Text av F. Dahlquist

Finspångsindustrierna åren 1900-1913

Åren 1911-1913 var händelserika år för det gamla vallonbruket i Finspång. Det märktes icke så mycket utåt för folket i allmänhet men att stora krafter var i rörelse kunde man ana av de täta ombytena på chefsposterna, där mången gång de utsedda cheferna inte ens hann tillträda sina platser, förrän de entledigades eller själva drog sig tillbaka från det sjunkande skeppet, ty en tid kunde det synas mycket ovisst vilket öde Finspång skulle gå emot. Tydligt och klart kunde man förstå detta, när den ekmanska regimen började dra sig ifrån vapentillverkningen vid Finspång, som under århundraden varit det väsentliga vid bruket - det var Louis de Geer som "införde den rätta konsten att gjuta stycken". Om den färdigheten tidigare fanns vid Finspång så var den tydligen icke den rätta som historieskrivaren anger. Det var icke endast denna kunskap som de Geer förde med sig från Holland till Sverige. I Norrköping anlade han "vantmakeri" eller textilindustri och mässingsbruket, varom ett vackert prov - en dopfunt av mässing i Risinge kyrka - ännu i dag visar på vilken hög ståndpunkt hanteringen stod på 1600-talet. Där var icke ens upptryckning, drivning och cicilering av mässingen främmande för utförandet. På denna dopfunt finns det de Geerska vapnet avbildat såsom vi återfinner det i Finspångs köpings vapen.

Men det är brukets och verkstädernas öde vi skall beröra i denna skildring. När Aktiebolaget Finspongs Styckebruk i början av 1900-talet började utbygga vattenfallet vid Rämninge sedermera kraftstationen vid Finspång och flyttade verkstäderna från den gamla platsen, där de legat i århundraden stod det klart att bruket skulle gå en ny utveckling till mötes. Elkraften gjorde sitt intåg och revolutionerade driften gentemot de gamla verken vid vattendragen. Tillverkningen hade därmed ryckt fram betydligt med den nya kraftförsörjningen som elektrifieringen medförde. Vattenhjulet - turbinen - var icke längre utslagsgivande var arbetsmaskinen skulle placeras. Den kunde sättas upp var som helst oberoende av kraftkällan. Och därför tänkte man, när den nya kanonverkstaden år 1902 uppfördes ute på åkern vid mejeriet, att verksamheten betydligt skulle läggas om, vilket också blev fallet. Samtidigt härmed hade stora krafter varit i rörelse för att tillföra kapital, in- eller utländskt. En dåtida känd finansman William Olsson, som hade förbindelser med engelska finanskretsar och där intresserat en skotsk industriidkare och stor finansman, Mr Beardmore från Glasgow, ägare av bl.a. de stora Clydeverken. Denne hade i det nybildade Nordiska Artilleriverkstäderna i Finspång investerat kapital och preliminärt som chef anställt dåvarande amiralen Dyrsen vid Kungl. Flottan. Den 12 maj 1901 förkunnade tidningarna detta, men redan 4 juli så meddelades att han frånsagt sig chefskapet. Kaptenen vid artilleriet Leonard v. Mentzer blev den nya platschefen. Men redan i mars 1904 flyttade v. Mentzer från Finspång efter dramatiska intermezzon med bruksdisponenten Axel Ekman, chef för AB Finspongs Styckebruk. Strax efter intermezzot flyttade även disponent Ekman från Finspång. Han blev sedermera landshövding i Skaraborgs län. Styckebruket med sina stora domäner på 88.000 tunnland kom senare att övergå till Fiskeby Fabriks AB.

Men Finspångs Säteri, som utbrutits från Styckebruket, bestod sedermera av tvenne bolag, det från Graversfors emanerande Stens Bruks AB, vilket bolag drev det gamla järnbruket i förening med Lotorps bruk ända fram till 1913 och Nordiska Artilleriverkstäderna. År 1909 upphörde kanontillverkningen vid Finspång och därmed slutade dragkampen mellan Finspång och Bofors om denna tillverkning som pågått sedan 1880-talet. Stålet hade segrat över tackjärnet såsom kanonmaterial, men den kampen var egentligen slut redan 1889 då den sista tackjärnkanonen tillverkades åt Danmark. Under de 30 år som denna tävling pågick visade det sig att Finspång var en värdig medtävlare till Bofors, vilket också fick ett erkännande i det senare brukets 300-års minnesskrift.

När Artilleriverkstäderna avvecklade sina intressen vid Finspång övergick verkstäderna till de nybildade AB Nordiska Motorverkstäderna som här startade sin tillverkning av fotogenmotorer grundat på ett patent av Veiland, och platschef skulle bli en direktör Qvarnström. Dessförinnan hade samtliga tjänstemän och förmän vid Vapenfabriken uppsagts från sina anställningar. En del av dem återställdes, medan många sökte sig till Bofors m.fl. platser. Tillverkningen av motorer pågick några år framåt till 1913.

Vid den andra finspångsindustrin Stens Bruk AB, hade chefsskifte ägt rum, då dess förste chef Kristoffer Huldt lämnat sin anställning och efterträtts av disponent Hugo Odelberg. Slottet togs i anspråk för kontorslokaler sedan det hundraåriga brukskontoret slopats. Det kom till annan användning längre fram, ty i början av 1913 bekantgjordes att Stens Bruk AB förvärvats av det nybildade Finspongs Metallverks AB och samtidigt meddelades, att AB Nordiska Motorverkstäderna försålts till Svenska Turbinfabriks AB Ljungström, som tillverkade ångturbiner enligt det Ljungströmska patentet. Detta senare bolag hade även förvärvat det ärorika, förnämliga Finspångs slott. I och med att dessa båda företag övertog driften vid finspongsverken hade ett gammalt skede - järnhanteringen - gått i graven. En växlande oro under de tider som förflutit var emellertid till ända med de täta ombytena vid samhällets industrier, och ett välbehövligt lugn med större trygghetskänsla för de anställda var ju tacknämligt. Hur utvecklingen kom att gestalta sig vid Finspongs Metallverks AB skall vi återge i korta drag.

I motsats till Svenska Turbinfabriks AB Ljungström, som hade "att gå till ett dukat bord" i sina relativt nybyggda verkstäder, hade Finspongs Metallverks AB ett svårare problem att brottas med vid omdaningen av de gamla verken, som delvis bara var ruiner. Den gamla masugnen måste bort och så var fallet med mycket annat vid järnbruket. Valsverken var utslitna och att inreda de gamla ruckliga lokalerna var inget lätt jobb för den nya överingenjören James Forsstedt. Han hade tidigare varit anställd vid AB Svenska Metallverken i Västerås. Som överingenjör vid Metallverken i Västerås utsågs Magnus Schenström, tidigare anställd vid Stens Bruks AB, Finspång. Till Finspongs Metallverks AB kom även verkstadschefen Eric Forsstedt jämte ett flertal förmän och arbetare från Metallverken i Västerås. Då utvecklingen av Finspongs Metallverks AB ligger så nära i tiden är det onödigt att rekapitulera den, hur intressant det än kunde vara. Företaget har som känt uppgått i AB Svenska Metallverken. Berättelsen från 1913 kan betraktas såsom "en annan historia".

F. Dahlquist.

Den 1 maj lämnar direktör Follin sin anställning i bolaget efter att ha varit anställd först i Finspongs Metallverk och sedan i vårt bolag i sammanlagt 13 år.

Innan direktör Follin nu snart lämnar oss vill jag begagna tillfället att å såväl bolagets som mina egna vägnar framföra ett hjärtligt tack för det värdefulla arbete han uträttat. Direktör Follins gedigna kunskaper och goda tekniskt kommersiella omdöme ha varit bolaget till mycket stort gagn.

Jag önskar samtidigt direktör Follin lycka till i hans nya verksamhet.

C.A. Jacobsson