Risinge församling 1849 -1949

Text från Risinge kyrka 1849 - 1949, E. Ramsten
Bild: Projektet

Risinge Nya kyrka

Några kilometer före Finspångs nuvarande tätort, vid avtagsvägen till Risinge, reser sig den vackra vita kyrka som bär namnet Risinge Nya kyrka. Den uppfördes under åren 1845 - 1849. Den 30 september 1849 invigdes denna kyrka, som av sin samtid ansågs som "en ibland de skönaste i vårt land". Den är uppförd i bysantinsk stil och byggd i korsform med trappgavlar. De rundbågiga valven uppbärs av 28 pelare. Tornet har medeltida dekorationsdetaljer. Kyrkan rymmer i sin helhet mer än tvåtusen åhörare. Dagen för invigningen av kyrkan invigdes även nya kyrkogården samt installerades församlingens nye kyrkoherde A.A. Arvedsson, som redan tjänstgjort två år. En provisorisk orgel fanns på plats vid invigningen. En orgelfond var bildad, till vilka bidrag från församlingen och brukspatron Reder samlats. Till denna fond avsattes också, medel vilka inflöt som hundskatt, tre riksdaler silvermynt per hund.

1852 - 1853 installerades ett tornur bekostat av överste Ahlström och brukspatron von Leesen i Norrköping.

Restaureringsarbeten

Under åren företogs en hel del nödvändiga restaureringsarbeten, varav några kan nämnas nedan.

1861 inskaffades en ny altarduk av Gutta Percha tyg.
1868 ansågs nytt orgelverk av nöden och
1870 fanns detta på plats. Den nya orgeln hade 18 stämmor.
1877 införskaffades en uppvärmningsanordning till kyrkan - Gurneys ugnar - vilka tjänstgjorde tills de byttes ut efter tjugo år, då en ny värmeapparat installerades. Vid beslut om installation av Gurneys ugnar diskuterades ärendet grundligt av kyrkostämman, eftersom man hade betänkligheter mot kostnaden som beräknades till 2.612:70. Kyrkoherde Cassel framlade då sin syn, att installationen vore barmhärtig mot de fattiga, som många gånger har stora svårigheter att skydda sig mot kölden i kyrkan. Själv skulle han bidra med 150:- om man beslutade att skaffa Gurneys ugnar.
1900, på våren installerades de nya värmeapparaterna och
1902 var övriga restaureringsarbeten i vilka dekorations- och målningsarbeten, utförda av dekorationsmålare W. Berg Stockholm, färdiga varefter kyrkan återinvigdes.
1913 - 1914 gjordes en serie reparationer av kullager och vinkelaxlar till kyrkans klockor.
1915 gjordes omfattande reparation av kyrkans yttre, då tornet delvis omtäcktes och taket i övrigt erhöll nödvändig tillsyn och omströks. Kyrkan blev även avfärgad.
1922 gjordes förbättringar av kyrkans ytterväggar, en del av dess inre plus att den gamla åskledaren sattes i stånd.
1929 reparerades kyrkans tak för 4.000:-.
1930 placerades även det gamla altarskåpet i sidoskeppet på ett av tegel uppmurat och med en brun kalkstenshäll täckt altare. Altarskåpet hade tidigare funnits med på utställning och tilldragit sig uppmärksamhet för sin skönhet.
Omtäckning av kyrkotaket med kopparplåt planerades att utföras 1935. Då detta var ett mycket kostsamt företag bereddes enskilda församlingsbor att lämna bidrag till kopparplåtar à 10:- st. Givarna skulle finnas på särskild förteckning. Hela arbetet kostade 60.000:- och all koppar levererades av Finspångs Metallverks AB. Plåtarbetena kostade 16.775:- och utfördes av G. Wedberg och B. Enquist, Finspång.
1936 var det så åter dags att hitta en bättre lösning på värmefrågan.
1945 installerades elektrisk ringning och en ombyggnad av orgeln utfördes 1947.

Kyrkogården

Vid invigningen 1849 var kyrkogården inte färdig att tas i bruk. Under åren 1850 - 1869 skedde stora arbeten med fyllning samt med plantering av träd. Bl.a. planterades träd parallellt med ringmuren. Bland givare av träd märks överstelöjtnant C. Ahlström på Stjernvik samt brukspatron Bergwall, även denne Stjernvik.

