Kortfattad historik
Studiecirkeln som arbetat med Stal-arbetarnas historia, och som dokumenterat denna med en fotoutställning, har bestått av: Hans Johansson, Sten-Sture Ståhl, Erik Pettersson, Britt Boström, Rune Karlsson samt Lennart Karlsson.
Studiecirkeln som dokumenterat Östermalmsområdet under 30-talet har bestått av: Per-Erik Dahlkvist, Gustav Ek, Runo Lindvall, Gösta Ohlsson, Gösta Gustavsson, Manne Örberg samt Sven-Erik Nordin.
Slutligen, för att förfärdiga denna skrift har vi haft stor hjälp av Alfons Johansson.

Finspång April 1988

KRIS FÖR STYCKEBRUKET
År 1879 placerade Sverige för första gången en kanonbeställning utomlands. Detta var ett hårt slag mot den tackjärnskanon som Finspång tillverkat. Bruksledningen hade trott på gjutstålet även för framtiden, och därmed inte följt med i utvecklingen. Det blev istället Bofors, som fick fram ett kvalitetsstål. Finspångs ställning som bruksort var hotad.

En ny era påbörjades i och med att Axel Ekman, år 1893 tog över ledningen efter sin far, av Finspångs Styckebruk AB. Man byggde en modern verkstad. Kanalen från Bönnern grävdes och kraftstationen uppfördes. Dessa arbeten var färdigställda år 1901.

Nordiska artilleriverkstäderna bildades år 1903. Dessa kom dock snart under inflytande av ett brittiskt konsortium, med skotten Beardmore i spetsen. Denne ägde hemma i Glasgow en stor vapenfabrik och ämnade satsa i Finspång.

Bofors lyckades efter kontakter med Beardmore få överta aktiemajoriteten i Nordiska Artilleriverkstäderna, som slogs ihop med Stockholms Vapenfabrik år 1908. Verksamheten avvecklades snart här och överfördes till Bofors. Den sista kanonen provsköts 1911 och verkstäderna överläts samma år till nybildade "Nordiska Motorverkstäderna". Dessa tillverkade råoljemotorer, dock utan större framgång.

1913 startade så Turbinfabriken i dessa verkstäder och därmed startar en ny epok i Finspångs historia, och här börjar även Stal-arbetarnas historia.

STAL
Birger Ljungström, Stockholm hade gjort en genial nykonstruktion av ångturbinen genom sitt Radialskovelsystem. Beställningar började komma och han behövde större verkstadskapacitet. Denna fanns i Finspång.

I Finspång hade hittills i början av 1900-talet funnits mindre lyckade företagsprojekt. Därför fanns lediga moderna verkstäder, samt markytor för expansion. Dessutom fanns en arbetarstam med mångåriga yrkestraditioner. 180 man anställdes omedelbart.

STAL köpte AB Nordiska Motorverkstädernas lokaler och maskiner, samt 1 kvadratkilometer mark. Dessutom köptes Finspång slott för att använda som kontor och konstruktionsavdelning.

Driften inleddes den 4 mars 1913. Under året levererades turbiner till London, Sandviken, Skärblacka. Även fartygsturbiner påbörjades.

ÖSTERMALM
År 1915 hade antalet anställda stigit till 350. En så snabb ökning krävde också bostäder. Det område som blev Östermalm började bebyggas 1914. På västra sidan byggdes först småhus för fyra familjer á 1 rum o kök.

Där byggdes likaså "Klubben" inrymmande matsal samt en samlingssal och bostad för personal. För ungkarlarna byggdes "Ungkarlshotell".

På denna tid var det sålunda Bruksägarna som även ägde bostäderna och i viss mån även affärerna.

Det anses att namnet Östermalm, fördes med från Stockholm, av de hitflyttade bröderna Ljungström.

ASEA
Order strömmade in, inte minst på fartygssidan, där Ljungströmsturbinen krävde litet utrymme ( i jämförelse med ångmaskiner och kolboxar).

För att få en mer ekonomisk produktion bedömde man att verkstäderna behövde byggas ut. Man behövde även fler bostäder. För att klara detta behövdes mycket nytt kapital. ASEA hade kapital och behövde liera sig med en turbinproducent. ASEA hade tidigare förhandlat med Ljungström om samgående, men han ville bara sträcka sig till leveransavtal.

