Seder i mat och dryck i slutet på 1800-talet

Seder i mat och dryck växlade obetydligt från generation till generation. De huvudsakligaste födoämnena utgjordes av grovt rågbröd, potatis, fläsk, salt sill och lingon, mjölk samt ost och smör. Livsmedlen anskaffades på olika sätt. Potatisen och fläsket producerades av arbetaren själv, därtill uppmuntrad av bruksägaren, som dels lät arbetaren sätta en halvtunna potatis årligen på brukets jord, och som sedan fick skötas av arbetaren, och dels genom att till bostäderna uppföra svinhus, så att varje arbetare kunde uppföda minst en gris årligen. De köpte grisarna på våren vid 6-8 veckors ålder och sedan utspann sig en ädel tävlan om vem som först fick upp sin kulting i nio "kvarter", måttet tagit om kroppen omedelbart bortom frambenen.

Julslakten en stor händelse.

Till jularna blev det storslakt av grisar runt om i stiorna. Redan klockan fyra på morgonen skulle lögvattnet vara färdigt och efter att ha fått sin ordentliga slaktsup var, tog slaktkarlarna itu med arbetet. Alltid var det någon av arbetarna som utmärkt sig framför de andra med att kunna få ett ordentligt stick på grisen och han blev då den givne ledaren av slakten. Ofta fick slakten många humoristiska inslag, som ibland övergick till rena dumdristigheter, varom de gamla än idag kunna berätta. Husmodern fick i och med slakten en bråd tid. Hon skulle vara med och ta reda på blodet, som blev palt eller paltbröd. Sedan skulle inälvorna tagas reda på: tarmarna till korvfjälster, istret plockas och smältas, lungorna hackas och malas till lungkorv eller lungmos, levern blandades ofta till oftast med korngryn till korv eller användes direkt som pölsa varvid som krydda tillsattes mejram och timjan. Därefter gällde det att göra press- och slarvsyltan i ordning. Maten blev nu ett tag synnerligen riklig för familjen. Siktmjöl till de stora helgerna För lönen , som i övrigt utbetalades i kontanter, köptes av bönderna en del viktiga förnödenheter såsom säd, ost, något kött samt smör, när dessa kom från närliggande orter till Finspångs torg två gånger i månaden. Säden lät arbetaren sedan mala i brukskvarnen. Det blev grovt rågmjöl för vardagsbruk; endast till de stora helgerna maldes siktmjöl. Mjölk fick man köpa på herrgården till ett pris av tjugofem öre kannan. Smederna hade dock det privilegiet , att om de så ville, fingo de uppföda en eller flera kor, för vilket en ladugård var uppförd vid Bruksgatan. Fodret åt korna fick smederna själva anskaffa genom att slå dikesrenar o.d. och på sommaren kunde de få ha korna på bete i bruksskogarna. Smöret förekom synnerligen sparsamt på matsedeln hos arbetarna, då det i förhållande till lönen var dyrt, mycket beroende på den förpliktelse bönderna hade gentemot bruksägaren Carl Ekman att hålla minst två dragare för körslor åt bruket. Uppfödningen av nötboskap kom därför i andra hand och tillgången av animaliska produkter blev tämligen knapp. Övriga produkter till hushållet köptes i brukshandeln, som vid denna tid låg vid torget, på samma plats som Handelsföreningen i dag ligger. Kaffe dracks av såväl vuxna som barn morgon och eftermiddag. Till mannen i arbetet bars kaffet av hustrun eller barnen. Mestadels var detta kaffe kokt på rostad säd eller "knallar", hårt rostade kanter av grovt bröd, med en liten tillsats av riktigt kaffe.

Befolkningen fiskade, sommar som vinter.

Bruksbefolkningen bedrev rätt mycket fiske, sommar som vinter. Ty sjön gav ej endast omväxling och spänning samt tillfälle att få smutta på innehållet i fickpluntan, utan den gav också något att lägga i grytan eller stekpannan. Bönern var denna tid mycket fiskrik och till och med laxen gick då upp i den. Gös och gädda samt braxen och aborre fanns rikligt av. Ibland utsträcktes fiskefärderna till de längre bort belägna sjöarna varav Bleken och Bleklången, Yttersjön , Bysjön och Skärsjön på ena hållet samt Mäseln, Hårken och Borren på andra hållet var de viktigaste. Någon gång gästades även Lotorpshållets sjöar under ädel tävlan om största fiskeresultatet. Förädlingen av det mesta, som användes i det dåtida hushållet var anförtrott åt husmodern, som ringa eller ingen hjälp hade av den livsmedelsfabrikation i stort som vi äro vana vid. Hennes arbetsdag blev också lång.

Månadens storbak en prestation.

Bara en sådan prestation som storbaket en gång i månaden var rätt omständlig. Till det måste husmodern se till att surdegen var god, då jäst sällan kom till användning. Tidigt bakdagens morgon skulle hon tända i den stora bakugnen, som sedan eldades med enbart torr granved. När ugnen enligt hennes beprövade vana var varm nog, rev hon med en ugnsraka ut glöden och sopade med den långskaftade enriskvasten rent, varefter den första satsen hålkakor var färdig att skjutas in med brödspaden. Det hårda brödet användes ganska allmänt. Torkningen skedde på s.k. brödspett, som hängdes upp i taket, varifrån man sedan efter behov hämtade ned kakorna. Förberedelserna till de stora helgerna blev oftast arbetsamma. Särskilt gällde detta julen, som började med brygd och slakt, bak och rengöring och för husfadern att skaffa hem den erforderliga brännvinskaggen. Sedan järnvägen Pålsboda- Finspång kom till 1874 gick detta lite lättare, då bruksarbetarna slog sig samman i lag och skrev till Örebro efter hela kaggar om femton kannor, som sedan delades. Arbetet vid bruket pågick till kl. 12 på julaftons middag utom för masugnsarbetarna, som fick köra året om. Då hängdes mollskinnsbyxorna undan och träskorna ställdes in i farstuvrån till fjärdedagsjul, då arbetet åter började.