Finspongs handelsförening

Redaktionen har i Risinge Hembygdsförenings gömmor hittat en minnesskrift
"i anledning av Finspongs handelsförenings 25-åriga tillvaro".

Finspång blev genom sitt läge mellan Norrköping, kuststaden och bergslagsbygden en genomfartsort där handelsfarorna bytte fordon, då järnet och träet vandrade nedåt och förnödenheterna uppåt landet. Det dröjde ganska länge innan en verklig handel startade i Finspång. Finspongs styckebruk försåg sina anställda med vad de ansåg behöva. Övriga varor som bruksbefolkningen ev. önskade anskaffades från Norrköping - per båt om sommaren eller på landsvägen med hjälp av butarna (brukets hästkörare), ibland med bistånd från någon bonde som hade ärende in till "stan".

Finspong fick ordnad handel först när herr Lind - på brukspatron Ekmans uppdrag öppnade handel i mjölnarbranschen. Lokalen behövdes dock snart för annat ändamål och handelsboden flyttades i början av 1870 till ett för ändamålet uppfört hus. De första affärsinnehavarna i Finspång klarade inte sin uppgift så väl och bruksägaren erbjöd då kassören vid Styckebruket, S Hagelstein att driva affären för egen räkning och på egen risk. Samtidigt bildades av några intresserade Risingebor ett handelsaktiebolag med lokal vid Ölstad, där handel bedrevs några år till dess man gjorde konkurs. Finspångs samhälle växte och utvecklades och befolkningen och bruksledning ställde krav på den nu monopoliserade handeln. Man krävde förnyelse. AB Finspongs Styckebruk som då var ägare till affärslokalerna i Finspång och Lotorp beslöt att brukshandeln inte skulle bedrivas av enskild person då Hagelstein ville lämna affärerna.

Man beslöt att handelsverksamheten skulle drivas av en förening och några kraftfulla tjänstemän, bl a ing. Knut Saxenberg, uppmanades att väcka folks intresse för en sådan. Efter flertalet förmöten kallades den 8 maj 1897 för saken intresserade till sammanträde i folkskolan i och för bildande av Finspongs handelsförening. Dessförinnan hade teckningslistor cirkulerat inte bara i Finspång och Lotorp utan även i norra och östra delen av Risinge. Erforderligt driftskapital - utöver vad som tecknats av enskilda andelsägare - tillsköts av styckebruket som tecknade 1000 andelar. Det vid konstituerande sammanträdet tecknade kapitalet utgjordes av 3.430 kronor. Antalet medlemmar var 75 men kapitalet och medlemsantalet utökades snart till ca 18.500 kronor och 294 andelsägare. Man övertog Hagelsteins lokal 1897. Handelsföreningens i Finspång förste föreståndare blev Carl Sandvall och filialföreståndare i Lotorp valde styrelsen W Gürtler som redan tidigare tjänstgjort där.

Handelsföreningens verksamhet blev rätt omfattande från första början eftersom den var ensam om all affärsrörelse i trakten men problem uppstod snart. Ett av de största bekymren var krediten till medlemmar och kunder, vilket ledde till återkommande revisionsanmärkningar. Handelsföreningens personal klagade ofta över den omänskligt långa tiden för öppethållande - från 7 på morgonen till 8 på kvällen. Styrelsen beslöt till sist 1899 att butikerna skulle stängas kl. 7 - utom på torg - och avlöningsdagar. Den förste föreståndaren lyckades inte så väl, krediterna ökade och trots detta beslöt årsmötet 1899 om en utdelning på 7% på varuköpen. Nästa år blev utdelningen 5%. Revisorerna var fortfarande missnöjda med kreditsystemet men ingen åtgärd vidtogs. Torghandeln i Finspång hade år 1900 nått en enastående omfattning framförallt i s.k. kortvaror som såldes från stånd utefter Hällestadsvägen. Då dessa handelsmän - och kvinnor - blev allt fler och orsakade trängel och kaos beslöt Styckebruket att bygga s.k. salustånd, där en del av dessa handlare skulle få hyra in sig. Hyran som kom in skulle delas mellan bolaget och handelsföreningen. I och med detta var det monopol som handelsföreningen hittills haft i princip förlorat. Många av kortvaruhandlarna försvann

Kvar blev de som var hyresgäster i de nya salustånden. I september 1904 beslöts om införande av elektriskt ljus i huvudaffären i samband med att elektrifiering genomfördes i hela Finspång. 1905 beslöts att manufakturvarorna skulle skiljas från speceriförsäljningen och ett kvinnligt biträde anställdes för denna nyinredda avdelning. Ett händelserikt år för Finspongs Handelsförening blev 1907. Den dåvarande föreståndaren sade upp sig i en temperamentsfull skrivelse. Årsmötet blev stormigt eftersom styrelsen inte ville tillstyrka utdelning av handelsvinst detta år. Ny föreståndare anställdes och vid två inventeringar konstaterades att Handelsföreningens skulder översteg tillgångarna, varför betalningarna måste inställas.

Styrelsen lyckades dock med stöd av cheferna för Nordiska Artilleriverken och Stens Bruk genomdriva att Handelsföreningen fick ett gynnsamt ackord. Den nye föreståndaren visade sig intresserad och duglig vilket skulle bli betydelsefullt för den fortsatta utvecklingen.

Vid årsmötet 1909 fattades äntligen det sedan länge nödvändiga beslutat att man skulle införa ovillkorlig kontanthandel, ett beslut som sedan orubbligt fasthölls. Detta blev en för handelsföreningens ekonomi lycklig vändning. Under slutet av 1911 hade Handelsföreningen köpt tre tomter på Högbygärdet och 1914 togs föreningens nya filial i bruk. 1915 beslöt styrelsen att låta göra en tillbyggnad i huvudaffären eftersom de senare årens ökade omsättning lett till trångboddhet.

Redan på sommaren var tillbyggnaden vid södra gaveln klar. 1916 hade styrelsen också underhandlat med ägaren, Finspångs Metallverk AB, om att få köpa fastigheten och man lyckades därmed. 1917 måste fastigheten dock repareras men man hade medel kvar i den tidigare inrättade byggnadsfonden. Världskriget medförde stora svårigheter med varuanskaffning, speciellt svårt var året 1918. Fördelningen av varor mellan huvudaffären och de 2 filialerna visade sig nära nog omöjlig. Styrelsen beslöt då att dra in livsmedelsförsäljningen vid Högbyfilialen och sålde sedan denna fastighet. Vid ett extra möte s.å. beslöts att det s.k. saluhallshuset skulle omändras och inredas till en specialaffär för manufaktur. Efter krigsåren skedde en konsolidering av affärsverksamheten vilket under lågkonjunkturerna 1920-21 gjorde att Handelsföreningen ändock kunde hävda sin ställning som ett solitt affärsföretag. Om Handelsföreningens vidare öden berättar givetvis inte jubileumsskriften.

Redaktionen har försökt att få höra något om Handelsföreningens verksamhet under resten av 20-talet, under 30- och 40-tal, men den muntliga informationen har varit vag. Tydligt är att Handelsföreningen fick en farlig konkurrent i Konsum men hur och när vet vi inte något närmare om. Kan någon berätta om Handelsföreningens vidare öden är vi tacksamma om vi får tips härom. Då kan vi återkomma nästa år med fortsättningen på Handelsföreningens historia.

G.K.