När så Ljungström 1916 var i Amerika, för att ordna kapital för expansion, lyckades ASEA köpa in den aktiepost som fanns hos A Nobel. Tillsammans med ASEA`s tidigare aktieinnehav räckte det för att ge ASEA majoritet och att därmed ta över ledningen av företaget.

Därmed var den korta epoken Ljungström slut, och de lämnade Finspång utan att återvända.

FORTSATT BYGGANDE
De nya ägarna ASEA byggde ny större maskin- och montagehall. Bostadsbeståndet utökades med fler villor, samt förmansbostäder på Södermalm.

Så uppfördes radhusen på Auroravägen (6 st) samt på dåvarande Lundavägen (2 st). Varje hus hade 8 lägenheter om 1 rum o kök, samt 2 spisrum på vinden.

Ytterligare hus var planerade, men blev aldrig byggda tack vare den arbetslöshetskris som skulle komma i början av 1920-talet.

Fram till och med 1919 tillkom även Finspångs Teater samt det ännu kvarvarande Affärshuset. Av nämnda bostadsbestånd finns idag bara Affärshuset kvar, samt på Auroravägen fem invändigt moderniserade radhus. Dessutom på Södermalm förmanshusen (numera friköpta och helrenoverade)

Allt annat har fått lämna plats för nya flerfamiljshus, ny gatumark och grönområden. Nutiden har ett annat krav på boendet.

DET GAMLA BOSTADSBESTÅNDET
De gamla bostäderna, villorna, som fanns på Östermalmsområdet (området sträckte sig till nuv. Kraftkärrsvägen) innehöll 4 lägenheter på 1 rum o kök. Lägenheterna på andra våningen var lite mindre p.g.a. takets lutning.

De första villor som byggdes saknade källare. Vedbod och torrdass fanns invid köksingången. Senare uppförda villor fick källare. Vatten fanns indraget i alla bostäder, men det kom orenat från Myrkärret. För matlagning fick därför vatten hämtas från vattenbrunnar med pumpar.

Köken hade vedspis och rummet kakelugn. Sommartid användes oftast spritkök. El fanns indraget för belysning.

Mycket bränsle gick åt vintertid. Bostäderna var kalla, så många timmar gick åt för att såga o hugga veden, som inköptes under sensommaren för att räcka över vintern.

Två av villorna, samt radhusen var utrustade med vattenklosetter. Radhusen hade dessutom tvättstuga i källaren. För villorna fanns fristående tvättstugor (2 st). Till varje villa fanns i de flesta fall ett litet grönområde, med ett par fruktträd.

Som regel var det god sämja och hjälpsamhet grannar emellan. Alla hade ju samma arbetsplats. Boendet var reglerat enligt klassmönster. På Södermalm bodde ingenjörer. Längre bort fanns förmansvillor. Villorna på Södermalm hade 2 lägenheter om vardera 2 rum o kök.

På Östermalm ville man helst ha yrkesarbetare (i villorna o radhusen).

Icke yrkeskunniga arbetare hänvisades till Kanalgatan (nuvarande Norrmalm)

Här följer exempel på vad folk betalade i hyra (från 1928):
Östermalmsvillorna - nedervåning 20:50/mån
Östermalmsvillorna - övervåning 18:33/mån

Dessutom tillkom bränsle för kakelugn och vedspis samt för el o belysning (lampa i kök, en taklampa i rummet och ev. en bordslampa) detta till en kostnad av 5-8:/mån.

De som bodde i radhusen betalade 32:/mån och de som bodde i spiskammaren betalade 14:/mån.

Som jämförelse kunde en van svarvare på ackord uppnå en inkomst av 275:/mån.

FACKFÖRENINGEN
De första finspångsborna som var anslutna till Metallarbetarnas fackförening var anslutna till den organisation som hade sitt säte i Norrköping.

Det blev opraktiskt med avstånden till Norrköping och 1903 bildades en egen Metall-avdelning i Finspång.

De första åren gick åt till att bekämpa Sv. Arbetareförbundet "gulingarna" som var en borgerligt inriktad arbetareorganisation. Denna organisation upphörde så småningom, när man inte fick det stöd man behövde.

