 
|
 |
Arbetsliv
Text och bild från Finspångsboken
Det var valloninvandringen som möjliggjorde den snabba uppryckningen
av bruket. Under 1620- 30- talen finns inte mindre än 130 vallonnamn
omnämnda vid Finspång. Det var hammarsmeder, räckare, smältare,
kanongjutare och lodgjutare. Det fanns hjulmakare, murarmästare
och hovslagare liksom även yrken som förvaltare och skolmästare.
Yrkestitlar som dominerar är ändock skogshuggare, kolare och oxkörare.
Den 2- pipiga masugnen var i ständig drift. Masugnen var omättlig.
Den måste alltid fyllas på med träkol, malm och tillsats av kalksten
eller kvarts för smältningsprocessens behöriga gång. Vid varje utslag
fylldes kanongjutformarna med det smälta järnet. Överblivet från
varje utslag fick stelna till tackor för att sedan färskas till
smidbart järn i smälthärden och räckas ut till stångjärn.
Under skiftande konjunkturer fortgick produktionen på detta sätt
till slutet av 1800- talet. Tillverkningsstatistikens siffror visar
att genomsnittligt tillverkades 4-5 kanoner per vecka under 1700-
talet. Under den Wetterstedtska eran d v s första hälften av 1800-
talet togs en ny produktion upp- konstgjutning, som då var på modet
i landet. I Finspång var den tyskfödde Carl Mertens en skicklig
konstgjutare.
Allt arbete i industrierna var tungt, varmt, rökigt och sotigt.
De tekniska hjälpmedlen var få och primitiva. Brukets försörjning
med malm och träkol var livsviktig och krävde en stram organisation
som ej fick svikta. Finspongsgodsets bönder och torpare hade alla
skyldighet att hugga kolved och kola en eller flera kolmilor och
köra fram till bruket, företrädesvis på vinterföret. Det var ett
rörligt liv på vintervägarna till bruket- svart träkol mot den vita
snön, pinglande bjällror och frustande hästar med rimfrost i den
raggiga pälsen.
De tekniska och ekonomiska framstegen under 1800- talet medförde
att behovet av smidbart järn och stålför olika ändamål ökade. I
England experimenterade man fram lancashiremetoden för tackjärnets
färskning till smidbart stål. Metoden medförde ökad produktion.
Lancashiremetoden infördes i Sverige av den unge Gustav Ekman på
Lesjöfors och brukspatron Wearn på Bäckefors bruk. Ekman konstruerade
och experimenterade år 1843 fram en välugn för inhemska bränslen
med lyckat resultat. Nu var vägen öppen för lancashiremetoden och
för valsverk i stället för räckhammare.
Under 1844 installerades Ekmans ugn vid Munkfors bruk och i Finspång.
När Carl Ekman kom till Finspång som förvaltare 1848 var man beredd
att satsa på lancashiremetoden för att få utgångsmaterial till manufaktursmide
och valsade produkter. Samtidigt som Carl Ekman blev ensamägare
till Finspång 1856 köpte han Stens och Graverfors bruk i Kvillinge
församling. Produktionen ordnades nu så att masugnarna i Finspång
utnyttjades för kanongjutning och annat tackjärnsgjutgods medan
smidestackjärnet för lancashirehärdarna framställdes vid Stens bruk.
Carl Ekman utvecklade bruket avsevärt. Produktionsvolym och produktionsvärde
flerdubblades. Ett led i detta var att han för att få bättre lönsamhet
på huvudgårdens lantbruk tog bort arrendatorernas dagsverksskyldighet
vid Finspångs lantbruk. Arrendatorerna fick istället större skyldighet
att kola milor och köra fram till bruket. Lantbruket drevs i fortsättningen
med fast anställda lantarbetare (statare).
I lancashiresmedjan i Lotorp valsades dels råskenor för finvalsverket
i Finspång dels martingöt för vidare förädling i valsverk och/ eller
manufaktursmedjor.
I martinverket i Lotorp var produktionen gjutning av ämnen till
kanoner, projektiler, delar till pansartorn, lavetter, järnvägsmateriel
och annat gjutgods i martinstål, allt för vidare bearbetning vid
mekaniska verkstaden i Finspång. I järnverket i Finspång fanns förutom
valsverk för stång och tunnplåt även särskilda avdelningar för yxtillverkning
och spiktillverkning samt en manufaktursmedja. Vidare fanns ett
mindre tackjärnsgjuteri.
Tackjärnskanonen hade haft sin tid. Lancashiremetoden konkurrerades
ut av de mera rationella bessemer- och martinmetoderna. Thomasstålet
och elektrostålet kom senare.
Den tvåpipiga masugnen vid Finspång blåstes ned år 1905 och revs
ut år 1913. Anläggningen vid Stens Bruk såldes till Boxholms bruk.
Efter övergång till metallverk gällde andra reduktionsregler för
valsning, pressning och dragning av plåt, band, bult, rör, tråd
etc. Toleranser mättes i tusendelar av en millimeter. Kanonsvarvarna
blev snart experter på att svarva turbinskivor, skovelringar, rotorer
och andra turbindetaljer.
Finspångsarbetarna var individualister med humor, slagfärdighet
och filosofisk läggning.
Här några exempel:
1. Mannen som lutade huvudet åt höger kallades " Fem över sex".
2. Arborrare S. Skulle ha tidlön när han arbetade med reparation
av sin maskin. Ingenjören och S. var överens. Ingenjören: " Är S.
Nu nöjd med överenskommelsen?" S: "Nöjder ska en fäll aldri bli
då stanner ju utvecklinga".
3. Vid eftermiddagsskiftets slut står "Kalle i Änga" vid stämpelklockan
och väntar den sista minuten. Verkstadschefen kommer in genom dörren.
"Kalle i Änga": " Jaså, verkstadschefen har samma skift som jag
den här vicka".
4. Turbinmontör H. Kommer till förrådet och vill byta skruv. Utlämnare
A. "Numret på skjortkragen det kan Ni men rätt storlek på skruv
det lär Ni er aldrig".
5. "Kalk- Sven" och fru E. Fru E: "Jag har talat med ingenjör S.
Och skräphögen skulle tagas bort från trädgården". " Ingenjör S.
Är en ordhållig karl. Har han lovat så kommer han nog" sa Kalk-
Sven och tjoade på sin enbentoxe.
6. Överingenjör Andreas Johansson och ingenjör Arvid Lönnegren*
var på tjänsteresa i Nordamerika. Kommentar på verkstadsgolvet.
A. till B.:" Vet du något som `Andreas´ har gjort och som ingen
gjort före honom? " B.: " Neej"?? A.: " Jo, han har åkt över Atlanten
med "Tåget".
* Lönnegren hade deltagit i Bondetåget 1914. |
|
|
|