Ett stående problem under de sista hundra åren synes ha varit, hur man mest ändamålsenligt skulle kunna lösa frågan om vidgat utrymme till begravningsplats, eftersom man befarade att den nuvarande snart skulle vara otillräcklig. Förslag väcktes att inköpa mark från Stjernvik för kommande utvidgning, dels anskaffa begravningsplats i Finspång. Det senare förslaget bifölls och brukspatron Ekman erbjöd sig att själv bekosta anläggningen.

1886 gjordes planering och indelning av kyrkogården. Den planerade begravningsplatsen i Finspång blev inte åtgärdad. Ärendet togs åter upp 1914 efter det att gamla kyrkogården måst tas i bruk för linjegravar. Hösten 1916 skedde invigning av ny kyrkogård söder och sydost om kyrkan. Till denna var mark dels skänkt av konsul O. Brynolf, Stjernvik dels också inköpt.

Redan i oktober 1917 framfördes frågan på nytt om begravningsplats i Finspång. Under årens lopp tillsattes kommittéer som bearbetade frågan. 1935 kom saken på tal igen och kyrkorådet ställde 1937 medel till förfogande för anläggande av krematorium. Mark för detta ändamål inköptes norr om kyrkan, 1,400 kvm, och arkitekt J. Dahl från Tranås anlitades. Fortsatt behov av begravningsplatser fanns dock och 1940 inköptes från Stjernvik ett område om 6,800kvm norr om kyrkan.

1946 igångsattes en ny utredning till vilket medel anslogs. Även behovet av krematorium anslogs. I juli 1907 invigdes ett gravkapell som ligger på en bergkulle norr om ringmuren. Marken till denna skänktes av konsul O. Brynolf på Stjernvik och till det nya kapellet skänktes en orgel av brukspatron Hugo Ekelund på Ysunda.

Kyrkans inventarier

Risinge kyrkas inventarier, som till en del är hämtade från Gamla kyrkan och därmed från äldre tid och till en del härstammar från det sista århundradet, är alla av stort värde och intresse.

Bland dessa kan nämnas Altarskåpet, ett sengotiskt arbete, vars mittparti framställer jungfru Marias kröning. På sidorna avbildas de tolv apostlarna. Baksidan av flyglarna är försedda med vackra målningar från samma tid, vilka troligen härstammar från kopparstick av Martin Schongauer (död 1491). Altarskåpet restaurerades 1930 och uppsattes följande år på ett av tegel murat altare i södra sidoskeppet.

Altartavlan, som framställer Jesu bergspredikan, målades 1809 av den inom församlingen bosatte konstnären Pehr Hörberg samt uppsattes på sin plats vid den nya kyrkans tillkomst år 1849. Dopfunten, kommer även den från gamla kyrkan. Den är gjord av driven mässing och har "anno 1659" förärats som gåva till Risinge kyrka av Wälb. Herren Louis de Geer. Två dopskålar finns, den ena av mässing med okänd ålder, den andra av silver och skänkt är 1662 av Måns Gunnarsson i Sätra.

Ett krucifix av malm, avbildar nattvarden i relief på sin sockel. Detta skänktes 1828 av konstgjutaren C. J. F. Mertens, som vid denna tid var verksam i Finspång. Kyrksilvret i Risinge kyrka äger i allmänhet ingen anmärkningsvärt hög ålder. Gustaf Vasas konfiskering av stiftets kyrkor, men också sammansmältning av olika silverföremål vid nyanskaffning är anledningar.

Kalken och patenen är båda från 1849. Kyrkan äger även två sockenbudstyg av silver, varav det äldre, sannolikt skänkt 1656, har sexpassformad fot med uppstigande kant med genombruten fyrpassornering. På foten är fastlött krucifix med graverat Utters och Oxes vapen. Det yngre sockenbudstyget bär årtalet 1758. I kyrkans ägo finns också tre vinkannor, den äldsta av silver och invändigt förgylld. Den andra kannan från 1849, är även den förgylld och överlämnades som gåva. Den tredje är av tenn. Oblatasken är likaså av silver, cylindrisk och försedd med drivna och punsade blomornament samt runt locket driven lagerkrans. Den är från tiden omkring 1700 och sannolikt skänkt i testamente efter prosten Erik Phoenix, död år 1696.

