Något
om torpen och människorna kring Bönern
Många av oss har säkert någon gång tagit en promenad på den
vackra vägen utefter sjön Bönern mot Ramstorp. Man passerar
Sandhagen och sedan Stenviken, som båda hörde till finspångstorpen.
Barnen i dessa torp hade sin skolgång i Finspång.
I fortsättningen hör torp och stugor till Ramstorp med dit hörande
skolgång. Undervisningen sköttes där i många år av Gottfrid
Nordkvist. Fortsätter man vandringen är man snart framme vid
Ängen. Dess sista brukare var Rickard Wärn, som 1942 blev brukare
av Lunddalen, varefter husen vid Ängen revs bort. Folk fick
ofta namn med anknytning till bostaden, och en tidigare åbo
i Ängen, benämnd "Kalle i Änga",
är säkert känd av äldre finspångsbor.
Vi kommer nu till ett område kallat Bråten. Där har flera stugor
legat, bebodda av människor som i de flesta fall arbetade vid
industrin eller i skogen. Kvar finns huset Över Solberga, numera
sommarbostad. Sista permanent boende var " Sven i Bråten" .
Sven Nilsson, som bodde där åren 1932-1966.
Humpen är nästa husgrund, där en stor lönn strax intill utmärker
var stugan legat, med vacker utsikt över sjön. Torpet brukades
åren 1878-1916 av Anders Gustav Eriksson. Sedan övertog sonen
Emil, i dagligt tal kallad "Hump-Emil". Han arbetade vid Metallverkens
byggnadsavdelning som förman. Vid sidan av detta skulle jord
och djur skötas. Hans krafter togs också i anspråk i skolstyrelse
och fattigvård. En viktig del i dessa uppdrag var kännedomen
om folk och deras förhållanden. Man förstår att det blev långa
och arbetsamma dagar. Emil Andersson flyttade från Humpen 1948,
och då hade far och son brukat jorden i 70 år.
Nästa torpgrund ligger vid kanten av det så kallade Humpfallet.
Detta ställe, som hade namnet Botten, är rivet för mycket länge
sedan. Jorden vid Botten kom sedan att tillhöra det närbelägna
stället Slottet. Dess sista brukare var Arvid Adolfsson, som
flyttade 1942. Några fruktträd och buskar står kvar kring den
gamla husgrunden.
Sist i raden av dessa nedlagda torp är Gölfallet. Dess sista
torpare var Simon Sundkvist, som med sin hustru Elin flyttade
in där för 100år sedan, alltså 1897. Här växte sedan parets
båda barn upp, och familjen hade sitt levebröd här i ett halvt
sekel. En man, som växt upp i ett närbeläget torp, har berättat
att Simon under sin första dag vid torpet hade satt upp en grindstolpe
av en.
När det då gamla paret 1947 flyttade till Risinge Ålderdomshem
fanns stolpen kvar. Det var segt virke både i det gamla torparparet
och i grindstolpen.
De människor som bott i de nedlagda torpen vilar sedan länge
efter ett strävsamt liv. På de små åkerlapparna växer granskogen
hög. Kanske som den en gång varit. Fadervårsberget och Gölfallegölen
tillhör den natur, som inte ändrat skepnad. Den utveckling som
skett hade nog ingen av folket i skogarna kunnat tänka sig.
På många av de gamla husgrunderna står nu en minnestavla.
"Till minne av gågna tiders odlargärning"
När Du har vägarna förbi, stanna upp och ägna dessa människor
en tanke.
Carl Engström
