Arbetstid och arbetslöner vid Finspångs bruk under 1800-talet

Vid Finspångs styckebruk fanns under slutet av 1800-talet följande industri: masugn med tvenne hyttpipor, varifrån kanongjutning pågick till 1870, då självständigt kanongjuteri byggdes. Vidare mekanisk verkstad, puddings- och Lancashiresmide med räcksmide och valsverk. Gjuteri för maskin och byggnadsgjutgods bedrivet vid sidan av kanongjutning. Där göts även projektiler samt bedrevs en avsevärd konstgjutning av t.ex., statyer, medaljonger, ljuskronor, m.m. samt filigransarbeten i gjutjärn såsom halskedjor, örhängen, fruktskålar, klockställningar, medaljer m.m.

Vid jordbruket som var förenat med alla sysslor för brukets räkning, var alla anställda s.k."butar", ett slags bruksarbetare, som svarade för all körning av kol, malm, järn, virke m.m. Jordbrukets skötsel bestreds av godsets arrendatorer som hade att efter bud utföra allt arbete på åker och äng, såväl manliga som kvinnliga dagsverken, vilkas antal per/år var bestämda. I kontrakten med arrendatorerna, bönder eller torpare. Dagsverkarna som de kallades, var utrustade med matsäck för en hel vecka, samt logerade i stall och ladugårdar sommartiden, den kallare årstiden i dagsverkstugan.

Arbetstiden var för alla dagsarbetare :12 timmar med början kl. halv 6 på morgonen. För butarna började arbetet kl.04.oo med rykt och utfodring av djuren. Kl. halv 8 var det frukost och klockan 12-13.oo middag samt slut på dagsverket kl. 19.00 på kvällen med en kort kafferast kl. halv 4. Arbetstiden ringdes in och ut med ringklocka ( nu i Risinge museum), som hördes över hela Finspång även ute på åker och äng.

I hytta, smedjor och valsverk var skiftgång, med 12 timmar i varje skift i hytta med ombyte kl. 12.oo på dagen och 24.oo på natten. Detta var blåsningsdygn. Kanondygn var tiden mellan utslagen vid kanongjutningen och sammanföll aldrig med visst klockslag, beroende på "gången" i masugnen, ty oftast blåstes båda hyttpiporna parallellt för att erhålla största möjliga kvantitet järn till kanonerna. Gjutare och gropkarlar fick rätta sin arbetstid därefter. De vilade därför i den sk: motstugan.

I smedjor och valsverk var 8- timmars skift, med början söndag kväll kl.18.oo och slut lördag kväll samma tid, eller hela veckan. Puddings och smältsmeder gjorde sina vissa smältor, vartefter annat skiftlag väcktes i god tid innan sista smältan var färdig.

År 1875 avkortades arbetstiden under lördagar, med en timme och slutade kl.18.oo Den 1 juli 1897 avkortades arbetstiden till 10 timmar med början kl. 06,15 f.m., frukost kl.08-08,45, middag kl.12.oo-13.oo och kl.18.oo e m . slut. Då fick skiftarbetarna i valsverk och smedjor sin arbetstid avkortad på så sätt, att första skiftet började kl.06.oo f.m. måndag och slutade kl. 18.oo e.m. lördag. Malmläggare, rostdrängar, kolskjutare, uppsättare, malmkrossare, hyttdrängar och masmästaren arbetade året runt, när inte masugnen ställdes om efter nedblåsningen.

I lancashiresmedjan var det 2 mästare och 4 drängar om varje härd. Mästaren hade drängarna i eget kosthåll, men avlöningen utgick från brukskontoret efter uppgjord årslön med städsel av mästaren. För överkol och överjärn, inbesparade efter vissa beräkningsgrunder, tillföll endast mästaren av de insparade beloppen. På söndagen turades mästaren om med en dräng som hjälp att ställa härden innan skiftet började kl. 18.oo på kvällen, alltså pågick söndagsarbete varannan vecka för mästare och dräng- två hos varje mästare.

