Samgåendet med AB de Lavals Ångturbin blev inledningen på en marin storhetsperiod

En ännu viktigare händelse samma år var samgåendet mellan Stal och den gamle ärkekonkurrenten AB de Lavals Ångturbin. Därmed inleddes en ny satsning på den marina marknaden, en satsning som skulle göra Stal världsledande på området. Den tidigare generationen marinturbiner av radialtyp med epicykliska växlar som bakslag hade konkurrerats ut av dieselmotorn. Historien skulle mer än ett halvt sekel därpå upprepa sig, vilket framgår senare.
Styrelsen, som leddes av Marcus Wallenberg, anslog 500 000 kronor till utveckling av en ny maskintyp för marint bruk. Den fick namnet Advanced Propulsion, AP. Den skulle senare följas av en annan modell: Very Advanced Propulsion, VAP.
När konstruktionen presenterades 1963 i ritningsform nappade två oljebolag, Shell och Texaco, omedelbart. Därmed sattes närmast en lavin, eller ska vi detta sammanhang säga svallvåg, i rörelse. Kulmen nåddes i början av 1970- talet då ca 40 fartyg årligen utrustades med AP- maskinerier.

Återigen hade Stal försett marknaden med en unik konstruktion. AP maskinen bestod av en lågtrycksturbin, ett sinnrikt växelsystem och en kondensator. Under intensiv epok utrustades 310 fartyg med ca 320 AP- maskinerier. Efterfrågan var så stark att Stal införde betald köplats i den preliminära orderboken för 250 000kr/st. Om ordern realiserades drogs köavgiften av på försäljningspriset.
Det sägs AP- maskinen att den tillhörde den lilla skara av uppfinningar som är genompyrd av teknik. Det fanns en teknisk skönhet i konstruktionen som var uppenbar för dem som förstod den och det gjorde hela turbinvärlden. Den levde upp till den andra som Birger Ljungströom en gång försökte frammana genom att fästa minneslappar på alla ritbräden. Ljungströms text löd: "Är Eder konstruktion onödigt ful?"

Bakom Ap- maskinen stod främst Stal- konstruktören Lars Norberg, sannolikt en av de mest lysande konstruktörerna inom tung maskinteknik någonsin i Sverige, och Ingvar Jung, tidigare chef de Laval, och dennes broder Bertil.
En stor del av framgången för AP- lösningen hade den flerpunktsförankring som Stal skaffade sig på marknaden. Ett antal personer jagade som vinthundar för att sälja licensavtal hos strategiskt viktiga tillverkare i hela världen. Stal hade två heliga kor: dels att behålla tillverkningen av vissa nyckelkomponenter i Finspång för att ha full kontroll över marknaden, dels att kräva full konformitet, dvs inte tillåta några som helst modifieringar.
De enastående snabba framgångarna med marinturbinen ökade Stals marknadsandel till sjöss från 10 till 35 procent. Det på den tiden för svenska förhållanden relativt exportintensiva företaget nu blev fullödigt internationellt.

Den stora volymen multiplicerade dessvärre eventuella fel och svagheter hos produkterna.De epicykliska växlarna krånglade en del till en början, men tack vare ett intensivt analysarbete och kraftfulla insatser reparerades de snabbt och orsakade inga längre liggtider för de berörda båtarna. Genom arbetet med lösandet av AP-maskineriernas problem fick Stal dessutom en kunskapsbank som varit till stor nytta för andra Stal produkter.

När oljekrisen bröt ut 1974 och oljepriserna i ett slag steg tiofaldigt fick Stals ångturbiner trots segt motstånd än en gång stryka på foten för dieselmotorn. Den långslagiga dieseln med sin höga verkningsgrad gick segrande ur striden. Och det blev dags för Stal att än en gång falla tillbaka på sin flexibilitet och söka nya tillämpningsområden för sina produkter. Somliga började redan fundera på hur de skulle få marintekniken att gå i land.