Brudkronan är av förgyllt silver. Kyrkan ägde tidigare två kronor vilka båda omgjordes år 1745 av silversmeden Anders Limnell. Den ena såldes dock 1837.

Sex ljuskronor av förgyllt järn inköptes till kyrkans invigning 1849 av församlingen och betalades åren 1851 - 1853. Kyrkan äger dessutom fyra äldre, värdefylla kronor, av vilka den största är av malm med tio pipor. Den skänktes år 1659, sannolikt av Sahl. Leonhard Goffin på Finspång. Den andra malmkronan, som är avsedd för sex ljus, överlämnades till kyrkan vid 1600-talets slut. Den tredje, avsedd för åtta ljus, testamenterades till kyrkan efter befallningsman Erick Andersson i Lundby år 1703 och den fjärde som är av mässing och avsedd för 24 ljus i tre kransar inköptes 1756 på församlingens bekostnad.

Ljusstakar, två par, från 1676, vilka är särskilt värdefulla och försedda med graverat dubbelvapen "Utter och Oxe". Ytterligare två par gavs 1703 och äldre par från 1667 har konstaterats.

Textilier. Fyra mässkrudar och ett antependium. Skrudarna är dels av svart sammet med silvergaloner från 1800-talets början, dels en mörkviolett med guldornering från 1900-talets början, dels en av vit sidenbrokad. En äldre skrud, mönstrad i rött på gul botten finns även.1940 inköptes kyrkans antependium av vit sidenbrokad. En grön kollekthåv inköptes senare. Ett kalkkläde skänktes 1941 av grosshandlare Erik Hellquist, Norrköping, samt en dopdräkt från Lotorps kyrkokrets 1948.

Båda kyrkklockorna är äldre än den nya kyrkan. Storklockan är från 1500-talet, omgöts 1682 eftersom den gått sönder. Lillklockan torde vara av samma ålder och den blev omgjuten på grund av sprickor, 1715. En ny omgjutning företogs 1842.

Av den gamla kyrkans inventarier skall endast nämnas Madonnaskåpet, som framställer Jungfru Maria med barnet. I koret är ett triumfkrucifix, antagligen från 1300-talet, upphängt.

Under det sekel som gått sedan Nya kyrkan byggdes, har Risinge församling firat gudstjänst i den nya kyrkan. Dess tinne pekar uppåt mot den himmel, som skulle vara målet för envar.

Det kyrkliga livet

Under förra hälften av 1800-talet drog starka andliga rörelser fram över vårt land. Dessa var närmast av pietistiskt och herrnhutiskt ursprung. Dessa rörelser hade sin största utbredning i södra och norra Sverige, men utövade även stort inflytande inom Linköpings stift. Olika faktorer medverkade givetvis till de andliga rörelsernas framgång. De upplysta kyrkomännens toleransidéer är i detta sammanhang en omständighet av största betydelse, eftersom de gav efter för tidens fria anda och i många fall även omfattade dessa idéer. Icke minst gällde detta om stiftsledningen i Linköping. Östergötland hade nämligen ett stadgat anseende som en upplyst bygd, trots tidens konventikelplakat, som förbjöd sammankomster av detta slag.

Frireligiösa väckelserörelser uppstod därför på många håll i bygden, av vilka många har stor omfattning än i denna dag. Prästerna var under denna tid inte overksamma utan försökte genom sina gudstjänster "predika, lära och förmana". Till gudstjänsten hörde predikoförhör som utbyggdes till bibelförklaringar. Dessa hölls ute i församlingen och var av stort intresse. Man införde även roteförhör, till vilka i synnerhet ungdomen var skyldig att infinna sig, men även föräldrarna deltog ofta. Församlingen var indelad i sexton rotar. Husförhör, som hade till syfte att ute i hemmen dels meddela kunskap, dels ge möjlighet till kontroll av församlingsbornas kristendomskunskap, hölls. Något som ansågs av stor vikt var nattvardsförhören, eftersom man ansåg att folkskolan hade skadat familjelivet.