Den 25 April 1915 var STAL-arbetarna mogna att bilda egen klubb inom Metall. Klubbens vara eller inte vara, var inte oomtvistat. Vid årsmötet 1917 framfördes förslag om att lägga ned klubben, men en majoritet valde att fortsätta.

Klubben fick tidigt en viktig förhandlarroll och fick föra arbetarnas talan vad gäller såväl löner som ackord, skiftesscheman, arbetstidsförkortning och hyror, under de händelserika åren fram mot 1921.

LÖNEVILLKOR OCH ARBETSFÖRHÅLLANDE
För att räknas som yrkesarbetare föreskrev Metalls verkstadsavtal att man skulle vara 24 år och arbetat 6 år i yrket. Minimilönen var då 80 öre/tim. Men som det stod i avtalet - allt efter flit och skicklighet kunde arbetaren erhålla högre minimilön. På STAL var detta tillägg högst 4 öre. Allt arbete utfördes dock på ackord och därför låg den verkliga timförtjänsten som regel på 1.20 - 1.25.

Skulle man ha otur att göra fel, eller som det kallades "göra varg", fick man endast minimilön för omarbetet.

Svarvar och andra maskiner var remdrivna via transmissionsremmar under taket. Fria arbetskläder fanns ej.

Arbetstiden var från 1920 48 tim/vecka. Semestern var en vecka, i samband med midsommar. Ersättningen var då enligt minimilönen, alltså högst 84 öre.

Klädskåp och tvättningsmöjligheter fanns i begränsad omfattning i det s.k. "Sopphaket" vid kallvattenrännor. Tvål o handduk fick man hålla själv. Utrymmet räckte inte åt alla.

Den sociala trygghet som vi nu betraktar så självklar fanns ej då. Vid sjukdom fanns bara den frivilliga sjukkassan, som betalade 2-3 kr/dag under 160 dagar.

STAL-arbetarna hade även en egen lasarettsvårds- o medicinfond, som ersatte kostnader för läkare o medicin, samt sjukvård. Till denna fond var man obligatoriskt ansluten.

Tryggheten inför ålderns dagar var en liten folkpension vid 67 år samt att få hyra ett spis-rum i radhusen. (Det kunde dock vara tungt många gånger att gammal och orkeslös gå alla trapporna till översta våningen). Inom ASEA fanns ett ekonomiskt åldersstöd, som för makar kunde utgå efter 30 anställningsår. Detta upphörde år 1967, då ATP uppnådde samma nivå som åldersstödet.

LEVNADSKOSTNADER
Den standard STAL-arbetarna kunde uppnå, var högre än omgivande arbetargrupper. I jämförelse med textilarbetarna i Norrköping hade STAL-arbetarna betydligt bättre.

När husmor skulle göra sina inköp, så fanns det på Östermalm inte många affärer. Den första Konsumbutiken öppnades vid Kapellvägen 1930(nuvarande församlingshemmet). En liten speceri o mjölkaffär fanns invid Teatern. I Affärshuset på Östermalm fanns en köttaffär samt en frukt och blomsteraffär.

Kooperationens affär i Finspång (vid Kalkugnsvägen) kom sedan snabbt att växa om sina konkurrenter.

Nedan följer några exempel på priser år 1928:

Mjölk 0.23/liter
Smör 3:00/kg
Ägg 1.96/tjog
Jordgubb 0:60/liter
Lingon 2:00/10 liter
Björkved 9:50/kubikmeter
Koks 3:05/hl
Hårklippning 1:50
Biobiljett 0:75

ARBETSBRIST OCH KONFLIKTER
Under 1900-talet har STAL och dess anställda drabbats av två svåra sysselsättningskriser samt två arbetskonflikter.

Efter 1:a världskrigets slut i Nov 1918 låg många av Europas länder i spillror. Ekonomi o handel gick i baklås, vars verkningar också skulle drabba vårt land med massarbetslöshet. Svensk verkstadsindustri hade under kriget expanderat kraftigt. Efter 1920 halverades i det närmaste arbetsstyrkan.

STAL hade 1920 en order på ett 20-tal fartygsturbiner, och hade bara hunnit leverera ett fåtal, när rederiet gick i konkurs, och fick då behålla alla påbörjade. Uteblivna order medförde snart permitteringar och efter hand stängdes verkstäderna här och lades i malpåse. Endast kontoret och några förmän var sysselsatta.