Men en omställning från en inriktning till en annan i en så tung och så komplicerad mekanisk industri som Stal sker inte i en handvändning. Marinteknologin kunde inte omedelbart exploateras på landbacken.

Marknadsföringen av gasturbinen GT35 var 1974 tämligen begränsad. Alla visste att det var en bra produkt men intensiteten på marinmarknaden och kärnkraftsmarknaden hade varit av den arten att det inte hade bedömts som särskilt intressant att hårdsatsa på GT35. Dessutom var suget efter industriångturbiner bra och verkstäderna fulla.

Med oljechoken förändrades förutsättningarna. Ett stort antal medarbetare som arbetar med AP- maskinerierna behövde nya uppgifter. Företagsledningen med dåvarande VD Carl Larsson i spetsen fick styrelsen med sig på att serietillverka GT 35. En turbin av den här karaktären säljer man inte för leverans 18 månader senare. Den vill kunden ha levererad helst samma dag han bestämmer sig för den eller åtminstone ha den i drift inom ett halvår. Därför måste Stal ha GT 35 på lager.

Att tillverka en sådan produkt kräver en viss fatalism och avsevärt mod. Man måste tro att man ska kunna sälja den, när man börjar tillverka den, trots att man i det läget saknar en beställning. Utan lagertillverkning, ingen försäljning.

Nu, snart 15 år senare, kan konstateras att satsningen lyckades. GT 35 hade attraktionskraft på marknaden, men fick det inte utan ihärdig bearbetning av presumtiva kunder av Stals säljare på olika håll i världen. Erfarenheten visar nu att det inte finns någon klimattyp som en GT 35 inte klarar av.

Även i ett annat avseende innebar tillverkningen något stimulerade för Stal. För första gången på länge fick verkstäderna något som liknade serietillverkning i kontrast till de specialanpassade projekt som annars är det vanliga vid Stal.

En annan gasturbinmodell var GT 200. Den kom till genom ett omfattande samarbete med Pratt & Whitney i USA i början av 1970- talet. Världen fick i GT 200 en helt ny gasturbin i storformat. Samarbetet mellan parterna fungerade perfekt, produkten blev sådan man tänkt sig. Allt stämde förutom att marknaden förintades då oljepriserna brakade genom taket. Det enda exemplar av GT 200 som tagits i bruk hamnade i Stallbacka, Trollhättan, där man i alla fall kunde glädja sig åt världens bästa turbinprestanda.

I början av 1950- talet var Stal den ende turbintillverkaren i världen som tillverkade radialturbiner. En svaghet med radialturbinerna var att de hade en begränsad avloppsarea och därför inte kunde komma upp i effekter på mer ca 50 MW. Detta var en black om foten för Stal innan Curt Nicolin och hans medarbetare hittade en aldrig tidigare provad lösning: lågtrycksdelarna flyttades ner mellan radialsystemet och generatorerna.

Tack vare denna snillrika konstruktion kunde kärnkraftverket Oskarshamn 1 på 420 MW utrustas med en radialturbin som högtrycksenhet.

Till slut tvingades trots allt även Stal över axialtekniken. Det var ännu en gång Lars Norberg, från början skeppsbyggare, som var chefskonstruktör när Stal skulle göra sin första kärnkraftturbin till Vattenfall, Ringhals 1. Det var kanske därför inte en tillfällighet att lågtrycksturbinen monterades direkt på plats, dvs ungefär som man bygger ett fartyg. Den såg ut som en u- båt. Men det blev inga mer "kärnkraftsbåtar". Året efter, vi var framme vid 1969 då, skrev nämligen Stal licensavtal med Brown Boveri (BBC) om tillverkning av axialturbiner över 200MW.

Detta var alltså samma företag som Asea närmare 20 år senare gick samman med i Europas största fusion någonsin. BBC s Walter Hossli och Stals Carsten Olesen som chefer såg till att det blev ett framgångsrik partnership. Turbiner med en sammanlagd effekt av ca 10 000MW byggdes av Stal under framväxten av kärnkraftprogrammet i Sverige och Finland.

