorkunnande omsatt i gasturbiner. Glan - versionen har än i dag i olika derivat en fortsatt existens i Stals produktprogram under namnet GT 35. De personer som varit involverade i flygmotorutvecklingen fick andra uppgifter i företaget. Det sätt som deras kunskap togs i anspråk gjorde att utbyte för oss inte blev så dumt, även om det inte blev som vi hoppats med flygmotorerna."

I början av 1953 utnämndes Curt Nicolin till v VD och teknisk chef i Stal. 1955 blev han VD. På den tiden hade Stals turbiner god verkningsgrad medan hållfastheten inte alltid var tillfredsställande. Den viktigaste uppgiften för den nye Stal - chefen blev att försöka höja driftsäkerheten.

"Dubbelrotationsturbinen är en väldigt fin konstruktion, men den är en aning känslig. Då måste man konstruera den med utgångspunkt från det.

Vi systematiserade en undersökning av turbinerna. Vi gick igenom driftrapporter i det oändliga för att klarlägga var svagheterna fanns. Så småningom hade vi ringat in problemen och kunde höja tillförlitligheten hos turbinerna" Curt Nicolin.

Det finns en föreställning om att de svenska företagen efter det andra världskriget hade det ganska bekymmersfritt med stor efterfrågan och liten priskänslighet. Curt Nicolin vill nyansera den bilden:

" Det är sant att det i många fall var säljarens marknad, men jag vill ändå påstå att vi oftast jobbade under stark tidspress och alltid med lönsamhetsansvar. Inte minst gällde det för oss att inte försena flygmotorprojekten, det var ju därför vi jobbade även på nätterna.

Jag hävdar att kraven under mina tidiga år inte var nämnvärt annorlunda än dagens. Man kan möjligen säga att den i USA numera vanliga och ofta olyckliga kvartalssjukan - dvs att man varje kvartal ska höja resultatet per aktie - som i viss mån smittat av sig i Sverige, då var ett okänt begrepp. Men den som tror att vi för den skull saknade tuffa tidslimiter och lönsamhetsansvar på 40- talen misstar sig.

Smittan från kvartalssjukan har vi för övrigt försökt hålla ifrån oss i Asea - företagen. För oss är långsiktighet i teknik - och företagsutveckling central.

Företag som Ericsson med sina telesystem, Saab med sina flygplan och varför inte Stal med PFBC är fina exempel på en utpräglad långsiktighet i svenska näringsliv av i dag."

Under tiden fram till Curt Nicolin tillträde som VD 1955 hade Stal levererat de första gasturbinerna. Arbetet med dessa hade gått bra, liksom den redan beskrivna utvecklingen av flygmotorerna. Den nye Stal - chefen var dock på det klara med att det fanns en hel del att göra att modernisera företaget och att det därmed krävdes uppoffringar i form av investeringar under senare delen av 1950-talet. Det var företagets styrelse inklusive ordföranden Marcus Wallenberg införstådd med.

En genomgång av verkstäderna genomfördes. Efter kriget hade det inte varit aktuellt investera i nya maskiner eftersom dels efterfrågan i alla fall var stark i en krigshärjad värld, dels nya maskiner var svåra att få tag på. Antalet ingenjörer utökades avsevärt.

"Omvandlingen av jetmotorn' Glan' till gasturbinen blev ett prioriterat projekt. Det är alltså den turbinen som i dag heter GT 35. Sedan utvecklade vi en gasturbin som först var på 40 MW och sedan blev på 70 MW.

I övrigt handlade det om att hitta vägar till en lönsammare produktion. T ex visade en utredning som jag lät genomföra att det inte var lönsamt att göra 1 500 - varvsmaskiner. Då slutade vi med det och erbjöd kunderna 3000 - varvsmaskiner i stället", säger Curt Nicolin.

När efterkrigsboomen tog slut i mitten av 1950- talet fanns det alltså en beredskap i Stal. Ändå blev det för somliga ett bryskt uppvaknande. Ty även om tempot ofta varit högt hade kostnadssidan sällan varit ett problem. Men nu kärvade det till sig, vilket Curt Nicolin kan redogöra för:

"1956 reducerade jag antalet tjänstemän vid Stal med fem procent, inte genom att säga upp någon utan genom att underlåta att nyanställa. Något liknade hade man inte varit med om på länge.

Vid sidan härav vidtog vi offensiva åtgärder. En sådan var att köpa en gammal textilfabrik i Norrköping för att flyta över Stals kylavdelning dit och därmed få utrymme att utöka turbinverksamheten i Finspång. Kylavdelningen blev Stal Refrigeration AB.