Det skulle gå ett par år innan arbetarna succesivt fick börja åter. Först 1926 började man sedan annonsera efter yrkesmän. Antalet anställda ökade sedan fram till slutet av år 1930.

1929 inträffade börsraset i USA, med panik på aktiehandeln vars verkningar snart nådde vårt land och förstärktes genom Ivar Krügers svindel. De ogifta drabbades av de första uppsägningarna. För övriga blev det korttidsarbete med permittering varannan vecka eller mer.

Än hårdare drabbade hade STAL-arbetarna antagligen varit om inte kylmaskintillverkningen inletts 1931-32. ASEA hade nämligen övertagit Luth&Rosens EL AB med Ludvigsbergs Mekaniska, Uppsala och dess kylpatent.

Det skulle så dröja till 1933-34 innan det blev en påtaglig förbättring på orderingången.

Hur klarade då en Metallarbetarfamilj sin försörjning under 20-talets kris, när inte samhället gjorde någon större insats?

AK (Arbetslöshetskommissionen) satte igång vägarbeten. Lönen i dessa jobb var låg. AK stadgade att den inte fick överstiga lägsta grovarbetarlönen på den typ av arbete som bedrevs. Metallarbetaren fick bli vägröjare (för de flesta ett ovant jobb) ofta kortare perioder på några månader. Övrig sysselsättning var att plocka bär, samla grenar till ved etc. Det gällde att bli överlevnadskonstnär.

Krisen 1931 var också svår, men det ansågs att den klarades bättre.

Efter valet 1932, då Socialdemokratin ingick den s.k. "kohandeln" och Wigfors kunde genomföra sitt krisprogram, övervanns krisen fortare genom samhällsinsatser.

KONFLIKTER
Den första arbetskonflikten vid STAL gällde kompensation för den, från 1 jan 1920 införda 8-timmarsdagen.

Det hade alltså lagstiftats om att arbetsveckan skulle kortas ner från 52 tim till 48 tim. Arbetarna ville ha ut i lön motsvarande den längre arbetstiden.

Verkstadsklubben hade förhandlat med företaget under längre tid, men då förhandlingarna inte hade gett något resultat, beslutade klubbmötet nära nog enhälligt om strejk. Strejken inleddes den 10 januari, och pågick ca 2 mån.

Strejkmöten hölls regelbundet varannan dag. Eftersom strejken var sanktionerad av förbundet så utgick strejkunderstöd. Detta stöd var per vecka:
- gift arbetare : 18:- + 1:-/barn under 15 år
- ogift arbetare : 16:-
Sammanhållningen och solidariteten sattes på hårda prov, därom vittnar protokollen.
Kritiken mot strejkbrytare var hård. En grupp oorganiserade arbetare som arbetat, ville överlämna insamlade pengar till de strejkande. Klubben vägrade ta emot pengarna.

Det förekom att nöjestillställningar genomfördes till förmån för de strejkande. Biografägaren ex. ställde behållningen av en föreställning till strejkutskottets förfogande.

När överenskommelse mellan arbetarna och företaget uppnåtts blev resultatet att arbetarna fick full kompensation för timlönen.

Senare förhandlingar gav även kompensation för ackorden (sommaren 1920).

Den andra konflikten kom under sista krigsåret (1945) då verkstadsarbetarna i centrala förhandlingar förkastade ett medlingsförslag, efter omröstning. (En majoritet av STAL's medlemmar röstade dock nej till strejk i första omröstningen).

Strejken som var total i hela landet inleddes den 5 februari och avblåstes först den 7 juli.

Förbundets konfliktersättning var 20-30:-/vecka. En så lång strejk frestade mycket hårt på såväl de enskilda medlemmarnas ekonomi, som förbundets kassa.

Lokalt i Finspång ledde strejken till att kommunen införde fri skolmåltid för de strejkandes barn, en verksamhet som ansågs så positiv att den så småningom permanterades för alla barn.

Metallstrejken 1945 gav inte det resultat som man väntat sig. Den gav 8 öre/tim i påökt, efter 5 månaders konflikt.

EFTERKRIGSTIDEN
STAL hade under krigsåren 1939-45 fått ställa om mycket av sin tillverkning för försvarets behov. Exporten av turbiner gick ej att upprätthålla. Här svarvades på nytt kanonrör för luftvärnet, samt flygplansdelar.

