Vårreveljen

Utdrag ur Toner i bruksbygd / Finspång under ett sekel i anslutning till blåsmusikens 100 år.

I tillgängliga tidningsklipp föreligger mycket skiljaktiga påståenden om när och hur vårreveljtraditionen infördes i Finspång. Det nämnes om "tvenne bröder Söderbäck" som satte igång revelj-blåsandet 1884, om att var deras broder Waldemar Nahnfeldt som tillsammans med dem, varav den ena hette Reinhold, började 1885, samt att revelj i Finspång är" - en tradition som daterar sig till 1905".

På en sida i den äldsta tillgängliga kassaboken finns ett 15-tal namnteckningar som torde ha tillkommit i slutet av 1880-talet. Där återfinns som första namn Aug. Söderbäck och sedan längre ned Axel Söderbäck samt A. W. Nahnfelt. Någon Reinhold Söderbäck syns inte bland namnteckningarna. Enligt samstämmiga uppgifter var August Söderbäck, Axel Söderbäck och Waldemar Nahnfelt bröder. Och tämligen säkert har det ansetts att de tre stod bakom tillkomsten av vårreveljen. Inspirationen uppgives ha kommit från Skarpskyttemusikkåren i Eskilstuna där alla tre sägs ha varit verksamma. Frans Dahlqvist har i de tre ortstidningarna i april 1945 berättat att det sattes fart på "den nära döende brukkårens musikliv" och en åtgärderna var att introducera reveljen som först ordnades 1884. Av kassaboken att döma var 1885 det "nära döende"-året. Då finns varken inkomster eller utgifter antecknade medan det däremot åren före och efter tydligen var livlig verksamhet.

Efter det att vi noterat dessa skiljaktiga uppgifter ur olika tidningar och konstaterat därmed sammanhängande andra teorier ville vi försöka få tag på något klarare besked. Och genom tillmötesgående av kyrkoherde Gösta Envall samt personalen på Risinge pastorexpedition fick vi tillfälle att ta del av vad födelse-, husförhörs- och flyttningsböcker i Risinge församling hade att förtälja i saken. Och av dessa böcker under åren från 1860 till 1890 framgick det beträffande vårreveljen i Finspång - mönstret till den kommit från Eskilstuna - att premiären var sannolikt 1887 och med säkerhet att de "tvenne bröder Söderbäck" från Eskilstuna varit en och samma person, nämligen Waldemar Nahnfelt. Så här ligger det till:

Vällaren Per-Erik Söderbeck och hans hustru Gustafva, född Nahnfelt, hade flera barn däribland Adolf Reinhold, född 1864, som for till Eskilstuna 1882 och inte återkom till Risinge, åtminstone inte före 1890. Sonen August Waldemar var född 1867 och for till Eskilstuna i november 1884. Han återkom till Risinge den 7 augusti 1886 och tog sig sedan sin moders flicknamn som i kyrkoboken skrivits Nanfeldt men av honom själv Nahnflet. Sonen Axel Herbert var född 1872 och bodde kvar i Risinge åtminstone fram till 1890.

Eftersom Aug. Söderbäck alltså A. W: Nahnfelt, inte återkom från Eskilstuna förrän i augusti 1886 blev det tydligen inte någon vårrevelj i Eskilstuna för hans del förrän 1887. Men det är ju sannolikt att han då hade sin 15-årige broder Axel med sig och därigenom finns de i alla fall täckning för påståendet om att det var "tvenne bröder Söderbäck". Att Axel Söderbäck var med i Finspångs musikförening 1890, där hans broder Waldemar då var ledare, finns styrkt i daterad bild och i den äldsta tillgängliga kassaboken finns efter en datering den 29/8 89, längst ner på en sida, på den följande sidan namnteckningen A. H. Söderbäck.

Att Waldemar Nahnfelt stod i ledningen för bruksmusiken under 1880-1890-talen har omvittnats och styrkts. Och redan på den tiden fick man känna på en viss konkurrens. Simon Forsberg har berättat vad hans moder i sin tur berättade för honom och denna skildring har styrkt av ett par andra personer i 80-85-årsåldern, som kontaktats under arbetet med denna historik.

