 
 |
 |
Kommunikationer
Text och bild från Finspångsboken
Redan
under forntiden gick från Nora Bergslag över Örebro och Finspång
en livligt trafikerad transportled, vilken sökte sig ut till Östersjön
via Norrköping. För hela Östergötlands bergslagsområde utgjorde
Norrköping också från 1600-talet den naturliga utfartsvägen sedan
Söderköping under 1500-talet fått träda i bakgrunden.
En stor del av de tunga transporterna gick förr i tiden på körstarka
isar - därigenom blev det färre antal omlastningar. När isen inte
bar utnyttjades vattnet ändå som transportled, eftersom vägarna
var dåliga och svårframkomliga. Den traditionella vägen för trans-porterna
från Finspång utgick från en magasinsbyggnad på kajen invid Skutbosjön.
Efter lastning på pråmar som drogs av segelskutor gick segelfärden
på Skuten, Dovern och Glan till Fiskeby. Därifrån fortsatte transporterna
landsvägen i ox- och hästforor till Norrköpings hamn.
1832 sågs den första ångbåten i dessa vatten, den kombinerade personbåten,
lastångaren och bogseraren Finspong (I). Denna båt fick sedermera
en efterföljare med samma namn som även utnyttjades för lustresor.
Med industrins tillväxt krävdes ökad transportkapacitet. Carl Ekman
som tillträdde som brukschef 1856 insåg vad förbättrade kommunikationer
skulle betyda. På initiativ av honom bildades i januari 1854 Fiskeby
Jernvägs- och Ångbåts AB, var uppgift var att förmedla och samordna
transporter mellan Finspång och Norrköping. Arbetet med banan mellan
Fiskeby och Norrköpings hamn påbörjades i mars 1854 och banan kunde
tas i bruk hösten samma år. Vagnarna på banan drogs av hästar.-
Samtidigt byggdes en hästbana till Lotorp.
Verksamheten upphörde i samband med att östra stambanan öppnades
för trafik 1872. Trafiken mellan Finspång och Fiskeby lades 1879
över till Eksund där man fortfarande kan se resterna av den hamn
som anlades. Genom ångfartyget "Glan" som trafikerade Finspång -
Eksund och som tog 80 - 100 passagerare fick Finspång reguljär ångbåtstrafik.
1895 upphörde emellertid all passagerartrafik på sjön - för att
återuppstå 1916. Då inköptes Norrköpingsbåten Blygia av ett nybildat
företag, Glans AB, och båten fraktades per järnväg till Fiskeby.
Blygia gick i passagerar- och transporttrafik på Glan. I mars 1948
återbördades Blygia till sin ursprungshamn Norrköping via landsvägstransport.
Skall båttrafik av någon större omfattning någonsin återuppstå på
Skuten - Dovern - Glan?
På 1870-talet byggdes järnvägar överallt i landet. Carl Ekman tillkallade
en av landets främsta järnvägsbyggare major Claes Adelsköld för
planläggning. Adelsköld föreslog en linje Finspång - Pålsboda. Härigenom
fick man förbindelser med västra stambanan och Göteborgs hamn. Ett
bolag bildades med Ekman och de kommuner som berördes som intressenter.
19 september 1874 invigdes banan Finspång - Pålsboda. 1901 tillkom
linjen Pålsboda - Örebro. Men behovet av förbindelse med Norrköping
och östra stambanan gjorde sig alltmer gällande. 1883 bildades Finspång
- Norsholms järnvägs AB. 1 oktober 1885 kunde banan invigas. 1895
sammanslogs de båda bolagen till Norra Östergötlands Järnvägar.
När även bandelen Kimstad - Norrköping slutligen tillkom 1906 var
länsdelens järnvägsnät fullbordat.
Under en följd av år spelade järnvägarna en utomordentlig stor roll
för kommunikationer till och från Finspång, både när det gällde
person- och godstrafik. Från denna tid finns fortfarande ett stationshus
kvar i Finspång. Den trafikchefsbostad som började byggas 1875 och
som var synnerligen vackert belägen på en kulle norr om stationshuset
är idag centrum för den kommunala musik-skoleverksamheten, den s
k Majorsvillan.
Med bilismen och flygtrafiken fick järnvägarna konkurrens både när
det gällde godstransporter och persontrafik. År 1923 startade Karl
Persson ett företag med landsvägsbussar för personbefodran. Företaget
trafikerade norra länsdelen och angränsande delar av Södermanland.
Linjerna Lotorp - Finspång - Norrköping och Hävla - Rejmyre - Norrköping
utgjorde stommen i det omfattande trafiksystemet. Företaget såldes
till Statens Järnvägar 1949.
För att möta konkurrensen med landsvägstrafik investerade SJ under
1930-talet i dieselmotordrivna rälsbussar. Personbefordran per järnväg
upphörde 1962. Idag ombesörjer en lastbilscentral alla godstransporter
från Finspång som inte kräver järnväg.
|
|
|
|