Även delar för gengasmotorer var ett objekt. Under sista krigsåren hade STAL i uppdrag att för flygvapnet arbeta fram en svenskbyggd reamotor för flygplan. 1951 var reamotorn "Dovern" klar för luftvärdighetsprov och typprov. Flygvapnet antog dock en engelsk licenstillverkning som ansågs bli billigare.

STAL hade ändå lagt grunden till kommande tillverkning av gasturbiner, med den nya tekniken. Sedan Riksdagen beslutat att satsa på kärnkraften och bygga 12 reaktorer, fick STAL ett stort uppsving, då det krävdes mycket stora turbiner(-70-talet). Den första leveransen gick till Oskarshamn i slutet av 60-talet och var på 465 MW. Senare konstruktioner växte i storlek, medförde större arbetsmaskiner och betydande utbyggnad av nya verkstäder. Nu tillkom Norrmalmsverkstäderna.

Sedan det efter folkomröstningen 1978 stod klart att kärnkraften skulle avvecklas stoppades vidare utbyggnad. Till detta kom varvskrisen med stopp för fartygsturbiner.

STAL stod åter inför en situation med för stor, eller fel, kostym och måste bantas och omstruktureras. För många var det här en smärtsam procedur med förtidspensioneringar som följd.

129 STAL-arbetare fick under åren 1983-84 lämna företaget, men kunde tack vare en fin uppgörelse ändå få full pension. De som blev kvar i företaget har deltagit i en viktig omorganisation, som förhoppningsvis resulterar i trygga jobb för framtiden.

ASEA STAL går in i ett nytt skede från 1988. ASEA har gått samman med ett schweiziskt företag och det nya namnet är ABB-STAL(ABB=ASEA BROWN BOWERI).

Som gamla STAL-are önskar vi företaget en ljus framtid inte minst för Finspångs skull.

Några notiser från åren som gått

1903 Högsta timlön 22 öre.

1903 (17 Maj) Metall bildar eget avdelning i Finspång (enligt traditionen vid gökotta vid Axsätersladen). Möte förtäckt för att undvika ordningsmakt el. arbetsgivare, men även de s.k. "gulingarna".

1909 (13 Nov) Finspångs Mekaniska Verkstads arbetares lasarettsvård- och medicinfond bildas. Denna ombildas senare till STALS arbetares…..

1913 (4 Mars) STAL inviger sin verksamhet i Finspång under ledning av Br. Ljungström.

1914 Första byggetapp startar - Västra Östermalm, Klubben.

1915 (25 April) STAL Verkstadsklubb bildas Första bokslutet redovisar 315 kvartalsavgifter från medlemmarna á 10 öre.

1915 Nu är 350 personer anställda i företaget.

1916 Ägarförändring i företaget. ASEA marjoritetsägare.

1916 Första noterade motsättning verkstadsklubbenföretaget. Facket godkänner ej företagets förslag till skiftuppgörelse. Inga stridsåtgärder noteras dock.

1917 Verkstadsklubben diskuterar framtiden. Förslag om klubbens upphörande avvisas.

1917 Företaget bygger ut, tillbygge stora hallen.

1917 Facket markerar sin ideologiska hållning, även mot idrottsrörelsen. Bojkott mot FIK så länge socialisthataren Boll-Kalle har något med klubben att göra.

1918 Stal - arbetarna hade god betalning med den tidens mått. (ex. timlöner-avtalet från 1918):
Verktygsarbetare högst 93 öre medelvärde 87,8
Ritsare 76
Experimentarbetare 90 88,5
Kontrollarbetare 90 84,5
Maskinarbetare 70 58,8
Filare, uppsättare 85 75,1
Svetsare 65 60,8
Smeder o Plåtslagare 70 66,0
Lindare o elektriker 80 62,3
Ångpanneeldare o grov. 62 54,9
Tillkommer till dessa löner dyrtidstillägg samt ackordstillägg. (av dessa grupper hade ej ackord: verktygsarb, experiment, kontroll, ångpanneeld,).

1918-19 Fortsatt byggande. Bl. a. Affärshuset o Teatern samt Ungkarlshotellen.