1959 slog samma Stal med de Lavals Ångturbin och utvecklade på basen av deras marina kunnande en ny maskintyp för marint bruk, den s k Ap - maskinen. Detta förvärv var ett uttryck för en långsiktig ambition som omfattas av såväl Marcus Wallenberg som mig alltifrån mitt tillträde som VD"

Det brukar ibland hävdas att turbinframställning är det mest avancerade och svåra man kan ägna sig åt inom mekanisk industri. Var det inslaget hos Stal som fascinerade teknikern Curt Nicolin?

"Det är ingen tvekan om att turbiner är intressanta maskinelement. Det som roade mig var att bl a utvinna systematiska samband som underlättade att inrikta arbetet mot mer ekonomiska lösningar.

Vad gäller komplexiteten är det sant att turbiner har sin problemhärva av höga temperaturer, stora påkänningar, korrosion, kemiska angrepp, vibrationer m m, det finns gott om produkter vid sidan av turbiner som ställer stora anspråk på personalen."

Man kan tycka att turbintillverkning, som i grunden bygger på samma principer i dag som då bröderna Ljungström en gång startade sin verksamhet, borde vara en ganska trögrörlig industri. Stals historia skildrar något helt annat, när Curt Nicolin rekapitulerar några huvuddrag:

"Vi har alltid måst anpassa oss till marknadens föränderliga förutsättningar. Efter förvärvet av de Laval kom vi in på marinturbiner. Den marknaden kollapsade i samband med oljekrisen 1973.

Sedan byggde vi upp ett erkänt kunnande på kärnkraftsområdet. Men marknaden för kärnkraftturbiner kollapsade efter svenska politiska beslut.

Därpå lärde vi oss att göra världens största värmepunpar, vilket vi hade glädje av, men bara tills oljepriserna föll, marknaden blev mättad och den marknaden också kollapsade.

Då utvecklade vi högvarviga ångturbiner, som vi haft stor framgång med bl a i USA, och den marknaden visar ännu inga tecken på att vika."

Det finns de som hävdar att Stals relativa litenhet och självständighet inom Asea har varit förutsättning för den flexibilitet med vilken företaget så lyckosamt parerat marknadernas svängningar. Är det ingen risk att denna flexibilitet går förlorad när Stal nu blir en liten enhet i bjässen Asea Brown Boveri?

"Nej, tvärtom. Den nya organisationen bör ge Stal tillfällen till befruktande samarbete både på teknik - och marknadsområdena. Stal är fö den lönsammaste enheten på turbinområdet och bör rimligen få fortsätta att göra det som man redan gör så bra."

Som en kuriositet i sammanhanget kan nämnas att Stal inledde sitt första samarbete med Brown Boveri 1969. Då slöt nämligen Stal ett licensavtal med BBC om tillverkning av axialturbiner över 200 MW. Alla Stals följande kärnkraftturbiner framställdes BBCs licens.

Det är 1978 27 år sedan Curt Nicolin tackade för sig som VD i Stal men han har suttit kvar i styrelsen hela tiden, varav de senaste 20 åren som ordförande.

Det är väl känt att han tagit mycket aktiv del i vissa projekt. Det gäller tex värmepumparna som han hjälpte till dra i gång, formulerade huvudlinjerna i policyn för och som han bidrog till att ta hem första orden åt.

Kolkrafttekniken PFBC har också haft en stark tillskyndare i styrelseordföranden. Medan omvärlden fortfarande betecknar honom som något av en supertekniker, tycker han själv att han slutade att vara det för 35 år sedan.

"Men om man med bildning menar det som återstår, när man glömt vad man lärt sig borde jag kunna ses som tekniskt bildad". Skrattar han.

Vad tror en sådan person om den framtida tekniska utvecklingen? "Att de riktigt stora tekniska upptäckterna är ogjorda. Vätekraftsproblemet är tex olöst, men jag tror att man löser det under första hälften av nästa århundrade. Det blir helt enkelt nödvändigt eftersom de konventionella energikällorna inte kommer att räcka.

Jag skulle tro att den tekniska utvecklingen, som ju är en kunskapsutveckling, i relativa termer kommer att fortgå i ungefär samma takt som tidigare, dvs i absoluta termer mycket fortare än hittills.

Den som ser detta riskfyllt, tror jag i onödan. Jag menar tex att vi kan lösa våra miljöproblem med tekniken. De risker vi upplever hos tekniker är konsekvenser av ofullgången teknik, som inte ska förbjudas utan korrigeras.

För Stal som en företag på energiomvandlingens område väntar en händelserik framtid."