Som framgår av intervjun med Curt Nicolin växte värmepumpar fram som en strategiskt viktig produkt för Stal i slutet av 1970- talet. Under sexår, med början 1980, var Stal den ledande leverantören av värmepumpar i Sverige. Sedan blev marknaden av flera skäl mättad.

Så har det varit flera gånger i Stal: uppgång och fall. Men också i vissa fall återuppståndelse. En sådan återgång till livet fick idéerna bakom AP- maskinerierna för marint bruk. Det fordrades mycket utvecklingsarbete under åtta år men när Stal 1982 offentliggjorde Industriturbinen VAX visade det sig - om man lättade på förklädnaden - att det var erfarenheter från marineran som hade tagits tillvara och nu kom till användning. VAX-turbinerna - växlade axialturbiner mellan 10 och 100 MW - har sedan blivit en stor framgång med stark försäljning framför allt i USA.

1984 gick den första MBC-pannan, som använder virvelbäddsteknik, i gång. 1985 avslutades Stals bidrag till det svenska kärnkraftprogrammet i samband med att turbinanläggningen till Oskarshamns 3 på 1 100 MW levererades. Återstår gör dock ett omfattande serviceåtagande så länge verken är i drift.

Stal- Laval Turbin AB som varit företagets fullständiga namn sedan 1962 - tre år efter sammanslagningen med de Laval - blev 1984 Asea Stal. Föga ande man då att det skulle bli namnbyte igen drygt tre år senare - till ABB Stal.

Den stora händelsen under 1980 - talet - vid sidan av samgåendet med BBC - var emellertid det kommersiella genombrottet för PFBC, Stals nya kolkraftteknik som är baserad på eldning i en trycksatt virvelbädd. Därav namnet PFBC, Pressurised Fluidised Bed Combustion.

Efter närmare 1000 manårs ingenjörsinsats och utvecklingsinvesteringar på över 300 Mkr fick Asea PFBC, dotterbolag till Stal, sina första order 1986. De kom från det spanska kraftbolaget Endesa, som tecknade ett kontrakt på ett kondenskraftverk med 200 MW bränsleeffekt(80Mwel). Strax därefter kom Amerikan Electric Power, USA, med en beställning av en likadan anläggning. 1987 träffade Asea PFBC och Stockholm Energi Produktion AB en överenskommelse om uppförande om en PFBC- anläggning på 130MW el och 210MW värme i Värtan.

PFBC- teknikens fördelar gentemot andra tekniker är mycket låga miljöpåverkande utsläpp, låg bränsleåtgång och kompakthet. Omfatande prov a vid en realistisk testanläggning som varit i gång i Malmö sedan 1983 och som flyttades till Finspång 1987 har verifierat att tekniken håller.

Intressant är att PFBC- anläggningen i USA stöds av det federala energidepartementet och en expertgrupp inom EG gav sitt bifall till den spanska upphandlingen. I PFBC- anläggningen produceras el i en s k kombicykel med användning av både en gasturbin och en ångturbin. Vid årsskiftet 1987- 1988 fusionerade Stal moderbolag Asea med schweiziska BBC och bildade världens största elektrotekniska företag, Asea Brown Boveri, ABB. Det betyder att dotterbolaget I Finspång numera heter ABB Stal. Bolagsnamnet för PFBC- verksamheten har samtidigt ändrats till ABB Carbon.

ABB Stal ingår i affärssegmentet Kraftgenerering hos ABB. Produkterna inom detta avsnitt är utrustningar, system och nyckelfärdiga anläggningar för olika typer av kraftgenerering, baserade på kärnkraft, vatten, ånga gas m m. Stals huvudområde för internationell försäljning är industriångturbiner och PFBC- kraftverk samt gasturbiner och kombianläggningar upp till 30 MW. Vidare utgör service och rehabilitering av befintliga kraftverk en betydelsefull del av affärsverksamheten.