1919 Avtalsenlig arbetstidsförkortning från 57 till 52 tim/vecka (Jan 1919).

1919 Införd en lagstiftade 48 - timmarsveckan förhandlas om arbetsscheman och lönekompensation. Verkstadsklubben beslutar begära full kompensation för lönebortfall som blir följden av förkortad arbetstid (19 Nov. 1919).

1920 (3 Jan) Då ingen överenskommelse kunnat nås med företaget beslutar klubben att gå ut i strejk. Strejken varade mellan 10/1-9/3.

1920 (8 Mars) Klubbmöte - besked om uppgörelse. Det nya avtalet innehöll viss lönekompensation. Avtalet innehöll även särskild skrivning om att inga trakasserier fick förekomma, mot de som tagit aktiv del i konflikten. Vid mötet redovisades stort missnöje mot de som ansågs varit strejkbrytare.

1920 (sommaren, hösten) Nya förhandlingar ger löneökningar. Bl. a. förbättrade ackordprislistor.

1920 (sommaren) 2 timmar för varje anställd i övertidsarbete, till förmån för arbetarbarnen i Österrike o Ryssland. (insamling överenskommem LO-SAF). Insamlingen gav 2.646:-.

1920 Dyrtidstillägg tas bort enligt besked från SAF. Dessa var behovsprövade och utgjorde motsvarande ca 12-20 öre/tim. Det motiverades av den snabba prisökningen under krigsåren, samt den spekulationsekonomi som utvecklats. Dessutom hade priserna i handeln minskat och därmed motiverades indragningen.

1920 Folkets Hus - föreningen önskar bygga ett F H i centrum. Stal-klubben styrelse förordar att varje Stal-medlem bidrar till bygget med 100:- att intjänas genom övertidsarbete. Förslaget faller dock på klubben möte till förmån för en mer långsiktig insamling (1:-/vecka) (oklart dock om detta förverkligades) Folkets Hus blev dock färdigbyggt 1923.

1920 (slutet av året) Man börjar ana sämre tider för sysselsättningen. Kritik inom verkstadsklubben mot de som arbetar övertid.

1921 Sämre tider för industrin. Den 3 Januari meddelar verkstadschefen att man tar till arbetsinskränkningar. Gifta arbetare får i första hand stanna. Andra uppmanas att försöka ordna andra jobb.

1921 En stor del av arbetsstyrkan friställes från 11 Januari. För många pågår arbetslösheten till 9 Jan 1923.

1921 Företaget begär lönesänkning med 25%.

1922-23 Verkstadsklubben ligger närmast nere. Inga verksamhetsberättelser finns från dessa år, endast enstaka brev o protokoll.

1922 Facket begär hyressäkning (företaget ägde ju bostäderna och drog hyror direkt på lönen). Företaget anser sig inte kunna sänka.

1923 (24/9) Företaget går med på viss förskjutning av hyrorna, för att underlätta.

1926 Företaget börjar åter annonsera efter extra folk, förutom den gamla arbetsstyrkan, som återanställts.

1928 Kostnadsförändringar har varit ringa under 20-talet. Hyrorna är nu 18:33-20:50. Tillkommer belysning o bränsle 5-8:- Arbetslöner är 1:20-1:25 (inräknat ackord).

1928-29 Ett rykte uppstår att ASEA-ledningen vill flytta STAL till Västerås.

1931 STAL startar även kyltillverkning.

1931 Stor demonstration i Finspång efter arbetsdagens slut, i solidaritet med Åldalsoffren.

1940-talet Åter tillverkas under en period krigsmaterial i Finspång. Nämnas kan: granathylsor, kanonrör, kanonlavetter.

1945 Metall strejkar i hela landet i fem månader (Febr-Juli). Utdelningen i pengar blir låg Fackföreningsrörelsen blir för lång tid framåt mer restriktiv att använda strejk som konfliktvapen.

1945 Strejken innebär att Finspång kommun startar skolmåltid till elever.

1948 Stiftelsen Vallonbygden bildas. Nu följer en period då gamla Östermalm förändras. Under 50- och 60-talet tar Vallonbygden över merparten av Stals gamla bostäder. Många hus rivs eller flyttas. Nya flerfamiljshus byggs på tomterna Östermalm får sitt nuvarande utseende.

1960 Laval-verkstaden i Nacka inköpes och produtionen flyttas till Finspång (flyttning färdig 1962). Företaget ändrar namn till STAL-LAVAL.