Kosthållet beräknades till 60 öre pr. dag. 1870, 75 öre 1880 och 1890-1900. Mästaren hade 1á och 2ā kor som under sommaren betades i brukets skogar. Vinterfoder bärgad mest i sjön samt i sk. täppor, åkerlappar i skogskanterna, som var och en hade sina ägare och av de uppodlats. Fri vedbrand åtnjöts 1875. Därefter betalades ribbved med 3 kr. per famn om 3 alnar samt bastuved med 4 kr. samma mått. Fri sjukvård och medicin samt bostad hade alla , man, hustru och barn år 1909.

Kanongjutaren och några kanonsvarvare hade i likhet med mästarsmeden förmånen av kofoder. Gjutmästaren och masmästaren, samverkmästaren hade tvenne kofoder. Verkmästarens närmaste befäl "underverkmästaren". Masmästaren hade över sig "hyttnotarien", en bergskolebildad man.

Förutom årslöner fanns även "centerlöner", ett slags tantiem, som utgick till gjutmästaren och masmästaren . Ingenjör anställdes först på 1800- talet i Finspång. I kanongjuteriet var anställda förutom gjutarna tidigare nämnda gropkarlar, vilkas uppgift var att ösa opp formsand kring de gjutna glödande kanonerna, ett synnerligen varmt strävsamt arbete.

Förutom sin sk. Penning hade de en kappe malt vecka från bruket till svagdricka, säd och salt sill såldes genom bruket från magasin av tjänsteman kallad straffare. Denne hade även början av 1800- talet hand om brännvinsförsäljningen från brukets magasin. Priset på dessa produkter låg lägre än i öppna marknaden. All säd odlades, skördades och förmaldes i brukets egna kvarn. Endast verkmästaren, gjutmästaren och masmästare hade förutom sitt kofoder även vissa kannor fri mjölk, samt potatisland. Även de ogifta bokhållarna hade mjölk och potatisland, deras jordlappar heter ännu idag "bokhållartäpporna".

Ända till 1881 hade bruket egen fattigvård, den sk: "spetaln". I den inrymdes 10 ā 12 gamla bruksarbetare med dess hustrur. De utspisades enligt fastställd plan. I detta hus, vars rätta namn var hospital, var till 1876 inrymda även brukets skola samt sjukstuga med bruksläkare.

Ett flertal av hyttarbetarna samt kanonsvarvarna hade torp med fastställt arrende i dagsverken, som utfördes av någon vuxen son eller städslad dräng. Dagsverken, som fullgjordes vid jordbruket, varierade med 3 ā 4 dagar i veckan, beroende på torpets beskaffenhet. Överdragsverken betalades med 50 öre om dagen. Gjutare och smeder samt butarna hade aldrig torp utan bodde på bruket.

Före 1860 utgick även spånad av lin och ull av kvinnlig arbetskraft från torpen. Vävnad däremot utfördes av bruksägarens egna tjänare. Bruksskräddare och bruksskomakare fanns, vilka bodde i ett av dom uppfört hus, vartill material tillhandahållits av bruket.

Husagan tillämpades inte efter 1870. Den sista som fick smaka daggen på Finspångs brukskontor av bruksägaren själv, var en ung "bute", som skulle rida med brev, i vars sigill en fjäder var fastsatt. Han stannade vid en gästgivargård och söp sig stupfull. Hästen, ett ungt djur, kastade av den beskänkte ryttaren och sprang hem till Finspång utan honom. Dagen efter kom buten hem utan häst och utan brev. Rannsakan, dom och straff ställdes omedelbart och var så pass kraftig, att den unge brottslingen var nära att mista förståndet. Bruksägaren lovade, att det var den sista gången husaga tillämpades i Finspång, och han höll ord även i det hänseendet.

Bruksägaren höll egen sparbanks verksamhet till 1884. Insättningarna var begränsade till minst 25 öre i månaden och 1 kr. högst. Räntefoten var 5 %. Hammarsmeden Adolf Björn hade då- 1884 - ett par tusen kronor, kanongjutaren Isak Qvarfordt närapå lika mycket.