1852 fick församlingen av domkapitlet en förfrågan, ifall det vore lämpligt att dela Risinge i två pastorat, vilket dock avböjdes, bl. a. med hänvändelse till att själavården inte tycktes påkalla detta samt att en relativt ny och rymlig kyrka för församlingen fanns. Sedermera indelades församlingen i 38 rotar som avskaffades någon gång på 1880-talet, och som ett led i denna verksamhet kan nämnas att såväl sockenstugan som församlingens skolor uppläts för andliga sammankomster, som dock hörde hemma i läsarkretsarna. Under 1860-talet vaknade ett stort intresse för missionen, vilka medförde att medel insamlades för mission och att missionspredikningar hölls.

En ur administrativ synpunkt viktig förändring skedde, då den gamla sockenstämman, där församlingens alla angelägenheter avgjorts, avlöstes av den genom kommunallagarna år 1862 införda kyrkostämman. Därmed upphörde en tradition med medeltida anor. Den sista sockenstämman hölls i Risinge den 2/11 1862 och den första kyrkostämman den 25/1 1863. Fortfarande var kyrkoherden självskriven ordförande i stämman, men samtidigt hade också kommunalstämma införts, till vilken de s. k. kommunala ärendena till största delen överfördes. Kommunalstämmans förste ordförande blev brukspatron Carl Ekman, och som första ärende på den nya kyrkostämmans dagordning stod val av kyrko- och skolråd. Kyrkoherdens självskrivenhet som ordförande upphörde, i att man 1932 införde kyrkofullmäktige, en grupp om 30 ledamöter.

På 1880-talet var utvandringen till Amerika stor i Risinge församling, vilket enligt uppgifter dock inte har religiösa orsaker. En kyrkoherde med stor betydelse för församlingen var Johannes Neander som kom till församlingen 1888. Han anordnade årligen i augusti ett större missionsmöte med predikan, föredrag, sång och diskussion. Vid dessa missionsmöten ägde nattvardsgång rum och såväl denna som missionsmötet var välbesökta. Neander tog även initiativ till bildandet av en kyrkokör och han var mycket nitisk då det gällde arbetet för folknykterheten.

Mot slutet av 1890-talet var de odöpta barnens antal stort och orsaken härtill antogs vara baptistiska åsikter hos föräldrarna. Av åtskilligt att döma syntes en viss andlig klimatförsämring ha inträtt i församlingen under 1890-talet och många gånger en kyrkofientlig inställning inom densamma. Vid prästens predikoresor i församlingen "förmärktes mycken begärlighet efter och tacksamhet för det predikade ordet", och de regelbundet förekommande bibelförklaringarna i hemmen, skolhusen och bönhusen hade ett stort åhörarantal. Söndagsskolor startades även, ledda av prästerna såväl som brukspredikanten i Finspång.

Nyårsaftonen 1899 hölls här liksom i stiftet i övrigt särskild gudstjänst med anledning av det nya århundradets inbrott. Förutom högmässa hölls kl. ½11 em. en särskild midnattsgudstjänst.

1911 tillsattes en särskild barnavårdsnämnd, vilken skulle övertaga en del av de uppgifter som förut åvilat kyrkorådet. Tre år senare tillsattes en styrelse för att ordna ett skolbibliotek inom församlingen.

Det kyrkliga arbetet har alltid haft sin självklara tyngdpunkt i den söndagliga gudstjänsten. Som tidigare nämnts har därtill slutit sig åtskilliga andra former av kyrklig verksamhet och undervisning. Under de sista årtiondena har även församlingsveckor anordnats och icke att förglömma de speciella organisationer, vilka effektiviserat arbetet.

Bland dessa kan nämnas Kyrkobrödrakåren, 1934, som bl.a. anordnade offentliga föredrag. Ett annat område är de olika former för ungdomsarbete som Risinge kyrkliga ungdomsförening fr.o.m. 1911 försökte få in ungdomar på. Söndagsskolverksamheten upptogs i början av 1920-talet.

Åtskilligt mer kan erinras om, då det gäller det andliga och kyrkliga livet i Risinge under det sista seklet. De drag, som här återgetts ger endast en ofullständig bild av, hur den andliga verkligheten upplevts. Men så mycket torde dock ha visats, att det är ett rikt förpliktande arv, som överlämnats åt det nutida Risinge och vår samtid.