Ljusens bröder framträdde. Det råder något delade meningar om deras syfte var att verkligen ge vårrevelj eller bara ställa till oreda. Kanske var de släkt med Nattens bröder som i början av 1890-talet ställde till med så pass mycket ofog i Finspång att de fick svara för sina bravader inför Finspånga läns häradsrätt i Hällestad. I så fall torde främsta syftet har varit att retas med den verkliga bruksmusiken. Och på så vis kom Lotorp att bli väckt av bruksmusikens toner i stället.

Det berättas att det skulle vara hemligt vid vilken tid som reveljmusiken skulle börja och vilken väg den skulle gå. Men Ljusens bröder lyckades komma först upp ur sängarna och gick före de andra med sina instrument som bestod av diverse saker som det gick bara att föra oljud med, plåtburkar, bleckpipor och fioler till exempel. Musikanterna var utklädda och en del av dem kunde inte betecknas som nyktra. Det var sammanlagt en 20-tal Ljusens bröder. Waldemar Nahnfelt ilsknade till över denna konkurrens och över den musik som bröder presterade.

- Nej, fy tusan pojkar, vi går åt Lotorp, sade Nahnfelt och så blev det.

En konkurrens av mera jämbördigt slag fick Finspångs musikförening 1905 då även sextetten Klippa började blåsa revelj. Från 1916 räknas medverkan av Brödrasextetten och Frälsningsarméns hornmusikkår men flera av deras medlemmar har under många tidigare år deltagit i denna vårtradition på morgonen, sista söndagen i april månad. Och under bruksmusikens stilleståndsperioder 1924-1927 och 1931-1938 var det främst Brödrasextetten och Frälsningsarméns hornmusikkår som fick svara för att traditionen uppehölls. Men då medverkade i dessa kårer veteraner från den vilande bruksmusiken som under livaktighetsperioden 1928-1931 påstås ha kallats Finspångs bruksorkester. Först 1945 kom Finspångs blåsorkester samt de båda förenade musikkårerna Brödrasextetten och Frälsningsarméns hornmusikkår kommit bra överens i reveljblåsandet och växelvis spelat på var sin sida om ån med gemensam start utanför Finspångs slott klockan fem på mornarna. Växlingsordningen öster respektive väster sida om Finspångsån inleddes med lottning 1947. Men 1954 och 1955 var det delade meningar om hur snart man borde stiga upp denna söndagsmorgon. Och det resulterade i att blåsorkestern sida blev väckt av musiken något senare än den andra sidan ån dessa år. Och eftersom det gällde två år och växelvisordningen tillämpades jämnade det ut sig mellan den östra och den västra sidan av köpingens centralort.

Denna centralort ökar snabbt år från år vilket gör att reveljblåsarnas morgonvandring blivit längre genom åren. Intresset för denna tradition är stor bland allmänheten och vid 1960-talets början väntar man på blåsmusikanternas morgonbesök uppe på Sjöviks branter och hälsar dem välkomna vid Storängsgården, ute på Viggestorp samt i Kraftkärrsområdet. Alla önskemål är det inte möjligt att tillmötesgå i dessa fall ty vårreveljen tar både tid och krafter för såväl blåsare som trumslagare. Och inte underligt att det behövs mycket kaffe vilket också brukar bjudas i riklig mängd, på traditionella ställen i serveringar och hos enskilda. Vårreveljen får inte hindras av vädrets makter så det är bäst hålla kaffepannan varm oavsett om det är en solig morgon eller om regn, snö och kyla gör sig mest gällande. Och bland de enskilda kaffebjudarna är det välförtjänt att i detta sammanhang nämna makarna Evelin och Carl Kratz för en många gånger omvittnad lång och trogen tjänst med kaffepanna i Tråddraget och Spettaln. Två av deras tolv barn har också blivit aktiva blåsmusiker. Nils svarar för symbalerna och Allan för bastrumman i Finspångs blåsorkester. På Finspångs lasarett har det också blivit tradition att det bjuds på kaffe reveljmorgonen.

Reveljdagens kväll har under några år förekommit tapto och i flera år ordnades detta gemensamt av alla medverkande kårer i reveljen. Under de senaste åren av 1950 har det emellertid endast varit Brödrasextetten och Frälsningsarmén hornmusikkår som gemensamt svarat för taptot. Simon Forsberg har berättat att man också ordna tapto i och med att metallarbetare Sigge Karlsson kom till Finspång. Han hade en tid arbetat i Trollhättan och det var en sed där som han tog med sig hem till Finspång där han enligt en annan uppgift först blev verksam i bruksmusiken 1912.