Finspångs arbetares sjuklåda- sjukkassa-började 1840. Stiftare var brukspredikanten Hjertzell. Styckebruket bidrog med 100 riksdaler, sedermera kronor årligen. Månadsavgiften var 25 öre och sjukersättningen lika mycket om dagen.

Till 1880 hade varje arbetare motbok, i vilken avlöningen infördes och avdrag för skatter, sjuklåda, m. m. gjordes. Avräkning och bokslut verkställdes årligen vid nyårstiden. Efter 1880 infördes månadsavlöning med förskott i mitten av månaden. Avlöningen utdelades då i numrerade plåtaskar. Efter 1905 utdelades avlöning varannan vecka och då i papperspåsar, emedan plåtaskarna i alltför stor utsträckning användes som snusdosor. Hur var det med de ekonomiska betingelserna för bruksbefolkningen vid Finspång för 100 år och för 50 år sedan? Några exempel belyser dessa förhållanden här nedan.

Masmästaren Peter Hallberg hade år 1845 en årslön av 461 riksdaler, 45 skilling och hans kollega G. A. Karlsson hade år 1890 en årsinkomst av 1050 kr. En del naturaförmåner ingick också i båda fallen. Gjutmästaren Peter Wiggström kom år 1825 upp till en inkomst av 504 riksdaler, 32 skilling och 7 rundstycken, varav han hos bruket erhållit till nedsatt pris på vissa varor såsom säd, sill, brännvin m.m. för 327 riksdaler och 7 rundstycken. Hans årliga uttag av bl.a.: brännvin hos bruket var ca: 40 kannor ā 1 riksdaler. Härtill kom naturaförmåner av kofoder m.m. Wiggströms efterträdare, gjutmästaren och konstgjutaren Johan Frederik Mertens hade år 1850 i årslön 1200 riksdaler samt dessutom kofoder, mjölk m.m. i naturaförmån. Dennes efterträdare Carl Gustaf Qvarfordt hade år 1890 en årslön av 2000 kr. jämte kofoder, ved, mjölk m.m.

Hyttdrängarna Gustaf Bergström och Peter Olsson i Stenviken hade år 1845 en årsinkomst av respektive 300 riksdaler, 30 skilling och 231 riksdaler, 10 shilling. den senare hade vissa förmåner från torpet Stenviken. År 1890 hade hyttdrängarna Gustaf Fredriksson och J. Andersson en årsförtjänst av ca: 700 kr. med naturaförmån endast var fri bostad. Kofoder var då försvunnet och ladugårdarna nedrivna.

Flera exempel kunde vara att andra de nu nämnda äro endast stickprov. Om man sedan går till ståndspersonerna så finns borgmästaren Delof Odelstierna år 1825 hade en årslön av 1500 riksdaler i kontanter, men sedan tillkom en hel mängd naturaalster av särskilt värdefullt slag, varför hans totala inkomst uppgick till 3790 riksdaler, 22 skillingar.

Blygsammare inkomst hade bruksläkaren Carl Lundberg, vars inkomst uppgår till 1248 riksdaler, 34 skilling och 6 rundstycken, varav årslöner utgör kontant 600 riksdaler.

Brukspredikanten Johan Baptist Haglunds lön var inte stor heller. Den utgjorde kontant 300 riksdaler men han åtnjöt kosthåll hos sin husbonde greve af Wetterstedt, vilket beräknades till 200 riksdaler om året. Bokhållarna hade varierande löner, mellan 300- 500 riksdaler, fritt kosthåll erhölls i vissa fall, där icke naturaförmåner utgick till befattningshavaren, slutligen kan tilläggas att bruksägarna själva, greven och excellensen af Wetterstedt och hovmarskalken baron Gerard De Geer, enligt en av kyrkoherde K.G. Widelius i Klockrike förebragt utredning, båda vardera hade en inkomst av respektive 48 730 riksdaler 4 skilling och 1 (?) rundstycke och 58 770 riksdaler och 3 skillingar.

De skulle visserligen bestrida skilda legat och utfästelser . Med Dr Lundbergs årsinkomst var likväl verkligen blygsam, vilket han också framhöll för sin vän och kollega Onkel Adam- även bruksläkare i Finspång på 1800-talet: