Ägarlängd och produktionsinriktning

Text och bild från Finspångsboken

Hur länge konsten att tillverka järn varit känd i vår byggd vet ingen. Lämningar efter en tidig järnframställning finns bl. a Flasbjörke, Erstorp, Hemmingstorp och Lotorps by i form av namn och hyttruiner.

I mitten av 1500- talet anlades ett kronans järnbruk vid Finspångsån, eftersom den var tillräckligt vattenrik och hade lämplig forssträcka. Bruket fick ett bra geografiskt läge genom närheten till bergslagerna i Hällesta och Vånga samt hamnen i Norrköping.

Förutom stångjärn tillverkades kanoner (stycken) och kulor (lod). Det var Willem van Wijk, som under 1500- talet väckte liv i den tynande tillverkningen på uppdrag av brukets ägare Johan den III. Någon riktig fart på bruket blev det emellertid inte under 1500- talet.

För att stimulera bergsbruket och järnhanteringen i landet tillkallades experter, främst tyskar och valloner. Bland de första vallonerna som invandrade var två bröder De Besche från Liége. Den älsta av bröderna, Willem, invandrade som 22-åring redan 1595 på anmodan av hertig Karl. Han fick ganska snart uppdraget att vara tillsynsman för kronans järnbruk i Södermanland.

I början av 1600- talet invandrade även Willem De Besche´s far Gillis d ä tillsammans med tre söner, alla skickliga män inom bergsbruk, järnhantering och byggenskap. Under en affärsresa till Holland 1615 sammanträffade Willem De Besche med sin landsman Louise De Geer, som även han var född i Liége. De Besche informerade De Geer om de gynnsamma betingelserna för järnframställning i Sverige.

Med Louis De Geer som borgensman kunde Willem De Besche arrendera Finspångs järnbruk under en sexårsperiod från 1618. Produktionsinriktningen var den samma som tidigare.

Då den yrkeskunniga arbetskraften i Sverige inte räckte till för det expanderande bergsbruket och järnhanteringens behov värvade De Geer valloner i sitt hemland för arbete i Finspång. I Finspång byggdes en ny masugn försedd med två pipor för gjutning av stycken (kanoner) direkt från masugnen och en ny smältugn för stångsmide anlades. Vallonerna var skickliga yrkesmän, tekniskt kunniga och med en utmärkt arbetsorganisation. Nu blev det fart på bruket.

När kontraktet förlängdes år 1625 efter den första sexårsperioden var Louis De Geer och Willem De Besche kompanjoner. Ett samtal mellan herrarna Willem De Besche och Louis De Geer i Amsterdam år 1615 ledde till ett livslångt samarbete. När Willem De Besche avled år 1629 hade de tillsammans haft ansvar för Finspångsgodset under elva år. Upprustningen av bruket var då i stort genomförd. Vid Willem De Besche´s bortgång arbetade 56 valloner där.

För att finansiera fortsatt svenskt deltagande i 30- åriga kriget tillgrep regeringen åtgärden att sälja kronohemman och räntor av skattehemman. Det var naturligt att Louis De Geer, som blivit svensk adelsman 1641 och dessutom var landets störste finansman, inbjöds att deltaga i dessa köp. De Geer utnyttjade möjligheten till köp av äganderätten. Louis De Geer gjorde ytterligare köp inom Finspångs län under åren 1643, 1646 och 1647 och med de hemman där han endast disponerade räntan (d v s skatten till kronan) kontrollerade han så gott som hela Finspånga län.

Ätten De Geer var ägare till Finspång i exakt 200 år från 1641 till 1841, då namnet försvann från ägarlängden. En ätt eller släkt som under så lång tid bedriver verksamhet på samma ort lämnar förvisso spår efter sig. Därför kan det vara av intresse att informera om ättens huvudmän genom åren:

1. Louis De Geer d ä " den svenska industrins fader "

2. Louis De Geer d y byggde slottet. Grundstenen lagd 1668

3. Jean Jacques De Geer jur. doktor, bruksledare

4. Louis De Geer överintendent, byggde den s k Spettar´n, upprättade en katalog över slottsbibliotekets samlingar.

5. Johan- Jakob De Geer överkammarherre. Den förste som var född i Finspång, gift med den sköna, behagfulla Aurora, född Taube. Byggde Bruksgatan, industribyggnad, kvarnbyggnad etc. Mindre goda konjunkturer, höga kostnader för hushåll och umgängesliv medverkade till att Finspångsgodset var nära konkurs vid Johan- Jakobs bortgång år 1809.

6. Gerard De Geer överste och hovmarskalk, chef för Finspång endast under kort tid.

7. Louise De Geer född i Finspång 1818, ämbetsman, statsminister. Skrev den nya representationsreformen innebärande tvåkammarriksdag.

Under perioden 1815- 1837 var greven och utrikesministern Gustaf af Wetterstedt ledare för bruket. Wetterstedt var gift med Gerard De Geers syster Aurora. Under den Wetterstedska perioden blev det en ny glanstid för bruket med goda affärer och åtföljande god ekonomi. Nu utvecklas ånyo ett rikt umgängesliv.

Ingen av greve Wetterstedts arvingar hade tillfälle att ägna sig åt brukets skötsel. Det sköttes därför av en förvaltare.

År 1848 anställdes den 22- årige Carl Ekman som förvaltare av Finspångs gods med tillhörande bruk och gårdar. Carl Ekman hade fått en gedigen utbildning i hemstaden Göteborg samt i bergskolorna i Falun och Filipstad. Sin praktiska utbildning inom järnbrukshanteringen hade han fått vid Lesjöfors bruk där hans äldre bror Gustaf var chef. Lesjöfors bruk ägdes av brödernas far. Vid Lesjöfors hade lancashiremetoden börjat tillämpas som färskningsmetod vid smide.

År 1856 köpte Carl Ekman Finspong av De Geer- ättlingarna, grevarna Nils och August Gyldenstolpe. Carl Ekman var en driftig företagsledare. På några år lyckades han flerdubbla produktionen vid bruket. Han byggde nytt kanongjuteri, mekanisk verkstad och valsverk. Smältverket enligt lancashiremetoden koncentrerades till Lotorps bruk, där även ett grovvalsverk anlades.

Ekman förstod att goda kommunikationer var ett livsvillkor. Rejäl ångbåtstrafik Finspång- Fiskeby startade. Järnvägen Finspång- Pålsboda blev färdig 1874.

Nya bostäder för alla personalkategorier uppfördes både i Finspång och Lotorp.

I mitten av 1870- talet byggdes en helt ny lancashiresmedja i Lotorp, väster om ån, med tio dubbelhärdar. I början av 1880- talet byggdes i Lotorp martinverk med två ugnar och en kapacitet av 25 ton tillsammans. Samtidigt anlades ett stålgjuteri. Nu var Lotorp det stora ämnesbruket för den mekaniska verkstaden och finvalsverket i Finspong.

Finspongsverket ombildades till aktiebolag 1885 och fick namnet Finspongs Styckebruk. Detta år, 1885, markerar både toppen av Carl Ekmans verksamhet och början till nedgångsperioden. Carl Ekman höll envist fast vid att tackjärnskanonen hade framtiden för sig.

I början av 1890- talet besökte den kände uppfinnaren Alfred Nobel Finspong för att studera bruket och dess kapacitet. Han ämnade satsa pengar i framtidsindustri. Nobel drog sig tillbaka då enligt hans åsikt utrustningen i verkstäderna m m verkade omodern. År 1893 tecknade Alfred Nobel istället kontrakt med AB Bofors bruk.

Samma år överlämnade Carl Ekman chefskapet för Finspong till sin son Axel. Då hade han haft den direkta ledningen av bruket i 45 år. Han stod fortfarande kvar som Styckebrukets styrelseordförande. Axel Ekman kom att leda Finspongsgodset åren 1893- 1918.

Med Alfred Nobels beslut att satsa på Bofors var Axel Ekman försatt i en svår situation. Finspongs tid som landets förnämsta kanonbruk var slut. Skulle han nu satsa på civil produktion, moderna verk typ Domnarfvet, Sandviken, Hagfors? Eller lägga ned verksamheten fortast möjligt? Han satsade på tillverkning av lättare artillerimaterial av martingjutstål.

Vid sekelskiftet omorganiserade Axel Ekman sina olika verksamhetsgrenar:
Jord- och skogsegendomar blev kvar hos Finspongs Styckebruk. Alla järnverken fördes över till nybildade Stens Bruk AB.
All krigsmaterieltillverkning skedde i nybildade Nordiska Artilleriverkstäderna, som blev föremål för ombildning och ägarbyten med Bofors- Gullspång AB som slutlig ägare.

För att kunna genomföra en verkningsfull marknadsföring gjordes under Axel Ekmans ledning grundliga och omfattande förberedelser till den stora industriutställningen i Stockholm år 1897. Bl a trycktes en Finspongskatalog till utställningen som ger en god bild av Finspongsgodset för 90 år sedan.

Beslutet att bygga en ny verkstad för lättare artillerimaterial av martingjutstål, Anläggningsarbeten för den elektriska kraftstationen med tillhörande kanalarbeten fordrade nytt friskt kapital. Grosshandlare i trä och järn William Olsson med kontor i Stockholm och London förmedlade kontakt med den skotske industrimagnaten W. Beardmore, som ägde vapenindustrier i Glasgow. Kontakten ledde till att skotten blev huvudaktieägare i Finspongs Styckebruk.

Carl Ekman lämnade nu posten som styckebrukets styrelseordförande och flyttade 1901 till Fiskeby herrgård, som han behållit som enskild egendom då Fiskeby bolag bildades på 1870- talet. Han avled 1903 i hemstaden Göteborg.

Axel Ekman blev då ordförande i styrelsen och verkställande direktör i Finspongs styckebruk.

Till verkställande direktör för Nordiska Artilleriverkstäderna utsågs Lennart von Mentzer. William Olsson var styrelseledamot medan Ekman själv var även denna styrelses ordförande. Nu hade Axel Ekman ledare för två av industribolagen, dels Nordiska Artilleriverkstäderna och dels Stens Bruk, där Kristoffer Huldt blev chef. Axel Ekman lät uppföra herresätet Mo Gård i Dofverstorp och flyttade med sin familj från slottet i Finspång till Mo Gård på hösten 1904.

Vid den tidpunkten hade W. Beardmore sålt aktier i Nordiska Artilleriverkstäderna till Bofors- Gullspång. William von Mentzer och William Olsson fick då lämna sina uppdrag i Nordiska Artilleriverkstäderna. Nya i styrelsen blev W. Beardmore och Boforsmannen Herman Flemming, som blev verkställande direktör. Ekman blev själv styrelsens ordförande. Familjen Flemming flyttade in på Finspångs slott 1904.

En av den nya regimens första åtgärder var att lägga ned stålgjuteriet vid Lotorps bruk. Nordiska Artilleriverkstäderna fick i fortsättningen köpa sitt martinstålgjutgods från Bofors.

År 1908 lät Bofors- Gullspång sitt dotterbolag Nya Stockholms Vapenfabrik förvärva Nordiska Artilleriverkstäderna. Driften fortsatte som tidigare fram till 1911. Detta år såldes fastigheter och verkstäder till Nordiska Motorfabriken, som i samma lokaler började tillverka tändkulemotorer. Dåvarande platschefen vid Stens Bruk Hugo Odelberg var även platschef för Nordiska Motorfabriken åren 1911- 1913.

Vid denna tid hade Sverige behov av s k mellanprodukter av koppar, mässing och bronser etc för telefonnätet, för elektrifiering, för detaljer inom verkstadsindustrin o s v. År 1913 bildades därför Finspongs Metallverk AB som köpte järnverket i Finspång och dess utrustning. Järnverket i Finspång lades ner och ägarna måste då lägga ned järnverket i Lotorp, som ju levererat sin produktion till Finspång. Kolsva järnverk arrenderade martinugnarna och ånghammarsmedjan vid Lotorp under en fyraårsperiod 1916- 1919.

Vid samma tid hade bröderna Birger och Fredrik Ljungström i Stockholm kommit så långt med sina ångturbinkonstruktioner att tillverkningen kunde ske i industriell skala. Verkstäderna där var dock för små. De såg sig om efter annat. Det nya bolaget, Svenska Turbinfabriksaktiebolaget Ljungström, fann lokaler och arbetskraft i Finspång och köpte AB Nordiska Motorverkstädernas anläggningar och utrustning.

Innan vi ger en kort historik över de olika industrierna i Finspång några ord om Axel Ekman. Liksom sin far, Carl Ekman, var Axel Ekman politiskt intresserad. Han tillhörde Liberala partiet som han representerade i riksdagens andra kammare åren 1903- 1917. Även i hemkommunens politiska liv tog han livlig del.

Hans kunnighet, erfarenhet och förbindliga sätt gjorde honom väl lämpad som landshövding i Skaraborgs län. Han utnämndes år 1917 och flyttade från Mo Gård till landshövdingeresidenset i Mariestad. Efter pensioneringen 1935 bosatte sig Axel Ekman på familjegodset i Tilanda utanför Alingsås. Han avled 1939.

Carl och Axel Ekman

Klicka för större bild